Först började jag lyssna på bland annat den här låten. Älskar rösten.

Sedan upptäckte jag skivomslaget. För det första så tilltalar färgerna på bilden mig på något sätt. Och fan så snygg man kan vara. Hennes vackra ansikte, den perfekta vita skjortan och så läpparna! Så fint.



Lite onsdagsinspiration sådär.

Idag njuter jag av varma Thailandsminnen. Här kommer ett urplock av bilder och stunder att sakna:


Att efter en dag fylld av promenad/utflykt/shopping sätta sig ner för att dricka kall citronjuice, en av mina favoriter.


Eller en fruktshake.


Ha det lyxigt med egen jacuzzi på balkongen.


Alla galet söta apor.


Som för övrigt var förtjusta i min systers magiska händer.


Vackra solnedgångar.


Och ännu vackrare båtturer och stränder.


Klart och skönt vatten.


Ståtliga elefanter. Här matar jag den med gurkor, men var med på en ridtur i skogen också. Jag har ridit elefant förut, men den här gången fick jag till och med äran att byta plats med Thaikillen som var min elefants "kusk". Lite annat än att sitta på hästryggen kan jag säga!


Alla fina öar.


Och mera apor. Det här är under en båttur då vi åkte förbi en ö bebodd av apor som kom fram ur skogen för att få frukt när båtarna körde förbi.


Mera stränder och solnedgångar.


Eldshower på stranden.


Goda drinkar som inte alls gör sig lika bra i vinterklimat.


Poolbarerna placerade mitt i poolen så att man fick sitta i vattnet medan man drack sin drink.


Allt pynt i ett försök till julkänsla.


Lata dagar vid polen.

Bloggar som aldrig blir uppdaterade är tråkiga. Grymt tråkiga. Därför kände jag att jag vill skriva något. Har dessvärre tankarna och koncentrationen på annat håll, det är liksom lite för mycket just nu.

Men jag kom på att jag ju helt har glömt bort att visa mina bilder från Thailand. Tänkte spara lite på det tills både ni och jag är urtrötta på detta vinterklimat. Nu är ju då en ganska passande tidpunkt, skulle jag säga.




Kan ju inte chocka er med allt för många härliga bilder på en gång, så vi värmer upp med den här. Imorgon kommer en bildbomb att drömma sig bort till, jag lovar!

I onsdags var jag på Alandica och tittade på ryska proffsdansare. Det var fantastiskt vackert. Jag fascinerades bland annat av:

Linjerna dansarna skapade med sina kroppar. Så långa, sträckta, korrekta.

Dansarnas styrka, spänst och deras långa, snygga och eftersträvansvärda muskler.

De manliga dansarna! Mitt dansintresse är inte många år gammalt, så jag har ännu inte hunnit se så många killar dansa. Älskar deras förmåga att bära/lyfta/kasta en annan människa och få det att se ut som den mest enkla och självklara sak i världen.

Kroppsspråket, minspelet och utstrålningen. Uttrycket!

Förmågan att göra så många och snabba piruetter efter varandra, och sedan bara fortsätta som om yrsel inte existerar. 

Slutsats: jag tvivlar än en gång väldigt starkt på att det finns någon intressantare eller vackrare konstform än balett.

Här, på deras hemsida, kan ni se bilder.

Idag borde jag gå på Räkna Med Johnny (Lusses variant av stödmatte) för att öva och få tips inför studentprovet i matte.

Men i natt har jag sovit dåligt, som så ofta natten mellan helg och vardag. Var så trött, frusen och ynklig att jag bara inte orkade sitta och vänta från 14.20 till 16 på att lektionen skulle börja. Velade hit och dit en stund.

Till slut satte jag mig på bussen hemåt. När den körde förbi ett hus och jag i förbifarten råkade kolla in genom fönstret såg jag någon ligga på sängen, invirad i ett täcke med en tidning i handen. Exakt då kände jag att en snöig dag som denna gjorde jag absolut rätt val.

Så nu är jag i full färd med att leta fram de bekvämaste i klädväg, de varmaste yllesockorna och den mysigaste filten för att sedan kasta mig på sängen. Sedan ska jag ligga där resten av eftermiddagen och njuta av att inte frysa.



Hoppas ni också får en mys-måndag!

