Förra årets första RockOffkväll invigde jag tillsammans med några gamla vänner, bland annat från högstadieklassen. Vi hängde hela dagen, grillade, simmade, drack bål och sånt sommarmys.

Idag är det dags för en repris. Är laddad med grillbar mat, bikini, bra humör och massa jordgubbar.



Förra årets första RockOffkväll

Jag deltog i vintars i ett spanskt utbyte tillsammans med några andra ur spanskaklassen. Hade en spansk tjej hemma hos mig i en vecka. Vi ålänningar förvånades över att alla spanjorerna valde att äta det på bilden ovan till frukost. Kakor och oboy, sött sött sött. Alltid sött. Det kändes med andra ord ganska onyttigt.

Idag är vädret grått och trist, jag är trött efter alla sena rockoffkvällar, jag är ledig och tycker jag förtjänar en heldag i sängen framför någon mysig film. Som sällskap tänker jag göra en spansk frukost och vara obehagligt sötsliskig och onyttig. Hela dagen. Så det så!

Oh no. Jag bläddrade just igenom H&Ms höstkatalog. Hittade saker jag varit på jakt efter hela sommaren, mysiga höstkoftor, svarta kilklackar och konjaksfärgade väskor. Tusikens att mitt konto ekar tomt! Som om det inte var tomt nog köpte jag (köpte och köpte, pengarna ger jag senare) en svart långklänning idag...

Lite jobbigt för ekonomin när kläd- och modefantasten i mig vaknar till liv. Men det är ju så kul. Det är liksom som en sorts konst, det här med kläder och matchningar.

Kent igår var pretty awesome. Feelisen var skön och jag hade kunnat stå där och hoppa, skrika och skratta resten av året.






Bilderna är tagna av Axel Jonsson, och jag tackar så mycket för lånet av dem!

En spinnande katt i famnen, extra lyxig frukost, någon annan har redan kokat kaffe, inget regn, sista dagen jobb på en vecka, Kent ikväll.

Ser ganska lovande ut för den här dagen, hörni.

Jag lever i tron om att alla har något att ge och lära, och hittills tycker jag att det stämmer rätt så bra. Jag tycker det är så fint och roligt att träffa och lära känna nya människor. Varje relation har något att lära ut.

Förutom det, så känner vi väl alla till de där irriterande stämplarna man fick någon gång i lågstadiet, som vägrar försvinna med tiden. Var man blyg när man var tio år, då kommer man att gå runt med en stämpel i pannan där det står ”SOCIALT INKOMPETENT” igenom hela högstadiet, och inte är det ens säkert att man får en ny chans när man slipper ut därifrån. Hatar de där stämplarna och förutsagda meningarna. Alla ändras med åren, inte många människor jag känner är samma idag som de var när vi var tio.

Så, när man då möter en ny människa, som inte har en aning om de där förbannade stämplarna, då får man ju som en chans till nystart. Man får det nöjet att visa sitt verkliga jag, låta någon som inte är förblindad av tiden få en bild av hurdan man är. Den känslan tycker jag väldigt mycket om.

Så, alla ni som är nervösa inför att börja en ny skola, komma till ett nytt ställe, starta om era liv på egen hand, iss inga jåla så mycki. Vänd det till något positivt istället. Ni kommer att lära er något intressant av alla ni möter.

Alltså vafaaan. Det hann bli slutsålt till Familjen innan jag fick tag i en biljett. Bittert, bittert, bittert.

Det här är väl då ungefär vad alla ungdomar på denna holme kommer att underhålla sig med i en veckas tid.

Nä, men alltså, det ska bli roligt. Inte för att man får se hela Ålands befolkning och lite till springa runt och spy i stadshusbacken, utan för att stan för en gångs skull brukar kännas lite levande. Och det mina vänner, det är en underbar känsla om ni frågar mig.

Idag är det dåligt väder. Då kan jag sitta på jobbet och inte vara ledsen över att jag går miste om all sol. Resten som jag avundsjukt brukar sucka åt när de slipper jobba, kommer förmodligen att ligga hemma i sängen framför någon film. Själv får jag pengar.

Höhö.

Igår kväll var mysigt. Jag och lite vänner satt på en brygga vid sjökvarteret och åt glass. Kände mig som en riktig typisk IITS-hängare i min morfars gamla rutiga skjorta, mammas höga jeans jag klippt av, converse och fejkraybans. Kanske har jag blivit lite omedvetet inspirerad. Att vi satt där och hade en harmonisk kvällsstund passade ju också in.

Månne man skulle ta och bli en sån som typ badar och fikar naken, dansar vevande med armarna som om man crawlade, endast äter ekologiskt, har egenstickade kläder och några fadderbarn i Uganda.

