Av detta kan man ju dra slutsatsen att de inte ser polisen så jävla ofta där ute i Geta.

I lördags var jag på hip hop-kväll till Kino. Det var dålig musik vill jag minnas och tomt på folk men jag hade ändå rätt kul. Träffade en del bekanta. Kl 02.30 (-ish) traskade jag hemåt. Vid korsningen Ålandsvägen/Nygatan stannade en bil vid rödljusen och ropade till mig. Eller, tjejen som körde ropade, inte bilen. Hon frågade om jag visste var man kunde ladda sitt kontantkort och visade upp ett kort som det stod Sonera på. Något sånt har jag aldrig sett och inte vet jag var man laddar telefonen här heller så jag sluddrade(eller, jag sluddrar inte när jag blir full. Jag börjar prata som i rebusar).

-Jooo, eller näääää. Kaaanske på Tipsettan men intefan vet jag. De har ju inte öppet nu, sade jag samtidigt som jag gick över Ålandsvägen(som var i princip helt tom på bilar) och ställde mig på mittstrecket och pratade med den här tjejen som satt i bilen. När jag tänker tillbaka på det så kommer jag ihåg att jag pratade väldigt mycket med händerna. Gestikulerade hejvilt där mitt på Ålandsvägen kl 02.30(-ish).

Tjejen förklarade att hon behövde ringa en kompis. Jag TROR att hon pratade rikssvenska men jag såg senare att registreringsplåten på bilen var finsk. Nåja. Full och glad och alldeles underbar och älskad av alla(som jag alltid är på fyllan) så lånade jag ut min telefon och tackade nej till hennes mynt som hon försökte skramla ihop som tack. 

-Pratar du finska, frågade hon mig.
-Näddu, barra fuula ord! svarade jag medan hon slog numret och väntade på svar i telefonen. Då kör Jannik, som har kommit för att köra hem mig, upp bredvid och frågar vad som händer. Jag förklarar situationen och väntar på att den här tjejen ska ge min telefon tillbaka.

Hon pratade i fyra minuter. På finska.

Till slut så fick jag säga att jag behövde gå och ville ha tillbaka min telefon. Jag menar. Lånar man en telefonjävel av någon snäll själ så säger man väl bara det viktigaste innan man lägger på och är tacksam?

Och varför frågade hon mig om jag pratade finska? 

 

Jojjo, jag lever.

Är förvånad om det är någon kvar som inte gett upp hoppet om fler uppdateringar här. Finns någon? Till dig kan jag säga att... Jag inte är så säker på att det blir bättre i framtiden. Lovar inget.

"Är det något som du INTE får panik av?" frågade min goda vän Sunkan mig en dag. Eller kväll. Efter några öl.. När jag berättade om min panikångest.

Just nu kan jag säga att läget inte är akut med panikattacker var och varannan dag men jag går med mycket oro i magen och kroppen. Typ hela tiden. Vill helst stanna hemma under täcket och gömma mig för det mesta. Men försöker att bita ihop och inte känna efter. Usch vad det känns som att jag lever. Framförallt så är det mitt jobb som gör det. Även om jag inte kallar mig konstnär så är det ändå lite som att klä av sig naken på torget när man fotograferar. Fan vad bra man vill vara. Och vad det kan hålla en vaken på nätterna när man ältar allting som man borde ha gjort. Helst vill man bara börja jobba på dagis på heltid där man inte har lika höga krav på sig. Fan vad jobbigt det är. Och när ska det sluta? Hur ser framtiden ut? Vill jag verkligen flytta och plugga? Vill jag jobba?

Så. Till Sunkan kan jag nu säga, två år senare.. Att.. Nä, det är inte så jävla mycket som inte ger mig panik. Just nu.

I morse när jag vaknade.. Eller.. Morse och morse.. nej, kl 10.30 när jag steg upp ur sängen och knäppte på Nyhetsmorgon så stod Ken Ring där och sjöng och trampade(eller vad det nu är som han gör.. Tare lugnt kanske). Då kom jag att tänka på i somras då han besökte den där festivalen i Miramarparken. Vad den nu heter..