Igår kom det fram en kille och berättade att han läser min blogg. Typ:
- Läser din blogg. Gillar den. Förutom när du blir sådär självdestruktiv.

Jag må ha lite depressiva gener.

Kanske skriver som om jag hade någon slags humörstörning. 

Möjligen är det så att jag lider av kronisk trötthet, blir lätt stressad och har nått den yttersta gränsen när det gäller skoltrötthet.

Och ibland kanske jag vill spy över mänskligheten.

Men självdestruktiv? I helvete heller.

När det närmar sig nyår brukar det allt som oftast innebära diverse tillbakablickande och funderande över året som gått. Men nu är nyårsafton förbi och januari har tagit fart. Det börjar bli dags att titta framåt istället. Planera framtiden. För mig - och säkerligen för väldigt många andra - betyder det att börja fundera på sommarjobb. CV ska skrivas, intervjuer ska bokas in, samtal ska ringas och mitt i all stress och press så är man ändå bara en av många.

Mitt främsta problem är det där personliga brevet, eller vad det nu kallas. Förstår inte hur man berättar om sig själv på ett sätt som är ärligt, visar att man är intresserad, främjar ens chanser att få jobbet men ändå utan att låta som ett enda stort fjäsk. Bara fattar inte hur man kombinerar allt det där. Någon sa till mig allt handlar om att ljuga. Men om man inte KAN ljuga då? Om man blir skakig på rösten, får dåligt samvete och lider av ångest en vecka efter? Hur gör man då?

Som sökande verkar man även förväntas vara någon form av tankeläsare. Liksom, man vill ju inte storma in som ett yrväder när arbetsgivaren är stressad, upptagen och helst hade fått ett telefonsamtal eller mejl. Samtidigt vill man inte förstöra chanserna genom att ringa om arbetsgivaren helst hade träffats personligen. Hur vet man? Finns det något annat svar än att öva sig i tankeläsning?

Slutsats: har nu tre mindre enkla saker jag kan försöka lära mig. Ljuga, läsa tankar eller helt enkelt spola tiden framåt till juni då jag förhoppningsvis redan har ett jobb. Hur jag nu ska lyckas med något av det är bara ytterligare tre frågor med extra stora frågetecken.

Publicerad i Ålandstidningen 13/1/2012

Sitter och skriver på fredagens nöjeskrönika.

Det går sådär. Försöker vara rolig eller åtminstone lite underhållande, men det som snurrar i mitt huvud just nu är mest stress och irritation. Vilket då försvårar det hela en del.

Skoltrötthet, studentprov, skadad höft, skriva ett dugligt CV, söka - och framförallt lyckas få ett bra - sommarjobb... Allt ska man då hinna och orka med.

Vaknade i Thailand och begav mig mot flygplatsen. Ville inte hem. Ville inte tillbaka till regn, snöslask och kyla. Flygresan tog runt elva timmar. De fyra sista spydde jag konstant. På skakiga ben klev jag av flyget, och fick någon form av köldchock.

Mådde skit, frös och ville redan tillbaka. Tänkte när jag lade igång telefonen "jag kommer åtminstone ha fått en massa gulliga god jul- och saknar dig-mess." Hade fått ETT (som visserligen värmde). Och det var inte ens från min pojkvän. Hur synd jag tyckte om mig själv då alltså.

Vidare mot min farfars hus. Låg på soffan och mådde illa och hade kallt trots tre filtar. Feber hade jag också. Vid halv nio på kvällen slocknade jag och sov i ett streck fram till åtta morgonen efter.

Roligare nyår har man ju haft, så att säga.

Vi befinner oss i december. Månaden då alla plötsligt går in i något himla mystillstånd. Det ska vara mystofflor, myskläder, familjemys, glöggmys och egentligen allt som kan relateras till mys.

När det inte är mys i omåttliga mängder som står på schemat så är det stress som gäller. Ni vet, man "måste" ju hitta julklappar till alla, storstäda huset, julpynta överallt, ha den finaste julbelsyningen i kvarteret, se till så att katten inte bränner upp svansen i något ljus och så vidare tills man verkar vara nära utbrändhet.

Sedan kommer vi till maten. Jag vet inte om det är möjligt att äta ihjäl sig, men ifall det är det så gissar jag på att just december är månaden med högst statistik. Alla dessa julbord kombinerat med en chokladbit här och en pepparkaka där. Och så måste man ju alltid trycka in lite extra fast man redan är proppmätt, annars kan ju någon gammal farmor eller mormor ta illa upp.

