En bekant till mig sa en gång att han ibland blir orolig när han läser min blogg. Ena dagen är allt toppen, och nästa är allt helt åt helvete. Han menade att jag låter som om jag har någon slags humörstörning eller så.

Försvarade mig med att det inte är kul att läsa typ "Hej bloggen. Idag är allt OK och helt som vanligt".

Ni har alltså inte orsak till oro. Jag har inte bara dalar och toppar, det finns vanliga och okej dagar i mitt liv också.

Idag till exempel.

Den här perioden har varit en riktigt helvetesperiod. På tisdag skriver jag mitt sista prov, och sedan börjar en duktigt soft period. Kommer bland annat att vara helt ledig på tisdagar.

Hur som helst. Tänkte bara säga att jag tar paus härifrån till onsdag.

I somras spenderade jag tillsammans med mina bästa vänner sju dagar på Malta. Sju dagar fyllda av festande och galna äventyr. Lite sol, bad, god mat och annat som hör semestern till, men mest fest. Festandet gällde även för resten av Malta. Vart vi än vände oss var det dans, drinkar och glada skratt.

Dock fanns det ett undantag, busschaufförerna. Du får leta länge om du vill hitta vresigare gubbar.  Tänk dig att du väntat på bussen i olidlig hetta alldeles för länge. Utan vatten, såklart. När den väl kommer släpper chauffören in dina vänner och säger sedan att endast en ensam kille får kliva på till, då han är i sällskap med någon som redan är ombord.  Att du också ingår i ett sällskap spelar ingen roll. Det här skriker den allt mer irriterade chauffören åt dig, givetvis efter att alla dina vänner redan betalat. Ditt sällskaps enda alternativ är att kliva av och vänta på nästa buss, de kan ju inte bara lämna dig på den där svettiga busshållplatsen alldeles ensam.  Nästa buss kan komma alldeles strax, men lika väl om en timme eller två, ingen vet, och allra minst busschauffören. Allt detta utan att få pengarna tillbaka. Det här hände då oss, och inte bara en gång.

Men inte ens det fick våra goda humör att sjunka. Några timmar, en skranglig bussfärd vi äntligen kom med på, en dusch och kvällens första partylåt senare, och vi hade glömt allt om besvärliga busschaffisar.   

Den stämningen, det humöret och förmågan att skratta bort allt tråkigt är i dessa mörka och trista novembertider väldigt eftersträvansvärda saker. Just därför bokade vi här om dagen en ny resa. Med det som morot klarar jag nu vilket höstrusk som helst!

Publicerad i Ålandstidningen 25/11/2011

Har trots feber, lite ångest och en massa stress avklarat veckans jobb. Som vanligt var det bara roligt.

Har nu officiellt slut på ursäkter för att skjuta upp pluggandet. Det är ingenting att fira, verkligen inte.

Men jag tänkte att vi lite ironiskt firar det ändå, genom att jag delar med mig av låten som går på repeat hos mig just nu.

Stress.

Vi hörs.

Även om jag tycker det finns så mycket mer givande intressen än kläder och mode, och så mycket roligare bloggar än modebloggar, är jag ju ändå född till tjej. Och även om det är lite småtöntigt, så gillar min kreativa sida allt som heter färg, form och material.

Hur som helst. Lovar att det här inte ska bli en mainstream, tråkig och löjlig modeblogg, men ibland så bara måste jag.

Som när man hittat en ny grej och inte kan släppa det:

Silver, guld, metallic och egentligen allt som glittrar.

Hittade just en bild på mig och någon random moffa från i somras på Malta. Tänkte som så att jag laddar upp den och därmed förgyller er annars så äckligt mörka novemberkväll.

"Kom till skolan 9.35, för att gå på frivillig infotimme om att studera vidare. Kom sedan på att jag inte ska studera vidare, så jag sket i att gå. Så nu sitter jag här. I onödan."

