Mitt hår, mitt hår... Aldrig har en frisyr hållts i mitt hår längre än från frisörskan till nästa dusch. Jag har aldrig haft en "egen frisör". En såndär som alla verkar ha som dom bara "ääälskar" och som "precis förstår sig på just MITT hår". Den enda som hittills klippt mig perfekt bor dessvärre i Perth och väntas inte hit igen förrän nästa sommar.
Mitt frisyrmässiga liv består av ett vilset irrande mellan främlingar som aldrig kallar mig vid namn utan att kolla bokningsboken och aldrig hajar konstruktionen av de känsliga virvlar som gör mitt hår tjockt och platt på ena sidan och tunt och knorvligt på andra.
Jag famlar i mörkret.
En gång famlade jag mig hela vägen till den lilla (numera såklart konkade) salongen på Henriksdalsberget i Nacka (inte vet jag, jag behövde väl ett klipp bara. Desperat.). Kanhända norra hemisfärens mest otrendiga frisörsalong där en 120 centimeter kort dam välkomnade mig på vad jag tror var persiska. Jag satte mig ner, blev plastbehängd och använde mina mest persiska gester för att förklara att hon bara fick ta nån milli. Max!
Skvallertidningarna i hennes högar var gamla nog att berätta om Pernilla och Emilios himlastormande kärlekshistoria och att döma av dammavtrycken på hyllorna var det nog ett tag sen hon sålde ett shampo.
Plötsligt kom en mycket berusad man in. han var högljudd och helt uppenbart väldigt upprörd eftersom jag hade haft mage att gå in och klippa mig precis just där och då. När han hade tänkt göra samma sak.
Allt det här förstod jag på tonfallet eftersom hans sluddriga fyllgubbesvenska var svårare att förstå än både persiska för mig och svenskpersiska gester för frisörskan. Hon verkade däremot van vid hans spontana frisyrbytesinfall och rekommenderade honom per klocka att återkomma om en halvtimme.
Medan den pyttelilla frisörskan med gott mod skyfflade ut fyllot på gatan krympte jag under mitt plastskynke i ungefär samma grad som min svenskpersiska gest för hur många millimeter hår frisörskan på Henriksdalsberget egentligen skulle få klippa av mig.
Vem fan vill dela frisör med Henriksdalsfyllot?
Färgat håret har jag alltid gjort hemma. På senare år med helt rimligt utfall men i min väna ungdom av varierande resultat. Mycket plommonlila. Svarta ränder. Mörkbrunt.
Nu däremot till sak. Jag ska alltså ta steget och både frisera och färga mig hos en nogsamt utvald frisör snart. Inget radikalt men gärna hos en sån som kan bli min förtrogna sen. MIN frisörska som känner MITT hår utan och innan och i varje förvirrad virvel.
VEM är MIN frisörska egentligen? VAR är du?
