Ja godars julars.

Här har man haft tid att blogga ser jag. 

Fantastiskt dåligt av mig, borde bli utan klappar i jul tack vare detta.

Ja, studierna går bra och jag åker en stor röd finlandsfärja två ggr i månaden för att ta mig till Åbo, där min studieort ligger och så hem igen. Ni kan ju gissa vilken av åkturerna som känns mest? 

Denhär veckan blir det dock både  Stockholm och Åbo...

På onsdag ska jag tillsammans med två kompisar på konsert. Marilyn Manson och Rob Zombie som tillsammans är ute på sin Twins of Evil-turne. Jag lyssnar inte aktivt på någon av dem längre men det är lite av en tradition att åka på Manson när han är i Stockholm.  Har missat en av gångerna.

 Nej nu blir det inte så mycket mer blogg för den här gången, jag ska ut och skrapa rutorna på bilen. 

Det kan vara en annons från en resekatalog, åk till någon random stad, shoppa i dina oerhört högklackade skor och dricka lite paraplydrinkar på playan med någon random dude du hittat på nätet.

Dessutom sitter paret med ryggen emot utsikten, det må vara då,  ifall det är något partyband på scenen, men annars sitter man väl inte och åker "buss" brevid varandra om man är på romantisk middag eller drink - mittemot varandra ögonkontakt. Rätt.

Blir så konstig stämning om en date inte sätter sig mittemot en. Travel system. Ja eller hur. Kvinnan på bilden står och pratar i mobilen utanför någon tillsynes sjukt opraktisk bil:

Party on dudes! ikväll gör vi Paris osäkert! 

"If I wanted the watch you're wearin', I'll buy it
The house I live in, I've bought it
The car I'm driving, I've bought it
I depend on me, I depend on me!"

En snubbe med en grön cardigan knuten om halsen står och packar något stort i  bilen- bilen ja, som jag tidigare nämde att ser aningen opraktisk ut.

Kvinnan hjälper inte till alls, hon visar inte det minsta intresse att hjälpa mannan få in det otympliga plastkollit i bilen, mannens arm är böjd i en ganska krampaktig pose han kämpar med att få upp dörren som sitter på den sjukt opraktiska bilen och dörren ser helt orealistiskt liten ut i sammanhanget - hur ska det gå för honom? Har kvinnan plats i bilen om han lyckas få in plastkollit? Och vagnen bakom? Vad ska de göra med den, då bilen saknar baksäte och baklucka?

Men vad är det vi missat i denna annons?

På nästa bild ser vi en blonderad kvinna som är ute och dricker latte på någon gata nära Broadway. Aha! Är det meningen att vi ska ut och resa? Men? Med en skolbuss?!

Ni tittar sen på taxibilarna och blir knappast klokare. Nu anar jag hur ni förväntansfullt letar fram och rullar på er stödstrumporna ifall det blir flyga av kanske, för visst är det resor vi ser?

Kvinnan  nedan ser välmående ut och har shoppat dyrt, det ser man ju på kassarna.

Minst 8 timmar har hon nog shoppat. I små boutiquer på 8-10 kvadratmeter.

Tankat lite latte emellan bara - ready to GO

"The shoe on my feet, I've bought it
The clothes I'm wearing, I've bought it
The rock I'm rockin', I've bought it
'Cause I depend on me INDEPENDENT!"

Förutom hennes latte i handen vill ja påstå att hon ser en aningen lite "efterfestig" ut.

Kan vara den ganska så frånvarande blicken, eller den sjukt fixade frisyren som man nog har alla dagar på stan i detta sammanhang om man är på "riktigt alltså". NOT! 

På den ena bilden ser vi som sagt taxibilar och på en annan en skolbuss. Wierd.

Den ena infällda bilden gestaltar kvinnan och hennes kompis som  shoppar loss rejält, dagen innan den större bilden är tagen förmodligen, men det kanske inte ens är hennes barn i vagnen, det kanske är kvinnan i vitt som är modern? Isåfall utstrålar bimbon i svart inget sådant som skulle göra henne till förstahandsvalet att vakta ens 10 veckors bebis.

Vad är det vi försöker sälja? Resor? Sjukt opraktiska bilar? Latte? Kläder?

Nu till sista - och den mest uppseendeväckande bilden i raden (trodde du ja).

På uppslaget ser vi en tall.