Det var bland de sista kvällarna som jag jobbade på Ålandstidningen och jag och Anna skulle traska ner till Miramarparken och prata lite med Ken Ring innan spelningen. Det var den mest obehagliga intervjun jag varit med om. Hans kompis frågade mig hur gammal jag var medan han... Ehrm. Inte såg mig i ögonen. Han frågade Anna om de skulle träffas på Arken senare men hon avböjde med "jag jobbar" och han frågade "hur mycket tar du i timmen?". Det här och en del andra oanständigheter fick vi lyssna på. Medan vi bara satt där och gapade och fattade noll. Tvi vale. Om jag hade haft vett att peka finger och gå därifrån ändå. Eller om Ken Ring hade kunnat be sin kompis att dra.

Nästa gång så går jag. Någon jävla måtta får det vara.

 

"Jag älskar inte det här" - som barnen på dagis brukar säga.

-Ålcom.
-Snön
-Ålänningar som stannar mitt i dörrhål.

 

Observera att detta inte är en fullständig lista.

Hon är min nya idol. Hon är rolig och svär mycket. Det vill jag också göra när jag blir stor!

Eller hur, visst är hon skojig?

 

Det jag saknar mest med Ålandstidningen är Kungliga Svenska Kaffeklubben. Ni förstår.. Den startades eftersom kaffet som erbjöds nere i Ålandstidningens matsal var finskt och på redaktionen fanns en stor del kaffedrickare som hellre drack svenskt kaffe(för att uttrycka det milt). Bertil hette han. Vår kaffebryggare. Han stod i ett litet pentry och gick varm mest hela tiden. Självklart har vi en grupp på Facebook där alla viktiga frågor rörande kaffelubben diskuterades. De flesta inläggen handlar om att det svenska kaffet är slut, krisinsamlingar till Kassör Lobråten, att någon krockat med kaffeburken eller inte städat undan efter sig. Jag hörde till den kaffemedmjölk-drickande underavdelningen och var Måttchef. 

 

 

 

 

 

Strax efter att jag slutade köpte Ålandstidningen in svenskt kaffe till matsalen och Kungliga Svenska Kaffeklubben.. Ja, den gick väl inte i graven men den står nog där med åtminstone ena foten. Jag brukar läsa inläggen ibland. Fnissa åt de knäppa inläggen och sakna mina gamla kollegor en aning.

 

Skulle behöva ha en pausknapp precis just nu. Eller åtminstone en handbroms.

Det ska jobbas, fotograferas, redigeras, bokas, ringas, mailas, levereras, deklareras, redovisas.

Hör av mig vid senare tillfälle om jag överlever de närmaste dagarna..

 

Som jag skrev tidigare så spenderade jag helgen i Helsingfors. Jag har en massa bilder därifrån som jag ska ladda upp när jag rensat bort de fula/oskarpa. Tills vidare kommer ett självporträtt:

Kallar verket för "Kall, överkörd och rånad". För jag ser ju lite så ut efter 16 timmar farande och flängande i Helsingfors. 

 

 

Jag överlevde Helsingforsresan med nio åländska journalister. Tror jag är sliten ännu sen i fredags så vi skenade på mellan riksdagen, FNB, finska journalistförbundet, Yle och pressklubben. Nu när jag återhämtat mig lite och tänker tillbaka på helgen så var den faktiskt bra. Jävligt bra.

Hängde på en tysk krog mitt i Helsingfors. Rymy Etu. Som för övrigt var det värsta jag varit med om. Krogen alltså. Går inte dit nästa gång jag är i Helsingfors.

Har utökat min finska repertoar en aning(dvs med hälften). Tidigare var den enda mening jag kunde säga: "Du är söt när du sitter och skiter."

Numera kan jag också säga:
Yksi Lapin Kulta nelonen, Kiitos!

Jahaja, så har det börjats snackas om klassåterträff. Högstadieklassen. KHS 9 D. Alla på samma ställe. Tror inte jag sett dem alla på samma gång sen 2005 när vi gick ut. Enligt våra klassringar skulle återträffen ha varit 2010, men av någon anledning blev den inte av. Tänka sig, det är 8 år sedan(!) vi gick ut högga.