Eller så inte. Men kläderna är ju rätt shyssta.

Den här låten heter Goodbye Mr A och det är The Hoosiers som framför den. Jag tycker om den, den får mig på bra humör. Så jag tänkte visa den för er, så kan ni roa er med en öronorgasm så länge jag jobbar och partajar. Kvällens planer är nämligen att hoppa i min nya klänning från Zara, åka ut till Möckelö och fira en väns artonårsdag.

Händelsefulla tisdagar är alltid kul. Hoppas att er tisdagsnatt också innehåller mer skoj än det här låttipset.

- Överlevnad på endast nudlar och lite chips funkar en hel helg.
- Lammburgare smakar inte särskilt bra.
- Det är ganska långt till Jurmo.
- Att krypa under stängsel med strömmen på är inte att rekomendera.
- Absolut inte om såna där långhåriga monster-kossor bor i hagen.
- Tjejer som gillar att kasta av sig alla kläder på stranden, visa upp sig för alla för att sedan ta ett nakedopp och fortsätta med en fika med sina vänner, fortfarande utan kläder, är något jag klarar mig bra utan under mitt strandhäng.
- Även om det är svettigt inomhus sommartid så är det lite för kallt för att sova på terassen.
- Det finns faktiskt bra band som spelar på tillställningar som Island In The Sun.
- Till och med jag kan få lite färg bara jag vistas tillräckligt i solen.
- Det är rätt mysigt med sovsällskap.
- Bli inte getingstucken.
- Man kan fånga fisk med endast sina händer till hjälp.

Sedan finns det ungefär lika mycket roligt att berätta till, men jag tror ni fattar; jag har haft skoj.

I helgen befann jag mig då alltså på Jurmo och njöt av sommar och festival med en drös underbara kompisar. Det var som sagt himla trevligt. Trots att vi missade största delen av alla band. Vi var så upptagna med att hänga. Njuta av feelisen och sådär.


Den här raringen gjorde mig sällskap, resten kom senare/tidigare. I väntan på någon av alla färjor mumsade vi lite mackor.


Stella tryckte i sig min macka när jag fick nog. Malin bara... Stirrar på utsikten, eller nåt.


På lördag-dag bestämde vi oss för att ta en liten cruis med Axels bil. Vi tog oss igenom skog, berg och stenar för att slutligen landa ungefär här.


Där kockade vi lite med Axels spritkök. Vet inte vad mina fötter gör med på bilden...


Andrea och Mikaela (alla andra också för den delen) blev så irriterade på alla tusentals getingar, så vi åkte tillbaka till området igen efter en ganska kort stund.


Annars så solade och simmade vi mest på dagarna, som ni kanske ser. Om kvällarna vågade jag inte släpa mig mig kameran, därav så få bilder.

Efter en svettig men lyckad och äventyrsfylld helg ute i skärgården är jag nu hemma igen. Har haft väldigt, väldigt, väldigt roligt tillsammans med mina fina vänner.

Ska berätta mer och visa bilder imorgon, nu måste jag sova. Gick nämligen aldrig och lade mig i natt. Det är ju liksom faktiskt så att man är bara ung en gång, det är bara sommar en gång om året och Island In The Sun äger inte rum sådär allt för ofta.

Nåja. Hörs imorgon!

... Mot skärgården. Mot Jurmo. Mot Island in the sun!

Hoppas på en riktigt awesome sommarupplevelse med mina fina vänner. Har ni inget för er i helgen? Då tycker jag ni ska ta er ut skärgården, och njuta av sommaren, med mig och en hel drös andra underbara människor.

Om inte, så hörs vi igen efter helgen! Puss.

Tänkte bara informera om det, att även om ingen människa mår bra av för mycket elaka påhopp är jag ingen omtålig antik glasprydnad som faller i bitar vilken sekund som helst. Jag tål lite kritik. Vill gärna ha kommentarer om allt och inget. Bara att posta precis vad som helst!

Hur som helst. Det är lite knepigt, för att kommentarerna ska synas måste ni dra den lilla symbolen till cirkeln i rutan som kommer upp. Annars publiceras inte kommentaren.

Så, dags för er att börja slänga iväg några ord om vad ni tycker, vad som önskas och diverse annat!

Har ni någonsin hört om spinalvätskeläckage? Om inte, kan ni vara lyckliga. Jag önskar innerligt att jag vore en av er.

Hela ruljansen började som så att jag var inlagd på sjukhus i Helsingfors för diverse undersökningar. Där ibland ingick ett ryggmärgsvätskeprov. ”Jaha, inte kan väl det vara värre än typ ett blodprov?” tänkte jag, ack så naivt.