Jepps en vanlig tall, en sådan som parkförvaltningen i gillar så mycket, att det nästan är dödsstraff om man vill fälla en sådan på sin tomt - om man bor i ett planerat bostadsområde i M:hamn iallafall.

Kvinnan på bilden, ser ut att spana på någon.

Hon står med benen i kissnödighetsposen, även kallad "ohmesohorny-benet"

Kanske en urläcker inoljad italienare som tränar strandyoga, endast iklädd en mankini?

På den lite mindre bilden ser hon om möjligt, ännu mera sugen ut,  hon har flyttat benet i en naturligare pose men istället står hon och försöker snurra en hårlock på det klassiska förförarviset.

Ni vet.

Vad som fångar hennes blick förtäljer ju varken katalogen eller bilderna, det är endast upp till oss betraktare att bestämma och spekulera. Och ja, endel av er tänker säkert på något icke rumsrent, det är okej.

Damen på bilden utstrålar någon form av sug, så det är helt okey om ni kommer på villovägar. Hjärnan ser vad den vill.

På den sista lilla bilden har hon fått jobb på ett callcenter. Inget rumsrent sådant.

  Mmm jo just så, saken är den att:

Bilderna är tagna från en Emmaljunga barnvagnskatalog! 

Alla som känner igen i bilderna som nybliven förälder och barnvagnsköpare sig sträcker upp handen...

Jag är eller känner en:  nybliven mamma som  glider omkring i en flärdig "den lilla svarta" på stranden, utan skötväska (!) och amningsinlägg som kikar fram i urringningen, eller sömnpåsar lagom för en D-kupa under ögonen, eller sketarisigt hår. Mjo. Och vitt är superpraktiskt att ha på vagnar om man skall flyga eller resa.

Notera att ingen av personerna på bilderna ens ser ut att ägna en tanke åt barnet eller vagnen, det "lär ju hända i verkligheten" ."Det enda jag tänker på efter att avslaget försvunnit ur trosan, är strandragg, shopping i dyra butiker som man kanppt ryms att vända sig i, och att resa i vår jätteopraktiska bil, min karl fick alltså INTE panik och köpte en minibuss det första han gjorde när vi plussat. Höhöhö!"

Och packning, skötväska och sånt är för mesar! Mobilen däremot och VISA-kortet ska vara laddade. Mitt hår är alltid superstylat när jag åker på små shoppingresor till NY med min nyfödda bebis, som sover hela tiden och behöver inte skötas eftersom den är tyst och mätt hela tiden så jag kan se snygg ut och dricka min latte i mina svarta märkeskläder som inte sett röken av en bebisspya...  Right!

Kanske det var bättre förr då?

Då hade mammorna i katalogerna "vanliga" kläder (OBS OBS 80-talschock men på den tiden... vanliga), de var ute och gick med sina vagnar i någon rofylld slottsmiljö, de hade inte såna där 8 kgs batterier och NMT telefoner med sladd i örat, de hade skötväskor med sig, stödstrumpor hade de helt säkert under de randiga brallorna med osunt hög midja, och ganska så fotsida skor på fötterna, någon lutade sig över vagnen och tittade på bebisen. Alla är lyckliga och de ser allmänt rosenkindade och präktiga ut.

Ansvarsfulla, ingen tokshopping och paraplydrinkning på Mallorca här inte. Kanske en lite utfärd till GeKås på sin höjd med husvagnen.

Det viktigaste var: Man SÅG hela vagnen i katalogen, man fattade att det var VAGNARNA som var tillsalu och inte en resa till NY eller Mallorca.

Även om personerna på bilden nedan månne framkallar en del fniss, så förstår man ju iallafall att det är vagnar årsmodell 1987 de försöker sälja. Desutom behöver man inte gissa barnvagnsmodellen, den syns genast, och har fått plats synligt mitt i bilden, och inte som på de tidigare bilderna 2011-2012 där man kan ana ett hjul eller en liten bit suflett om man nu kan slita sitt öga från modellens väldigt långa vackra ben och urringning. Ingen kinderäggöverraskning när man ska beställa fordon åt sin bebis här inte.

Inte sant.

Tack till Marie S för bilderna och skrattet!

Ligger på min bäddsoffa i ett studiekollektiv i Åbo.

Här bor tre tjejer som pluggar på Åbo Akademi och så jag då tillfälligt. 

