I lördags väntade jag på bussen vid Grisslehamn. Jag och ett antal mer eller mindre bladiga pensionärer. Gubbar i catalinajacka. Och tanter i quilt. Ett sannskyldigt spektrum av quilt som lades i dagen där på busshållplatsen.
Där fanns quiltade jackor med manchesterkrage. Utan manchesterkrage. Med krumeluriga quiltmönster. Rutiga quiltmönster. Runda quiltmönster. Quiltade jackor med annan färg på fickans kant. Quiltade jackor som inte är svarta. Quiltade jackor i mörkblått, rött, grönt, dov lila. Och ja. Quiltade jackor i svart då.
Jag anar en storindustri.
Och till varandra säger alla dessa quiltade jacktanter:
"Jahaja se nu kommer bussen".
"Nej nu ställer jag nog ner påsen här".
"Nog är det väl grått ute".
"Nähä. Det är en dag imorgon också".
Och jag undrar. Finns det nåt speciellt år i livet när man köper sig en quiltad jacka, gör kortkryssningar med irish coffee och bingo samt börjar säga saker till varandra som är så självklara att ordet plattityd inte längre räcker till som beskrivning?
Alltså. Kan de riktiga orden ta slut?
Tänk. I en inte allt för fjärran framtid kommer gubbarna att gå i pösiga jeans och munkjacka och alla tanterna kommer att ha en tatuering i svanken.
Vad händer då med quiltindustrin?
Tur att vi i alla fall kan diskutera vädret då!