I dag intervjuade jag en svensk kändis. Det är ganska tråkigt (läs: svårt) att intervjua kändisar, det enda som händelsevis kan vara tråkigare (läs: svårare) än att intervjua kändisar är att intervjua kändisar på telefon, vilket var exakt vad jag gjorde i dag.
Kändisarna har berättat allt om sig själva redan. De har vänt ut och in på de delar av sina liv de tänker vända ut och in på och ofta på några de verkligen inte ville skulle bli offentliga också. Det är i princip omöjligt att ställa en fråga de inte redan har svarat på, inte ens fast man plockar in suspekta ämnen som grötsex, inlinesorientering eller lätt sjukligt samlande på östeuropeiskt krigsmaterial.
Då kan man ge sig fan på att de har gästspelat som moderator i ett forum för grötsexfetischister, intervjuades i inlinesorienterarnas officiella magasin för två veckor sen eller alldeles nyligen deltog i ett lekprogram som TV3 ordnat för samlare av gamla bulgariska pistoler.
Nej tacka vet jag de där intervjuerna där den man intervjuar kanske rent av kommer på något om sig själv som de hittills aldrig har tänkt på. Såsom en dold vurm för grötsex till exempel. Eller att det rycker lite i vill-göra-tarmen vid tanken på att rulla runt i skogen på rullskridskor. Inte för att just det någonsin har hänt men ni fattar principen.
Jag gillar att intervjua vanligt folk helt enkelt. Det blir roligare då.