Det är fantastiskt skönt att ha vänner som med kort varsel låter en kraschlanda på deras soffa när man behöver det. 

Är så tacksam att jag nästan får lite tårar i ögonen. Vad skulle jag ha gjort utan dig Malin?

 Jag gillar Åbo, det finns oerhört fantastisk arkitektur här, jag kan strosa runt här i de äldre kvarteren och faschineras av byggnader, kullerstensgator och alla kullarna som staden är uppbyggd på.

Det finns ju också en och annan ögonfröjd när man gillar konstverk också.

Men en sak är inte okej. Inte det minsta.

Nog för att trapphus brukar vara ganska tråkiga och dekorationerna på sin höjd kan vara några orangea svampade mönster på fulgul bakgrund eller någon konstig bård, som föreställande vågor, eller ännuvärre något kreativt som chilifrukter och bananer.

Men trapphuset här där jag tillfälligt vilar mina trötta ben och min alldeles informationsfulla hjärna är av en kategori för sig själv, låt mig uppfinna den nya benämningen: SKRÄCKTRAPPKONST.

Bilden föreställer en tjej, ett barn, ett sånt barn man finner i skräckfilmer, med klänning och allt.

Iofs saknar hon det svarta långa håret, men hela hennes uppenbarelse är bara, fy jag vill springa, även om hon kanske vid första blicken ser snäll ut men NEJ, man målar inte sånt i trappor.

Är meningen att folk skall drabbas av panik och ramla eller? 

Hon har INGA ÖGON! Alltså, var man än står i trappan så stirrar hon rakt på en med sina svarta ögon. Ni som läst om och är medvetna om fenomenet black eyed children förstår precis vad jag menar.

Innan du öppnar länken så vill jag varna för läskiga barn. Så det är på egen risk...

 

 

Jag sitter här och flämtar av chock, och det spritter i hela kroppen av förundran och förväntan.

Såhär är det, jag har inte sett Johnny Depp i bara kalsongerna, jag har inte vunnit på lotto heller, och inte sett solen, månen och en vit häst samtidigt.

Mina slitna jeans har inte förvandlats till guldbyxor, såna som i Max Lundgrens bok "Pojken med guldbyxorna" även om det kunde passa fint i framtiden med tanke på vad som hänt.

Alltså såhär är det, när jag var avsevärt yngre än jag är nu,  bestämde jag mig för en sak, jag vill jobba med ungdomar, och barn som far illa.

Så meningen var att jag skulle plugga, plugga och plugga och bli socionom.

Men det hände en massa saker på vägen och jag tyckte att jag skulle bli i restaurangbranschen och jobba som ungdomsledare i 12 år istället.

Inget fel med det men tanken på att någongång ta upp mina drömmar har ju legat någonstans i bakhuvudet och gnagt som en sån där jobbig inväxt finne man vill klämma ut men som inte går att klämma.

Så jag tog mitt förnuft tillfånga ansökte till vuxenstudieplats (på distans) inom det sociala och humana området och åkte iväg på intervju också.

Allt gick bra och det kändes hoppfullt.

Efter många långa veckors väntan fick jag ett besked, jag ligger på reservplats 5.

Okej, alltså FEM tänkte jag, det kan bära eller brista men det är så nära så nära. 

På ett sätt hade det varit lugnare att vara på reserv 56 då vet man iaf att det är ganska så kört för ens del.

Veckorna gick och jag, "lugn och fin som jag är" ringe och mailade  skolan varje vecka som någon värre terrorist, och frågat hur det gått, fick diverse luddiga svar om att de NOG inte kunde ta in flera reserver och liknande.

Tyckte ändå det verkade lite "tråkigt" (läs HELL NO!) att inte slippa in så jag postade ändå mina referenser och sånt till ansökningsbyrån för att de skulle ha dem "utifallatt"...

Jag ger mig inte, så jag mailar dem att jag kan fast hoppa in i Oktober om någon väljer att avsluta skolan då pga slapphet eller vad som helst.

Det ser trots ihärdigt intresse ännu ganska så mörkt ut på min skolfront.

I början av denhär veckan mailade jag läraren på linjen och frågade, hon skrev att det tyvärr är fullt på utbildningen men jag kan gärna läsa på öppna högskolan lite kurser i sociologi och sånt.

Jamen, ett steg framåt, det låter ju vettigt tyckte jag och anmälde mig till samtliga kurser de hade illgängliga, det får duga liksom det kommer nya chanser lite extra studiepoäng har ingen dött av?

