När jag var liten fick jag alltid slicka skålen när det bakades sockerkaka hemma. Kryddkaka också. Och paj och ja, ni fattar. Skålslickning liksom. Alltid ljuvligt, alltid för lite.
"Men när jag blir stor" tänkte jag. "När jag blir stor ska jag minsann äta precis så mycket kaksmet jag orkar".
Numera blir det alltså kaka av vad som är kvar efter att jag har ätit det jag behagar... Ibland blir det bara ett par skruttiga muffins.
Samma sak är det med rosa. Jag ville såklart ha rosa tapeter med stora blommor på och rosa sängkläder och rosa skolväska och helst ville jag ränna runt i rosa prinsessklänning också både i skolan och hemma och när vi nån gång handlade på till exempel Janssons Livs.
Men mammas estetsjäl klarade inte av det utan det blev vita tapeter med tunna rosa ränder, mörkt gammelrosa påslakan ibland och skolväskan tror jag för det mesta var röd.
Och inte fick jag ha sån där svansmössa heller som alla dom fräna flickorna hade. Jag fick gå runt och skämmas i mormors hemstickade röda tofsluva som till råga på allt bar smeknamnet "boffimössan".
Nu när jag är stor däremot. Nu kan jag själv bestämma. Så här sitter jag nu, en rosévinsälskare med garderoben full av omaka rosa plagg, ett antal rosa handväskor, träskor med rosa rosor på, rosa eltandborste, skåpen fulla av rosa burkar och en lägenhet som... ja kolla själva.
Så kan det gå. Så alla ni föräldrar därute. Var försiktiga med gränserna. Det kan sluta i en motreaktion... Nästa steg kan vara Davy Crocket-mössa.
Tessi