Och så kylan då. Torra händer, svidande läppar, snor och annat elände. Usch! Snö i all sin ära, det är väl vackert att titta på, men att stå och vänta på bussen i minusgrader varje morgon med förkylning som följd? Nej tack.

Nu ska ni inte missförstå mig. Jag gillar julen, allt det där har sin charm. Visst är mys, snö, ljus och pepparkakor fint. Bara inte riktigt lika fint som jag tycker att ett soligt och varmt Thailand är. Medan ni här hemma fryser och äter julbord kommer jag troligen att ligga och svettas på någon härlig strand. Med det sagt önskar jag er nu god jul, och så hörs vi igen om några veckor när jag är hemma!

Publicerad i Ålandstidningen 16/12/2011

Och nu är jag då alltså hemma igen.

Om en kvart hämtar en taxi upp mig, sedan börjar min resa mot Thailand.

Se nu till att mysa och äta ordentligt, så hörs vi igen efter nyår.

God jul och gott nytt år!

I julklapp önskar jag mig en frisk och fungerande kropp som håller för det jag älskar att göra.

Får jag det ska jag aldrig be om något igen.

Gissade på att jag har runt tio läsare. Typ mamma, äldsta syrran, några kompisar och en lärare.

Fick ett mejl idag som berättade att jag har fel, att jag den senaste månaden haft 1400 unika läsare.

Känns ju ganska... Häftigt? Konstigt? Något.

Kan ni inte berätta, vilka är ni?

Förra vintern spenderade jag ett par dygn på sjukhus i Helsingfors. Jag var varken skadad eller sjuk, utan skulle genomgå en rätt omfattande sömnundersökning. Varför är en helt annan historia, men poängen är att jag inte var i behov av ett överdrivet omhändertagande.

Det hela började med att jag blev ombedd att byta om till en rosa sjukhuspyamas. Som om jag inte var förnedrad nog i den, kom en kille in i rummet med en rullstol. Givetvis var han ung och ganska snygg. Försökte säga att rullstolen nog inte var till mig, att mina ben nog var fullt möjliga att gå med. Uppenbarligen räckte inte min knappa finska till, då killen inte gav sig före jag satt i den.

Sedan bar det av, och jag skjutsades genom korridorerna mot mitt rum. Vi passerade patienter som var för gamla för att stå på sina ben, nyopererade och någon med ett brutet ben. De tittade så medlidsamt på mig, och jag fortsatte att fråga killen som skjutsade på mig om jag kunde få gå själv. Eller åtminstone få en skylt som berättar att mina ben är fullt funktionella. Han ville inte ge mig en sådan. Eller så förstod han bara inte vad jag sa. Sådär höll det sedan på. Varje gång jag skulle lämna mitt rum var det rullis som gällde.

Funderar fortfarande på vad grejen med det hela var. Hade de förväxlat mig med någon annan? Eller var det möjligen så enkelt att de bara ville ha lite skoj på jobbet, retas lite, och jag råkade bli offret? Jag vet inte. Men en sak jag vet är att det inte blir fler komplicerade undersökningar som inte kan göras här hemma före jag på perfekt finska kan berätta att jag är fullt frisk och klarar av att gå själv.

Publicerad i Ålandstidningen 9/12/2011

Är fast i sängen med en helvetes förkylning, och utan något att göra.

Ändå orkar jag inte skriva något här. Av någon anledning har "det finns så mycket vettigare saker att göra" etsat sig fast i mitt huvud.

Jag är omotiverad, oinspirerad och osugen på att blogga för tillfället. Nu vet ni det.

Vi hörs när jag har något lite muntrare att komma med.

En bekant till mig sa en gång att han ibland blir orolig när han läser min blogg. Ena dagen är allt toppen, och nästa är allt helt åt helvete. Han menade att jag låter som om jag har någon slags humörstörning eller så.

Försvarade mig med att det inte är kul att läsa typ "Hej bloggen. Idag är allt OK och helt som vanligt".

Ni har alltså inte orsak till oro. Jag har inte bara dalar och toppar, det finns vanliga och okej dagar i mitt liv också.

Idag till exempel.