Fick svar av en kursledare att jag sluppit in på ena kursen igår och var jätteglad över det!

Idag vid 16-tiden ringde det på mobilen, från skolan jag har fått en studieplats!

En riktig sådan. Jag börjar NU på Måndag! Dvs jag åker om två dagar eftersom man måste guppa med Isabella för att komma i tid, redan på Söndag.

Så nu blir det ett jäkla pusslande med allt här på markservicen, jag bokade resa och våldsgästar vänner i Åbo med ytterst kort varsel... jag måste ju ockupera en soffa i 5 nätter ungefär...(tack tack tack tack tack!!!)

Inkallar mina ersättare på veckans (inte alls så få) möten och packar min väska och sätter på mig studerandekepsen! 

Så plötsligt händer det, det gör det! Man ska inte ge upp i första taget!

Orsaken var att några eller någon hade "mixtrat" med sin ansökan på nätet och uppgivit att de hade mer kompetens och utbildning än vad de redan hade.

Så går det om man är skurk.

Verkar jag skadeglad? Kan säga att det inte varit så särdeles lätt att leva i ovisshet , speciellt när magkänslan sagt att det är något lurt på gång :)

Så är det bara! Ge aldrig upp!

Kommer på mig själv, mitt i allt, att sukta över tjocka tröjor, scarfes och kängor med gråa raggsockor som sticker upp lite ovanför skaftet.

Mycket märkligt då jag inte fått någon dos sommar i år alls.

Jag har ju inte stekt mig på stranden en endaste gång, antalet glassar jag käkat i solen kan räknas på en hand, utgånger och festivaler på ett finger i princip. I början av sommaren köpte jag en snygg solstol som jag hade tänkt använda i sommar, har suttit i den en endaste gång vilket resulterade i kräftröd hud och kliande mage.

I juli när min kollega Sara min trädgårdstomte Malin och jag tänkte dricka en kanna sangria på uteplatsen (jag iofs revoverade lite i början av sommaren men nu ser ut som något ur "Övergivna Platser") så fick vi flytta inomhus efter en halvtimme för ingen hade karbus eller pilkoveraller att tillgå. 

På tal om kräftor så har jag inte sett skymten av någon sådan heller på hela sommaren, förutom min spegelbild efter incidenten i början av juni då det fortfarande var varmt ute.

Egentligen är jag inte det minsta bitter över detta eftersom jag jobbat hela sommaren och slipper då ha ångest över att sitta inne under vackra dagar. 

Eftersom vi har sjukstuga här hemma, och jag är mån om att inte smitta ner er alla... Så tar jag och loggar ut nu igen. 

Inspirationen har blåst iväg, i högarna med snytpapper...

Efter en ganska så lång sommar i turisternas tjänst, som arbetande på en semesteranläggning i södra staden är det äntligen min tur att turista mig  lite.

Ikväll bär det av mot Gotland.

Inte så överdrivet exklusivt men det ska bli skönt att komma bort lite. Om så bara över helgen.

 Många lustiga frågor och många lustiga påståenden har denhär sommaren inneburit , men det hör väl till i turistbranschen. 

-Som tillexempel att 30 minuter är 30 minuter oavsett om du har klockan inställd på "svensk" eller "finsk" tid.

-Ja man kan dricka vattnet ur kranarna.

-Ja vi pratar "bra svenska här" , inte "lätt finska så att du förstår det fast du kommer från Sverige".

-Det är inte Finland man ser på andra sidan Slemmern från Mariehamn.

Lemland och Jomala är inte egna land.

-Vi kan inte skärgårdstrafikens tidtabell på 40 sidor utantill.

-Vi i lokalbefolkningen cyklar väldigt sällan runt och turistar på Åland, åtminstone inte jag och mina kollegor så vi vet inte om det är mycket uppförsbackar om man skall ta cykeln till Brändö via  cykellederna.

-Thank god for google. Och google translate.

-Våra jobb innebär inte heller, att vi vet vad det blir för väder under helgen helt automatiskt.

Vi behöver också kolla en vädersajt (eller fyra) för att kunna förutspå om det kommer att regna i helgen.

Och säger vädersajten att det skall sluta regna kl 17 men klarnar upp redan kl 15 så är det inte vårt fel om det inte stämmer som SMHI förutspådde. Här kunde man ju tänka sig att det var en glad nyhet men. Ack så fel man kan ha ibland.