Skulle kunna säga att jag är försiktigt pessimistisk till spektaklet. Jag väntar gärna i åtta år till på den här träffen.

 

 

 

Ska det lekas så tänker jag i varje fall inte vara med.

Idag sitter jag på Ålandstidningens redaktion och går igenom alla bilder som jag tagit. Tanken är att jag ska hitta några som jag kan skicka in till de olika skolorna som jag planerar att söka till.

Hittar mest bilder på Frippe:

Av 9000 bilder ska jag nog kunna skrapa ihop åtminstone 20 stycken som jag kan skicka in. Annars blir det Tema: Frippe.

 

Bilen går bra och det knallar på. Jag hoppar in lite på ett dagis de kommande två månaderna. Det är kul. Jag trivs på dagis. Har börjat få lite ont i ryggen av för mycket jobbande framför datorn och dessutom så är det skojigt att göra något HELT annat ibland. På dagis så äter man ofta, leker lite, vilar och är ute. Passar mig perfekt. Kravlöst är det också. Det mest tålamodskrävande är galonbyxorna som ska på av på av på av på av. Annars trivs jag som sagt. I förra veckan fick jag hålla en liten tjej sällskap medan hon bajsade. Bara det liksom! Då är man kompisar. Fatta vad många kompisar jag kommer få!

Det har löst sig med hästeländet också. Det hade jag knappt vågat hoppas på. Har liiiiiite medvind precis just nu.

Vänta bah, i morgon kommer jag nog halka på arslet och bryta lårbenhalsen. Återkommer om det.

 

I måndags lite före kl 10 på morgonen satt jag i väntrummet på vuxenpsyk igen. Ni kan ju gissa vem som slog sig ner i samma väntrum.. Och ni kan ju gissa vad vi pratade om.

JO VÄDRET!

 

Idag har jag varit på bio med min gudson Ludwig. Han är sju år och spöar mig i Fifa samtidigt som han alltid påminner mig om jag knäppar mig.

Som när vi ska åka i min rejserbil t.ex.
-Men Ida, det här är ingen rejserbil.
-Joho, hör bara hur det låter när jag växlar! (Vrrroooooooooom, ppssschhhhhh!) Där hör du! Precis som en rejserbil!
-Men nejjö. Det här ÄR INGEN rejserbil.

Eller när vi är på 3D bio och jag vill ta en bild på oss två i de fula glasögonen.
-Bara en bild, snälla?
-Nä, jag vill inte ha dem på.
-Men om jag har dem då?
-Nej, jag ska inte vara med på någon bild!

Och DÄR. Inser jag. Att. I en ålder av 23(och ett halvt) har blivit för ocool för min gudson som är sju.

När hände det?

Tur att Oliver(min andra gudson) fortfarande tycker att jag är rätt häftig! Vänta bara tills jag visar min rejserbil för honom!

Dessutom fick jag parkeringsböter medan vi var på bio. Jag är på topp nu! Verkligen.

 

I måndags kl 10 på morgonen satt jag i ett väntrum på fjärde våningen i Vuxenpsykiatriska mottagningen. Då glider en bakant man förbi och sätter sig på en av stolarna i väntrummet. Jag tittar upp från min tidning, våra blickar möts och vi hälsar. För det gör man ju när man ser någon som man känner.

Orsaken till att jag känner den här mannen är att jag har fotograferat honom några gånger för Ålandstidningen. Jag vet hans för- och efternamn, vad han jobbar med och jag känner igen honom. Och han känner igen mig, tydligen. Så vi hälsar när vi ses.

Där slutar vår.. Hrrmm... Relation? Vänskap? Bekantskap?

Vad ska man då egentligen samtala om? När man träffas i väntrummet på Vuxenpsykiatriska?

-Hur har du det med din ångest?
-Jo, fan.. Käkar ångestdämpande som godis. Självdå?
-Nä, jag har fått en släng manodepressivitet...

Tur att jag fattar när jag ska hålla käften.

(Sitcom-skratt?)

