"På sociala medier ska man vara social", predikar han som en spambot från sitt redaktionshörn. Nyhetschef Fredrik Rosenqvist har varit på kurs i sociala medier och kommer tillbaka som väckelsepredikant.
Han mumlar osammanhängade om Bambuser och livestreamingens för- och nackdelar. Om crowdsourcing, Tweetdeck, sökoptimering på Facebook, Layers och de journalistiska fördelarna med att spela för öppen ridå.
Sagt och gjort – mitt hopplöst försummade Twitterkonto AnnaKarlsson10 står numera på skrangliga ben i strömt vatten. Jag tror lite grann att jag känner alla de där jättekända personerna jag smygföljer i flödet. Jag vill svara dem och bli en del av deras liv. Ungefär som min ungdomskompis pappa som lyckligt ovetande trodde att han småpratade med någon gammal, halvglömd bekant när han stod där på Mariehamns flygplats och konverserade en artigt förvånad Bengt Öste (numera hädangången fiskeprofil och nyhetsankare på Rapport).
”Hej, Felix Herngren. Anna heter jag. Vackert initiativ det här med @betalvaggen”.
Jag antar att det är en av Twitters barnsjukdomar.
Tid tar det också. Den som påstår annat snackar skit och inget annat. I går kväll vid nio skulle jag, med nybörjarens kliande nyfikenhet, gå in och kolla om någon hade börjat följa mig under de senaste 47 sekunderna. Plötsligt var klockan elva och innan jag hade färgat håret var det småtimme och allmän misär.
Men som medium passar det mig. De ”kloka” tankar jag hinner tänka mellan plikterna är numera oftast för korta för att fylla ett blogginlägg.
Och okej, sociala medier i all ära. Men när jag satt där med mobilkameran mellan mig själv och verkligheten på luciauppträdandet kändes det nog som att upplevelsen hade varit finare än filmen av den.
Glugg, publicerad i Ålandstidningen 21 december 2011