-Vattnet blir inte varmare för att barnen häller varmt kranvatten i Slemmern.

Ingen dag är den andra lik, men vi har roligt alla dagar! 

Jaha dags att öppna bloggen igen då.

Sommaren har bestått av arbete, arbete och arbete. Men på något underligt vis är jag ändå alldeles lugn, känner mig rättså... utvilad och soft.

Jag har dessutom i något svagt tillfälle råkat tacka ja till att vara sommarpratare i Ålands Radio.

Så här är det, jag har alltid velat vara sommarpratare och har i många år funderat över vad jag ska spela för musik och vad jag ska prata om. Och i år hörde de av sig. Lugna puckar, tänkte jag, det var ju ändå ganska i början av året så. Men sen kom en massa tråkigheter emot, som sjukdom, jobbyte, stress och allmänt skit. 

Men ändå, så mycket bra respons jag fått, så många som tackat för ett bra och trevligt sommarprat, så många gulliga och hedrade, glada människor som hört av sig och tackat för underhållande 90 minuter av deras liv.

Vill passa på att tacka er alla igen, tack tack.

Ni som inte hann/ville/kunde lyssna på det så finns det här :

http://www.radiotv.ax/files/20120702_sommarprat_pod.mp3

Och låtarna finns på min spotify under playlisten radioprat.

Gjorde ett test idag och garvade som tusans.

Liiiite störande var det nog, men bara lite.

VARNING: Ni som lider av lite eller lite mera tvångstankar öppna inte länken. 

:)

http://www.buzzfeed.com/samir/things-that-will-drive-your-ocd-self-insane

Det är onekligen generationsskifte på internet.

Inte så att de som är äldre lär dem som är yngre, snarare tvärtom.

Originalbilden finns här https://www.facebook.com/photo.php?fbid=3959530030764&set=p.3959530030764&type=1&theater

Dagens ord "tjingabuggaloss" härstammar från en barnsång om en myra, där jag iallafall uppfattade det som att de sjunger tjingabuggaloss. Det är ett riktigt bra ord.

Nå hursomhelst, "tjingabuggaloss" beskriver den där känslan av att ha gått vidare till intagningsintervjun till skolan du sökt, eller att mitt i allt hitta 200 euro i en gammal jacka, eller när din smörgås ramlar med smörsidan uppåt.

Att "tjingabuggalossa" är att leva upp till den där oerhört sprittande, glada obeskrivliga känslan som infinner sig i din kropp när du bara vill kasta dej ner på knäna och göra segertecknet, dansa en liten dans eller hoppa jämföta och skrika!

Andra saker som platsar som tjingabuggalossiga är att: Pop Sixten ska spela på Bastun på fredag, jag är ett steg vidare mot mitt mål att vidareutbilda mig och att jag äntligen frisknat i från en hemsk förkylning. Man ska vara tacksam för det lilla.

CIRKULATIONSPÅSEN!

"En cirkulationspåse är ett idag sällanförekommande medel att skicka internpost. Cirkulationspåsar användes dock ofta förr i tiden[källa behövs] för att transportera dokument mellan olika avdelningar på företag eller institutioner. En cirkulationspåse finns i olika former och färger men har i Sverige traditionellt sätt vart bruna[källa behövs] .
Den typiska cirkulationspåsen är brun och gjord för att frakta A4-dokument. Den har i övre vänstra hörnet texten "Använd sidan 1 helt innan du börjar med sidan 2.Stryk uppgift om föregående mottagare. Förslut inte med klammer eller tejp. Varpå CIRKULATIONSPÅSE i stora bokstäver och större typsnitt än föregående text återfinnes. Efter detta finnes en siffra, i ännu större text, tryckt som visar vilken sida det är. Under detta finns en tabell med minst två kolumner och rader som täcker sidan ned i vilken avsändaren skall fylla i avdelning, rumsnummer samt namn till den man önskar skicka innehållet. Längst ned till vänster finns ofta texten "Du har väl inte lämnat något kvar i påsen?".
Efter det man skrivit i information om mottagaren på påsen brukades denna läggas i postvagnen vars postansvarig sedan såg till att påsen nådde mottagaren. Nästa gång påsen skulle användas strök man namnet på föregående mottagare och skrev i ett nytt i raden under. Då påsens tabell var fylld vände man sida." // [källa Wikipedia]

Jag hittade en cirkulationspåse idag på min arbetsplats, eller hittade och hittade, jag fick den tidigare i år av någon, minns inte vem.  Med ett viktigt dokument i. Cirkulationspåsen (som det så fint heter) var självklart brun, den hade många namn. Dock var bara några överstrykta. Det stod inte mitt namn på den så jag antar att kravet att returnera motsvarande papper i samma påse inte är eftersträvat?

