Om en kvart hämtar en taxi upp mig, sedan börjar min resa mot Thailand.

Se nu till att mysa och äta ordentligt, så hörs vi igen efter nyår.

God jul och gott nytt år!

I julklapp önskar jag mig en frisk och fungerande kropp som håller för det jag älskar att göra.

Får jag det ska jag aldrig be om något igen.

Gissade på att jag har runt tio läsare. Typ mamma, äldsta syrran, några kompisar och en lärare.

Fick ett mejl idag som berättade att jag har fel, att jag den senaste månaden haft 1400 unika läsare.

Känns ju ganska... Häftigt? Konstigt? Något.

Kan ni inte berätta, vilka är ni?

Förra vintern spenderade jag ett par dygn på sjukhus i Helsingfors. Jag var varken skadad eller sjuk, utan skulle genomgå en rätt omfattande sömnundersökning. Varför är en helt annan historia, men poängen är att jag inte var i behov av ett överdrivet omhändertagande.

Det hela började med att jag blev ombedd att byta om till en rosa sjukhuspyamas. Som om jag inte var förnedrad nog i den, kom en kille in i rummet med en rullstol. Givetvis var han ung och ganska snygg. Försökte säga att rullstolen nog inte var till mig, att mina ben nog var fullt möjliga att gå med. Uppenbarligen räckte inte min knappa finska till, då killen inte gav sig före jag satt i den.

Sedan bar det av, och jag skjutsades genom korridorerna mot mitt rum. Vi passerade patienter som var för gamla för att stå på sina ben, nyopererade och någon med ett brutet ben. De tittade så medlidsamt på mig, och jag fortsatte att fråga killen som skjutsade på mig om jag kunde få gå själv. Eller åtminstone få en skylt som berättar att mina ben är fullt funktionella. Han ville inte ge mig en sådan. Eller så förstod han bara inte vad jag sa. Sådär höll det sedan på. Varje gång jag skulle lämna mitt rum var det rullis som gällde.

Funderar fortfarande på vad grejen med det hela var. Hade de förväxlat mig med någon annan? Eller var det möjligen så enkelt att de bara ville ha lite skoj på jobbet, retas lite, och jag råkade bli offret? Jag vet inte. Men en sak jag vet är att det inte blir fler komplicerade undersökningar som inte kan göras här hemma före jag på perfekt finska kan berätta att jag är fullt frisk och klarar av att gå själv.

Publicerad i Ålandstidningen 9/12/2011

Är fast i sängen med en helvetes förkylning, och utan något att göra.

Ändå orkar jag inte skriva något här. Av någon anledning har "det finns så mycket vettigare saker att göra" etsat sig fast i mitt huvud.

Jag är omotiverad, oinspirerad och osugen på att blogga för tillfället. Nu vet ni det.

Vi hörs när jag har något lite muntrare att komma med.