Fem minuter senare:
"Det enda jag möjligtvis lärt mig det här skolåret är att göra typ 18 rökringar."

Sedan försvann han ut för att röka.

Dålig dag, eller?

Idag introducerade min spanskalärare Pippi Calzaslargas - Pippi på spanska - för oss.

Svårt att hålla sig för skratt ibland, spanskan passar liksom bara inte in. Men Pippi är ju som resten av Astrid Lingdgrens påhitt ett ganska bra barnprogram (hälsningar 18-åringen...) och så är det ju ett bra sätt att öva spanskan.




Och så är det ju ännu något att göra istället för att plugga till hälsokunskapsprovet jag har imorgon.

Provperioden drar igång imorgon.

Är duktigt omotiverad till allt som har med plugga att göra just nu.

Så jag hoppas att det där som vissa kör med, typ "efter varje läst kapitel får jag ta en bit choklad" ska funka som morot och få mig att läsa.

Antagligen inte, men det är ju värt ett försök.

I ungefär ett och ett halvt år har jag varit ledare för en barnklubb där jag, två andra och en bunt lågstadiekids pysslar, bakar, leker och såna grejer. I måndags var min sista gång.

Hade hoppats att de skulle vara extra högljudda och jobbiga, framkalla huvudvärk och snora ner mig. Men nej, såklart var de allihop så jävla gulliga.

När ungarna kom med det här, tror ni det var lätt att sluta då eller?!





Nä, det var det ju verkligen inte.

Min syster fäller ofta kommentarer som "kanske du skulle ladda upp lite bilder om du vill att någon ska fortsätta läsa din blogg..." och liknande.

I lördags var jag på middag med en drös gamla högstadiekompisar. Tog med kameran, det är ju faktiskt sant att det var ett tag sedan jag berättade något med hjälp av bilder.

Dagen efter, och man upptäcker att alla bilder ser ut såhär:


Andrea låtsas vara asfull, och Lucas blundar.


Som sagt...


Eller så är de i den här kvalitén...


Eller så föreställer de den här typen av poser av Andrea.

Vetifan vad som hände alltså. Men mysbloggs-bilder som visar hur snygga och fotogeniska vi var och hur god mat vi åt, blev det ju inte i alla fall.

Isa, varför har du en bikinibild som header?

Tror jag tänkte att den uttrycker livsglädje och inte något i stil med att jag försöker "visa upp" mig. Men alltså, bikini, nja.

Dags att byta, skulle jag säga. Osar liksom lite osäker femtonåring om det hela.

Fan, vilket arbete att gå igenom alla bilder och välja ut något fint eller roligt.

Inte råkar någon av mina söta vänner ha något passande att skicka?

En vakt på Indigo föreslog att när jag nästa gång vill ha en mojito ska beställa en med chili. Chili? Alltså... Nej. Bara nej.

Brukar inte ha klackar när jag går ut, men har köpt ett par så jävla snygga pumps, som jag bara var tvungen att ha. Hann väl gå från bilen in, och redan efter det hade jag såna skavsår att jag haltade fram som om jag hade haft ett sånt där träben istället för ett riktigt.

Älskar mig själv för att jag hade kastat in ett par converse i Rebeccas bil innan vi åkte från mig.

Musiken på Kino? Aldrig varit med om tråkigare. Inte konstigt att ingen dansade. Det GICK ju inte till de där mystiska ljuden.

Önskar ibland att jag skulle vara sofistikerad och dricka vin ute. Men nej. Endera vill jag ha något löjligt som frozen strawberry daiquiri, eller så vill jag helt enkelt bara ha en vanlig jävla öl. Måste vin vara så äckligt?

Var väl typ det då.

Rebecca och jag hämtade hem sushi och fredagsmyste med en after-school-öl och lite sånt.



Sedan var planen att vi och några andra skulle gå till Indigo, och dricka en (!) avskedsdrink för en vän som åker till Ukraina för att plugga idag.