Är dethär liksom 80-talets epost? Eller? Kunde inte Britta gå till Jörgen själv med papper för påseende? Och hade de faktiskt vagnar som de gick med mellan kontorslokalerna och fraktade sina dokument i? Hur gör man idag, använder man istället platsfickor? Och varför har påsarna stansade hål? Är det för att man ska se om det är något kvarglömt i påsen?

Ser framför mig en man med tjocka bruna glasögonbågar som med krökt rygg,  som med tunga andetag och svettblank panna går och skjuter en kundvagnsliknande farkost framför sig. Självklart är han klädd i en beigebrun tweedkostym. Håret är format i en gles backslick. Var det så "förr i tiden"? Kunde man vara anställd som cirkulationspåseansvarig? Blev den förnärmad eller arg om medarbetarna inte följde instruktionerna på cirkulationspåsen? Det kanske vi aldrig får veta.

Fast det skulle inte förvåna mig om cirkulationspåsar ännu används flitigt inom tex landskapsregeringens internpost. Kanske är där anställd en man som går långsamt i korridorerna med en vagn, det skulle passa så bra in i inredningen. Kankse blir han lite irriterad när någon misskött sig och inte fyllt i rum och avdelning på rätt sida och kanske ritat en blomma i en kolumn. Sånt kan vara sjukt irriterande för vänner av ordning.

Finns det ännu någon som arbetar dagligen med cirkulationspåsar och postvagnar. Snälla hör av er det fanns inte ens bild på nätet. För jag kan lova att det är första och sista gången det bloggas om en sådan. Nog är de värda en omtanke eftersom de redan fallit i glömska väl?

Cirkulationspåsen- smaka på ordet. Så myndigt.  Så ordningsamt. Så brunt.

 Ovanligt av mig att bara ha bilder i bloggen visst.

Jag kan säga att jag känner igen varendaste en av dessa positioner. 

Även om barnen har varsitt rum, egna sängar och vi inte anammar samsovning.

Snow Angel och H is for Hell är frekvent förekommande i min och mannens säng.

Jag skulle vilja lägga till: "the ninja" när de lärt sig smyga såpass bra att man inte vaknar innan man mitt i allt blivit utsatt för "The stalker".

Hej, om ni undrar var jag håller hus så "lider jag av sviterna" av ett extremt miljöombyte.

Det är inte så att jag flyttat till Alaska, lever på Isbjörnsspäck, insjuknat i skörbjugg pga vitamin- och solljusbrist heller.

Nej jag mår fantastiskt fint förutom en släng av begynnande förkylning...

Eller om det är sviter av miljöombytet som gör sig påminda?

Hursohelst har jag nu skaffat mig ett liv, åtminstone säger folk så, men det var så längesedan jag hade ett "liv" så jag kommer inte ihåg vad det är. Jag menar det har hänt en hel del med kroppen, själen, josåatt nu har jag iallafall bytt jobb.

För mig innebär det att försöka lura ut saker,  vad man gör på en tisdagkväll i vanliga fall tillexempel. Och hur det känns att vara ledig på helgerna. 

Jag har alltså efter 12 år av ob-tider och sånt gått och blivit med ett 9-16 jobb.

Framför mig ser jag mediskurser i knyppling, storstädning, ommålning av köket varannan helg (bara för att man kan) en perfekt trädgård och strykta underkläder...

Bah!

Men jag ska nog lyckas fylla tiden med något.

Den här bilden fick jag syn på via en delning på facebook.

På tal om ostar alltså.

Åh vad jag ogillar hösten... =  snoriga, griniga och förkylda barn, blöta och illaluktande kläder som måste tvättas alla dagar, dessutom är inte dagens ytterkläder för barn gjorda för att tvättas så de klarar inte mer än en tvätt sen är all stoppning nere i fötterna på overallerna eller så har "ytan" försvunnit och de blir mer som en badsvamp än vattenavstötande.