Det här var i varje fall roligt igår...

Bill: -Jag har problem med min mus. Satan. Jag kastar ut den genom fönstret snart!
Bull: -Det är något fel på min också! Det är jobbigt när den inte sammarbetar.
Bill: -Vi har samma problem då kanske.
Bull: -Antagligen.
Bill: -Jag kan fan inte jobba utan den!
Bull: -Inte jag heller!
Bill: -Hurdan har du? En vit, slät mus?
Bull: -Den kallas Mighty Mouse. Eller nej, Magic Mouse!

 

Ikväll ska jag på födelsedagskalas till min vän Sara Flöjt. Jag ska ge henne en present som jag har gjort själv. Undrar dock fortfarande om det är allmänt accepterat när man inte är 12 år längre? Att ge bort presenter som man har gjort själv alltså...

Hur som helst så är det en bok och jag hade redan slagit in den när jag kom på att jag skulle ha skrivit en hälsning i bokjäveln. Typiskt. Får sköta det på ett snyggt sätt när Sara har öppnat presenten. Tar med penna.

För exakt ett år sedan var jag också på födelsedagskalas till Sara. Och mitt i allt groggdrickande så berättade hon att hon var gravid och hade druckit läsk hela kvällen. Vi fattade ingenting. Tror jag gapade hela vägen till krogen och jag kan fortfarande inte förstå att hon numera är mamma till lilla Linnea.

Jo förresten så har Sara alltid varit den som fyllt år först på året i min bekantskapskrets. När vi gick hos dagmamma tillsammans så minns jag att hennes födelsedagskalas alltid var det första varje år. Jag själv fyller år i juli och tyckte att det var en evighet dit. När vi gick i ettan eller tvåan i Södersunda skola så sade hon "ånej, nu har jag bara en massa småglin omkring mig igen" i samband med sin födelsedag. Det säger hon inte längre. Tror tvärtom att det passar perfekt med lite ålderskämt ikväll!

 

...så kan man i det här klippet från idrottsgalan skymta lite hur det såg ut när jag fotograferade gästerna och dessutom vid 06:00 ser man hur min kära vän Fredrik Rosenqvist säger till mig att jag har parkerat min bil "SOM EN JÄVLA KÄRRING".

Bara det liksom.

Förresten så var parkeringen tom när jag kom! Därav kärringparkeringen. Punkt.

I helgen fotograferade jag idrottsgalans gäster. Ungefär 400 stycken på 1,5 tim.

Hej, klick, klick, tack, nästa!

Kanske inte det mest konstnärligt utmanande jobbet som finns men jag tycker ju om att fotografera människor. Därför blir jag glad när endel av gästerna frågar mig om de får använda bilden på facebook eller i sin blogg. Eller när kollegor berömmer mig för att "alla ser så avslappnade och glada ut" och att "man ser verkligen din skicklighet i att bemöta folk på ett bra sätt så att de känner sig glada och bekväma".

Då har jag lyckats.

Saker som gör mig mindre glad:

Missunsamma gubbar. 

När jag var liten så var jag en riktig hästtjej. Jag hade två. Två hästar. Och de var bara mina. Jag har ramlat av hundratals gånger och jag har mockat skit. Jag har blivit trampad på och biten. Jag har fått stora pussar och varm hästandedräkt i ansiktet. Jag har svurit och gråtit och jag har skrattat och varit glad över dem. Jag har varit öm i musklerna efter långa ridturer och jag har luktat häst om händerna. Jag har ridtränat i timtal och jag har suttit i deras boxar och sett dem äta sådär lugnt och rogivande som bara hästar kan.

Tills en dag när mitt hästintresse började svalna. Det var liksom en ny tid som började. Jag skulle plugga och jag skulle flytta. Det var liksom roligare att göra annat än att gå omkring och lukta häst hela tiden.

Då är det tur att det finns hästtjejer som kan ta över. Andra hästtjejer som ger mina ögonstenar den kärlek de förtjänar. Ha dem på foder och ta hand om dem tills mitt eget intresse kommer tillbaka till mig. Kanske.