Den här perioden har varit en riktigt helvetesperiod. På tisdag skriver jag mitt sista prov, och sedan börjar en duktigt soft period. Kommer bland annat att vara helt ledig på tisdagar.

Hur som helst. Tänkte bara säga att jag tar paus härifrån till onsdag.

I somras spenderade jag tillsammans med mina bästa vänner sju dagar på Malta. Sju dagar fyllda av festande och galna äventyr. Lite sol, bad, god mat och annat som hör semestern till, men mest fest. Festandet gällde även för resten av Malta. Vart vi än vände oss var det dans, drinkar och glada skratt.

Dock fanns det ett undantag, busschaufförerna. Du får leta länge om du vill hitta vresigare gubbar.  Tänk dig att du väntat på bussen i olidlig hetta alldeles för länge. Utan vatten, såklart. När den väl kommer släpper chauffören in dina vänner och säger sedan att endast en ensam kille får kliva på till, då han är i sällskap med någon som redan är ombord.  Att du också ingår i ett sällskap spelar ingen roll. Det här skriker den allt mer irriterade chauffören åt dig, givetvis efter att alla dina vänner redan betalat. Ditt sällskaps enda alternativ är att kliva av och vänta på nästa buss, de kan ju inte bara lämna dig på den där svettiga busshållplatsen alldeles ensam.  Nästa buss kan komma alldeles strax, men lika väl om en timme eller två, ingen vet, och allra minst busschauffören. Allt detta utan att få pengarna tillbaka. Det här hände då oss, och inte bara en gång.

Men inte ens det fick våra goda humör att sjunka. Några timmar, en skranglig bussfärd vi äntligen kom med på, en dusch och kvällens första partylåt senare, och vi hade glömt allt om besvärliga busschaffisar.   

Den stämningen, det humöret och förmågan att skratta bort allt tråkigt är i dessa mörka och trista novembertider väldigt eftersträvansvärda saker. Just därför bokade vi här om dagen en ny resa. Med det som morot klarar jag nu vilket höstrusk som helst!

Publicerad i Ålandstidningen 25/11/2011

Har trots feber, lite ångest och en massa stress avklarat veckans jobb. Som vanligt var det bara roligt.

Har nu officiellt slut på ursäkter för att skjuta upp pluggandet. Det är ingenting att fira, verkligen inte.

Men jag tänkte att vi lite ironiskt firar det ändå, genom att jag delar med mig av låten som går på repeat hos mig just nu.

Stress.

Vi hörs.

Även om jag tycker det finns så mycket mer givande intressen än kläder och mode, och så mycket roligare bloggar än modebloggar, är jag ju ändå född till tjej. Och även om det är lite småtöntigt, så gillar min kreativa sida allt som heter färg, form och material.

Hur som helst. Lovar att det här inte ska bli en mainstream, tråkig och löjlig modeblogg, men ibland så bara måste jag.

Som när man hittat en ny grej och inte kan släppa det:

Silver, guld, metallic och egentligen allt som glittrar.

Hittade just en bild på mig och någon random moffa från i somras på Malta. Tänkte som så att jag laddar upp den och därmed förgyller er annars så äckligt mörka novemberkväll.

"Kom till skolan 9.35, för att gå på frivillig infotimme om att studera vidare. Kom sedan på att jag inte ska studera vidare, så jag sket i att gå. Så nu sitter jag här. I onödan."

Fem minuter senare:
"Det enda jag möjligtvis lärt mig det här skolåret är att göra typ 18 rökringar."

Sedan försvann han ut för att röka.

Dålig dag, eller?

Idag introducerade min spanskalärare Pippi Calzaslargas - Pippi på spanska - för oss.

Svårt att hålla sig för skratt ibland, spanskan passar liksom bara inte in. Men Pippi är ju som resten av Astrid Lingdgrens påhitt ett ganska bra barnprogram (hälsningar 18-åringen...) och så är det ju ett bra sätt att öva spanskan.




Och så är det ju ännu något att göra istället för att plugga till hälsokunskapsprovet jag har imorgon.

Provperioden drar igång imorgon.

Är duktigt omotiverad till allt som har med plugga att göra just nu.

Så jag hoppas att det där som vissa kör med, typ "efter varje läst kapitel får jag ta en bit choklad" ska funka som morot och få mig att läsa.

Antagligen inte, men det är ju värt ett försök.