En blev till flera, och vi bestämde oss lite spontant för att gå till Kino. Om det kan jag ju säga att det var mina 10 onödigaste euro någonsin. Var så jävla dött och lite folk, så jag blev allvarligt orolig för vad som kunde ha hänt den åländska befolkningen.

Cirka 30 minuter senare låg jag hemma i sängen.

Så kan det vara här på ön ibland. Men allt har väl sin charm (kanske).

Men äh, nu skiter jag i det här.

Jag har tänkt, pluggat, skrivit och koncentrerat mig så jävla mycket de senaste dagarna, så jag tror det har skett någon slags kortslutning i hjärnan.

I 10 minuter nu har jag stirrat på skärmen, och hoppats på att bokstäverna ska ploppa upp med hjälp av tankekraft. Det gör de inte.

Tror jag unnar mig en powernap istället.

Återkommer.

Både igår och idag har jag suttit fastklistrad vid skrivbordet. Läxor, föredrag, missade mattelektioner att ta igen, och så jobb då.

Rätt enformigt, och stel i nacken blir man också.



Skönt att jag åtminstone haft troget sällskap.

Sedan jag var en liten högstadieskit som praoade på Ålandstidningen har mitt intresse, mina kreativa sidor och mitt svenska språk med tiden utvecklats. En hel del, faktiskt.

Har väl haft diverse små skrivjobb. Men mestadels har jag tjatat mig till dem, och inte så ofta fått något nämnvärt betalt.

Någonstans genom åren började jag drömma lite smått om det här med journalistik. Sökte ett frilansjobb för aland.com, och fick det. Men där är texterna mest informativa och ger inte så mycket rum för kreativitet. Och ska jag vara ärlig, är det mesta jag skrivit där sådant jag själv bett om att få skriva.

Hur som helst, har "alltid" hoppats på att bli en sån där som halkar in från ingenstans och liksom bara råkar vara bra. Och för någon vecka sedan hände något, jag blev kontaktad och fick göra några provgrejer.

Hade just en glad Niklas Lampi på tråden, som berättade att han gärna inleder ett frilanssammarbete med mig. Så nu frilansar jag officiellt för Ålandstidningen. Vilket jag då, lite försiktigt, drömt om i cirkus fyra år. 

... Försöker jag njuta av livet, vänner, pojkvän, sömn och allt som hör lediga dagar till istället för att sitta framför datorn.

Så, hej igen!

Såhär ser det ut på en hylla i mitt rum. Tavlan fick jag i present av min pojkvän. Eftersom han jobbar nätter och mitt liv är ganska fullproppat med saker, hinner vi inte alltid träffas så mycket vi skulle vilja.

Ibland när tankarna rusar runt, och jag inte kan somna, brukar jag ta ner den. Hålla i den, tänka på Simon, tänka på oss. Det ger mig någon slags lugn. Sedan somnar jag.

Tydligen redan november, såg jag när jag publicerade det förra inlägget.

Dåligt:
Slött, gillar inte vinter. Inte lika mycket som sommar i alla fall.

Bra:
Hösten är ju typ snart över, och den har inte märkts av så mycket än. Och ju mer tiden går, desto snarare är det tills sommar, jag går ut skolan osv osv osv.

Alltså vinner de positiva sakerna. Sweet!

Nä, jag är inte helt kvitt träningsvärken ännu.

Tänkte informera herrskapet om att jag nu i natt beger mig mot huvudstaden, för att imorgon spana in lite skolor. Hoppas lika mycket på att jag ska känna "NEJ!" som "JA!" för att minska antalet potentiella utbildningar. Har väl en si sådär 25 jag vill gå för tillfället...

(SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA SKOLOR VAR SKIT ELLER JÄTTEBRA OCH INTE NÅT MITTIMELLAN!)

Tack och hej.
/En tjej med en jävla massa beslutsångest