Förra veckan hade JP hittat ett Ålandstidningsinlägg där Zandra dåförtiden Mattsson var en jätteliten jättebekymrad flicka som oroade sig för nån höna och hennes kycklingar som intevetjag. Satt i klistret på nåt sätt. OJOJOJ tänkte jag, tänk att han hittade en så gammal tidning men det visade sig såklart att den var från typ 1992.
Då var jag 20 år. Hönsmammor i klistret hade inte riktigt den effekten på mig längre att jag ställde upp i tidningen. Jag ville förmodligen mest hångla och supa på Medley då.
Och så i lördags när Zandra och jag hade avslutat vårt lilla... uppträde... på Dinos. Då avslöjade hon att hon aldrig nånsin hade hört taaalas om Dio. Inte konstigt att hon mest sjöng trallallalaaa där bakom ryggen på mig...
Jag skulle nästan vilja kalla det att umgås över generationsgränserna. Jag känner mig som en som umgås över generationsgränserna. Det känns stort.
Och om Apraxia har gått över till tyngre metal så har han gått ner sig totalt.