Krönika: några dygn i rullstol

Förra vintern spenderade jag ett par dygn på sjukhus i Helsingfors. Jag var varken skadad eller sjuk, utan skulle genomgå en rätt omfattande sömnundersökning. Varför är en helt annan historia, men poängen är att jag inte var i behov av ett överdrivet omhändertagande.

Det hela började med att jag blev ombedd att byta om till en rosa sjukhuspyamas. Som om jag inte var förnedrad nog i den, kom en kille in i rummet med en rullstol. Givetvis var han ung och ganska snygg. Försökte säga att rullstolen nog inte var till mig, att mina ben nog var fullt möjliga att gå med. Uppenbarligen räckte inte min knappa finska till, då killen inte gav sig före jag satt i den.

Sedan bar det av, och jag skjutsades genom korridorerna mot mitt rum. Vi passerade patienter som var för gamla för att stå på sina ben, nyopererade och någon med ett brutet ben. De tittade så medlidsamt på mig, och jag fortsatte att fråga killen som skjutsade på mig om jag kunde få gå själv. Eller åtminstone få en skylt som berättar att mina ben är fullt funktionella. Han ville inte ge mig en sådan. Eller så förstod han bara inte vad jag sa. Sådär höll det sedan på. Varje gång jag skulle lämna mitt rum var det rullis som gällde.

Funderar fortfarande på vad grejen med det hela var. Hade de förväxlat mig med någon annan? Eller var det möjligen så enkelt att de bara ville ha lite skoj på jobbet, retas lite, och jag råkade bli offret? Jag vet inte. Men en sak jag vet är att det inte blir fler komplicerade undersökningar som inte kan göras här hemma före jag på perfekt finska kan berätta att jag är fullt frisk och klarar av att gå själv.

Publicerad i Ålandstidningen 9/12/2011