Men så tröttnar de andra hästtjejerna också. Och nästa. Och nästa. Och till slut så tar det slut på hästtjejer som kan ta hand om en gammal häst som inte är perfekt. En häst som inte är någon ridskolehäst som inte kan göra piruetter eller trippa på tå eller vad man nu vill att en häst ska kunna. En gammal häst som bara varit min ögonsten sen hon var litet föl.

Och så står man där: Utan att känna någon speciell kärlek till hästar. Alls. Över huvud taget. Men med en ögonsten som man vill ordna det bästa för. En ögonsten som man själv har insett att man inte kan ta hand om. En ögonsten som förtjänar att få all den kärlek som jag inte orkar eller kan ge. En ögonsten som inte är så ung längre men är alldeles frisk.

Var går då gränsen för hur mycket tid man ska lägga på att hitta ett nytt hem åt den? När ska man bara ge upp? När ska man bara svika sin fina hästvän trots att den aldrig svikit dig?

När jag får barn ska de tammefan ALDRIG få köpa varken hund, häst eller katt. Punkt.

Har en svacka. Ingenting av det jag gör blir bra och det mesta jävlas. Jag fastnar och gör saker jag inte borde, som att titta på söta kattor på Pinterest till exempel, när jag har viktigare saker att göra.

Det enda vettiga jag kan säga att jag gjort idag är att jag har installerat wordpress och fipplat med mamp, apache, mysql och allt vad det heter. Och nu funkar det. Det tog mig bara en hel vecka och ungefär fyra avinstalleringar. Att det ska vara så inihelvete svårt. Jag blir arg. Inte undra på att man hellre kollar på kattor på Pinterest.

Nä, för att göra något åt den här avsaknaden av motivation ska jag boka in en date med Theresa. Oftast när vi träffas dricker vi konjak, röker cigarr och gratulerar varandra till att vara så otroligt talangfulla, ambitiösa, kreativa kvinnor.

Eller nej..

Vi röker inte cigarr och vi dricker inte konjak. Men det är den bästa egoboosten jag vet!

I lördags behandlades frågan till svaret och meningen med livet. Typ. Men några promille i pannan. Som vanligt. Först var jag hos Kim en sväng och lyssnade på Jens, Mange, Nicke och honom när de diskuterade Kina, industrialisering, ekonomi, utveckling, miljö och att alla som vill skaffa barn egentligen borde få genomgå något slags test. Jag fick ont i hjärnan. Kan ha att göra med att jag inte hade druckit lika många glas vin som de hade.. Intressant var det ju, hur som helst.

Några timmar senare tärffade jag AnnaK på Kino. Och då funderade vi på vilket mat skulle välja om man måste välja mellan att vara bäst i världen(eller nästan bäst) och inte så omtyckt av sina medmänniskor, eller om man hellre vill vara underbar och älskad av alla och bara lagom bra på det man gör. Jag vill helst vara lagom bra och omtyckt. Tror jag.

Sen var klockan ungefär 02:00 och jag började fundera på refrängen. Sen träffade jag en vän som det skulle babblas med och innan jag hade fått tag i en taxi hem så var klockan 04:00. Då dömde jag om att jag var och handlade. I PYJAMAS! Och inte var det min finpyjamas heller. Det var den fula jag har. Varför ska det ALLTID vara så? Ska man drömma om att man handlar i pyjamas så kan man väl åtminstone få ha finpyjamasen?

 

Ikväll var jag på bio och såg Django Unchained. Nu funderar jag över detta:

Får vilken krutuppfinnare som helst översätta långfilmer? Sen när blir "motherfucker" på engelska detsamma som "skitoxe" på svenska? Eller "Son of a bitch" detsamma som "salte röv"? Det är längesen jag såg en film med så dålig översättning. Men den var bra! Se den!

Dock var den inte så bra att jag ville börja applådera i slutet. Som endel andra.

Vem fan har kommit på att det ska applåderas? När jag var på the Hobbitpremiären brast publiken ut i spontanapplåd i slutet.

Det är fånigt! Tvi vale och dagens käftsmäll till er. Varsågoda!