Hämtade min trettonåriga syster runt halv fem idag. Frågade om hon ville ha middag när vi kom hem. "Är du dum eller, vi har ju just vaknat och ännu mera just ätit frukost" var svaret på det.

Väl hemma småskämtade jag lite något om att hon borde tacka sin snälla syster som hämtar henne. "Nej. Jag gjorde dig bara en tjänst, nu fick du övningsköra lite. Det kan du behöva, fast du har körkort" sa hon då.

Jaha. Okej.

Fick åtminstone känna mig hemskt klok och förståndig i jämförelse. Nästan lite gammal.

Egentligen är ju alla hjärtans dag bara en vanlig dag. Och jag ogillar den då jag bortsett från förra året bara har dåliga minnen. Men förra året var ju fint, och igår var kanske ännu finare.


Min finis lagade middag. Bör tilläggas att det var första gången under de 14 månader vi varit tillsammans.


Sedan åt vi rosa söta bakelser.


Och eftersom jag den här vintern haft så mycket motgångar var jag tydligen värd att skämmas bort extra mycket med rosor OCH ett presentkort på massage.

Ibland alltså. Vad människor kan glädja, vad stunder kan vara fina, vad livet kan kännas okej trots all skit.

Nu lever jag på vår fina kväll tillsammans ett tag framöver.

Studentprov alltså.

Känns inte riktigt mänskligt att man för det första ska minnas allt man lärt sig på tre år, och att man också ska bevisa sin kunskap man tagit in under tre år i ett enda prov.

Nåja. Bara att acceptera. Men ett himla stressmoment är det i alla fall.

Men jag kämpar på med pluggandet. Om ungefär en månad har jag skrivit mina prov, och då borde pressen minska och våren börja ta fart. Jag längtar.

Min kompis Sigrid alltså. Så jävla härlig. För det första är hon allmänt rolig, och för det andra delar vi samma småbittra humor som folk verkar ha svårt att förstå sig på.

"Livet alltså - plugga tills 25, arbetslös till 30, jobba till 65, och sen rulla fram med sin rullator i 20 år innan man lägger sig i graven" skiver hon i sitt senaste blogginlägg.

Nu tror ni att hon är sjukligt pessimistisk, men nej. Hon skämtar ju såklart, samtidigt som det finns lite, lite, lite sanning i det hela. Det är nämligen lite så det känns just nu för oss skoltrötta.

Så även om de flesta av er tror jag är sinnesjuk när jag skriver något om att till exempel hoppa från Lusses tak, så vet jag att det finns en där ute som förstår vad jag försöker säga. En som tar mina texter med den humor som de ibland kräver. Sigrid.

Jag har frågat tidigare, och tänker göra det igen.

Efter att Anna kom med chockbeskedet om att mitt läsarantal ligger på 1400 unika per månad, är jag såklart nyfiken på vilka ni är.

Kan ni inte berätta, vilka är ni? Hur har ni hittat hit? Vad tycker ni?

Berätta också gärna fast ni känner mig, jag har ingen aning om vilka av mina bekanta som läser och inte läser. Om inte annat skulle det vara trevligt att se att kommentarsfunktionen fungerar.

Så kom igen, berätta!

Andas. Luft in, luft ut. Lugn.

Det ordnar sig. Allt ordnar sig alltid, på ett eller annat sätt.

Luft in, luft ut. Tio gånger. Långsamt.

Fokusera på det positiva. Jag har en familj, pojkvän, vänner, ett roligt jobb, ser någorlunda skaplig ut, solen lyser ibland och allt möjligt annat värt att vara glad och tacksam för. Glöm inte bort det.

Skrika lite, gråta lite. Ta sig samman. Andas.

Det ordnar sig Isa, det ordnar sig. Kom ihåg det. Allt ordnar sig.

Först började jag lyssna på bland annat den här låten. Älskar rösten.

Sedan upptäckte jag skivomslaget. För det första så tilltalar färgerna på bilden mig på något sätt. Och fan så snygg man kan vara. Hennes vackra ansikte, den perfekta vita skjortan och så läpparna! Så fint.



Lite onsdagsinspiration sådär.