I mig trycktes det lugnande och sedan pang så fick jag en bedövningsspruta uppkörd någonstans i ryggmärgen. Sedan kom nålen och det började sippra vätska. Mitt i allt ryckte mitt ben till och flög upp från pallen, ”tack och adjö, nu petade de fel så att jag är förlamad för resten av mitt liv” antog jag. Men icke, ingen fara skedd. Hela proceduren var som ni kanske förstår lite obehaglig, men det var allt. Ingen större smärta eller så.

Men efteråt. När allt var klart. Ja, då bröt sig helvetet loss. Aldrig har jag varit med om värre värk eller någon fruktansvärdare upplevelse. Det började med en jävlig huvudvärk, men det hade jag fått förvarningar om. Dagen efter, eftersom ingen nämnt, åtminstone inte på svenska, att man skulle vila ett par dagar, åkte jag iväg och tog en heldags shoppingtur. När jag klev av bussen på kvällen, höll jag på att svimma av ryggsmärta.

Huvudet dunkade, sprängde och bultade. Kunde knappt andas – så ont hade jag i ryggen. Min mamma var tvungen att hämta mig, men jag hann bara lägga mig ner så spydde jag av all huvudvärk. Så höll det på i ett dygn – spy, halvsvimma av smärta, försöka sova, gråta av all värk, försöka svälja värktabletter, spy – och det slutade med att jag tog mig ner till hälsocentralen. Där blev det dropp, smärtstillande, sprutor i höfterna och det ena med det femte.

Det besöket avslutades med ambulansåk till Ekenäs sjukhus. Där tuppade jag halvt av, av värme, stress eller smärta har jag ingen aning om. Skrek något om att jag ville dö. Lipade. Spydde. Spydde ännu lite mera.

Till slut petade de in en lite större nål i ryggmärgen på mig, på samma ställe. För då hade det tydligen läckt av den där vätskan, eftersom jag gått runt i butiker i Helsingfors istället för att ligga i sängen och knapra panadol. Den här nålen skulle på något komplicerat sätt med att mitt eget blod skulle koagulera på punkten där det läckte sätta stopp för min outhärdliga värk. Tio minuter skulle det ta innan jag var klar i huvudet igen.

Fyra dagar senare – kunde fortfarande inte ställa mig upp ur sängen utan att vilja gå och hänga mig på direkten.

Nu är det näst intill bra, och jag tänker be till alla de gudar jag kan komma på, oavsett om de finns eller inte, för att slippa vara med om något liknande igen. Jag säger bara det, aldrig igen att jag låter någon peta i min ryggmärg.

Sitter på färjan på väg hem från fastlandet. Befinner mig i det såkallade "vilorummet". Så mycket till vila vet jag inte om det blir, då min visit här inne började med att en gubbe med en tshirt med texten "Smile! Jesus loves you!" gick runt här och predikade om lite allt möjligt. Hade precis sjunkit in i musikens värld, då någon annan tog i för allt han var värd och nös cirka tjugofemgånger i rad. Så högt att jag flög upp en halv meter ur stolen, varje gång.

Fan, vad skönt det ska bli att komma hem till sin egen säng.

Medan jag ligger här och är halvdöd och ni väntar på att jag ska börja skriva nåt kul, kan ni ju roa er med den här filmen från i våras. Jag kunde som vanligt inte hålla mig från mina små äventyr och hamnade i det iskalla vattnet. Lite värt i alla fall, det kom ju åtminstonde på film.

 

 

Jag har varit (är lite halvt fortfarande) sjuk. Riktig jättesjuk. Sådär att det innebär dropp och ambulans och annat otrevligt. Ska berätta mer om det när jag mår bättre.

Det är i alla fall förklaringen till att jag inte riktigt kommer igång med den här bloggen ännu. Men snart så!

Jaha. Då har man en XIT-blogg då. Det är ungefär vad som dyker upp i mitt överhettade huvud vid det här tillfället, då jag högtidligt nog ligger och svettas värre än efter Avancias tuffaste pass. Trodde mitt första XIT-inlägg skulle bli mer fancy än så. Tydligen inte.

Skulle det här vara ett tillfälle, öga mot öga, så skulle jag nervöst och snabbt prata på om allt och inget. Som ni kanske märker.

Kort sagt är det jag vill ha framtryckt: välkommen till min nya blogg! Hoppas att vi ska komma att trivas tillsammans, och allt det där, ni vet.

Vem jag är kommer ni nog att märka så småningom, såna inlägg med vilken skola man går i och vad man gillar för mat känns som en alldeles för fantasilös början.

Ha det bra i värmen, så hörs vi snart igen!