Jag pratade med en klok människa häromdagen om ålänningars inbyggda kval för att inte göra rätt för sig. Hon misstänker att jag är väldigt stressad misstänker jag. Hon tror att det är inbyggt i oss. Att ålänningar efter krig och elände och olika herreländer har blivit mästare på att bedöma sig själva efter duglighet, inte efter lycka.
Förmodligen var det på grund av detta som inga praktikanter någonsin var så uppskattade på mina tidigare arbetsplatser Sturehof och Riche som ÅHRS-praktikanterna från Åland. Aldrig nåt snack om att glida runt i baren och jonglera med likörflaskor utan 110 % jobb från dag ett. Som om de var anställda på riktigt.
Vi älskade dem såklart. Lite vila i en vardag av ständig halvpanik.
"Bryta 3000 förpackningar knäckebröd tills imorgon? Näähhh det gör ju praktikanten från Åland..."
"Göra trettitvå cappucino till bord 7? Nääähhh. Hon från Åland är så jäkla bra på kaffemaskinen..."
Och klart det kan vara nedärvt. Ur generationer av rädsla för ryssen, av rödkindade knotiga fiskargubbar och seniga fjortonbarnsmödrar ammande vid plogen har det stammat ett släkte dugliga tjugonåntingare med magsårsvarning och dålig nattsömn som äter lunch vid datorn eller springande från ett restaurangkök mot sin station.
"Men gud vad ni ålänningar måste tycka att vi svenskar är lata då" sa den kloka människan jag pratade med.
Och det kanske vi egentligen gör. Övertygade om vår egen förträfflighet tittar vi på slappsvensken och yvs över deras undermåliga skolsystem och hur allt de eftersträvar är status med minsta möjliga ansträngning.
"Härrigud som om det sku va någe å skryta om att man inga jobbar?"
"Pangschion vid femti? Fy helskotta vilket slapptaskfolk."
Men vi beundrar dem också. För nog är väl svenskar liiite snyggare? Nog pratar dom väl liiite intressantare med sina rikssvenska dialekter jämfört med töntåländska. Nog vet dom hur man klär sig och nog är det väl häftigt med alla svenska världsstjärnor?
Nog är det mer att skryta om på nästa fest om man en natt från krogen har lyckats släpa hem en svensk snygging än om man vaknar bredvid nån från Norra Karelen eller Mångstekta?
Och nog säger vi heeela tiden till varandra och om andra att "ALLA ÅLÄNNINGAR BORDE BO NÅNANNANSTANS ETT TAG FÖR ATT BLI LITE MER VIDSYNTA". Men vi menar Sverige och tycker dessutom att det räcker.
Vi vågar kanske inte tycka att vi är sådär riktigt bra. Lite halvdana på sin höjd.
Eller vad säger ni?
