Seriefigurstrosor och relationer. Loppis och nya skor. Ensamhet, parförhållanden, trapphus, graviditet och två renoveringar. Jag konstaterade nyligen förskräckt att det är över fem år sedan jag började blogga.
Det har hänt mycket i den bloggvärld jag har följt sedan 2006 – året då själva ordet godkändes av svenska språkets väktare, SAOL.
Först var alla inom rimligt räckhåll för varandra ett gäng. ”Vi som bloggar”. Det var blogg-öl, bloggmailinglistor och gemenskapsmys i det som vi vana kallade för bloggosfären. Det bar förstås snart överstyr, enligt statistik startade ungefär 120.000 bloggar om dagen under 2007. Var skulle alla dessa människor ha plats att mysa och vad skulle de prata om?
Entré: bröderna Schulman. Alex och Calle tog den svenskspråkiga bloggvärlden in i en era av skitkastning och rena bataljer. I de schulmänska fotspåren följde en hög med bloggare som påpekade andras brister utan att vända blicken inåt och se till sina egna. Ursäkta sig kunde man alltid göra med att säga sig tillhöra ”den ironiska generationen”. Så även i min blogg, man vill ju vara trendig liksom. Och jösses som det bråkades. Det var Ranelid mot Skugge och modebloggare mot kultureliten och släkten Schulman mot världen och världen mot särskrivarna.
Men så under 2010 hände något. In på arenan: en samling kramare som med Elsa Billgren i spetsen omtalar varann som ”finaste” och strör kärlek omkring sig som vore den ändlös. Till och med bloggbråkens själva gudfader, Alex Schulman, gjorde lappkast, började pappablogga och häver numera beröm över sin duktiga fru.
Allt detta har min blogg alltså överlevt, en gång fick den till och med stipendium. Nu är den lite vilsen. Försummad rent av. Vet inte riktigt vart den ska ta vägen. Kanske till de sälla jaktmarkerna. Där alla bloggar som börjat handla om hur jobbigt det är att blogga slutligen hamnar.
Glugg, publicerad i Ålandstidningen 12 januari 2012