Tacka vet jag förra året när det var redigt med snö hela vinterhalvåret. Då sparades det tvätt, miljö och kläder i detta hushåll minsann. 

Felåt för ett gnäll-inlägg men jag måste bara avreagera mig mellan maskinerna.

Är bjuden på en "hippa" med 90-tals tema.

Lyckan är total att jag slipper ha på mig sparkdräkt eller galonisar med hängslen.

Däremot är det svårt att hitta alla gamla grungeattiraljer som jag använde på den tiden.

Men nån gammal tskjorta har jag säkert liggandes, någon sliten en. Med Hole eller Nirvana-tryck på.

Nu behöver jag låna ett par kängor med stålhätta, typ Get a Grip eller Underground.

Storlek 37-38. Anyone?

Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker.

Det förkunnar en "broderad tavla" på arbetsplatsens kontor.

Och igår fick jag en sån här mugg av min mor.

Perfekt, eftersom jag brukar köpa kaffe på "esso" bara för att jag uppskattar kaffe med lock på.

Nu har jag fin kopp med lock och kan avnjuta den bästa av alla jordiska drycker på lyxigt, takeawayvis, flera gånger om utan att limmet löses upp och pappersmuggen blir slapp och mjuk.

 Fantastico!

Jag har ju fixat nya gummistövlar.

Det är höst ute.

Min bror är på, jag invigde han i svampskogens dark forces i somras.

Men när fasen ska jag hinna ut i skogen och ta vara på skogens gula guld? 

Va?

Då talar jag inte om något annat än kantareller.

Blir lite stressad när alla postar kantareller nu igen på facebook. 

I somras hittade jag flera liter förstås och då irriterade jag andra med mina bilder så nu får jag äta upp det istället.

Jag kände mig lite pysslig imorse och plockade lite på den lilla köksön i kontoret på jobbet. Då upptäcker jag att den här mystiska bortglömda påsen med Pågens Lingongrova fortfarande ligger kvar, bortglömd bakom diverse burkar och pytsar.

Då upptäcker jag dessutom att: brödet verkar färskt, det är mjukt, brunt och ser saftigt och bra ut. Inget mögel och inget asigt alls, helt okej faktiskt. OM INTE bäst före varit för ett bra tag sedan, nämligen 04.04 2011.

Nu undrar jag om jag genast skall kasta brödet eller OM i framtiden när alla åker omkring på små eldrivna farkoster med två hjul istället för att gå...

(nej vänta nu, det gör de redan på inhägnade områden i Östernäs)

Alltså, jag menar ifall denna Lingongrova kanske om några århundranden kan gå på auktion och inbringa stora summor till samhället? Som världens äldsta fortfarande ätbara bröd?

Men sen påminner någon mig om mannen som har ålands äldsta fastlagsbulle och jag känner mig rätt så besegrad och slänger kulturarvet i komposten.

Det är många på sista tiden som sagt att de tycker om min blogg här på XIT. Att de läser den!

Vad glad jag blir!

De säger att de nickar igenkännande och ibland skrattar högt.

HÖGT! Det är ju precis sånt man gör när man läser riktigt bra och roliga bloggar.

Jag har inte haft så jättemycket inspiration att blogga här på sistone, dels vet man aldrig hur många som läser, och det är sällan man får några kommentarer.

Men nu har jag åtminstone fått det bekräftat, ni läser.

Även om ni inte är många (det vet bara Anna på redaktionen som har nån slags hemlig statistikmätare har jag hört) men ni skrattar högt! Och läser!

I torsdags var jag på torget med min son, han ville se Paranoid Park.

Det fick han.

En sak som var väldigt spännande:  Cim, den grymma sångerskan i Buck Tramp råkade ha ett stort hål i sina brallor så man både såg LÅR och kanske TROSOR! OMG!

Det har tydligen blivit en stor snackis på ön. Kanske oförtjänt stor snackis.

Jag menar NAKENCHOCK på en familjefest mitt på Nygatan!? Vad ska barnen säga? Och pensionärerna?!Blir det stora tidningsrubriker på måndag? Kanske ett löp?

Att sedan Mattias i L´Amori krälade runt i tajta brallor och bar överkropp verkar inte berört så många.

Åtmistone har ingen bloggat om det, och ingen har kommenterat och snackat om det på kafferasten heller (tror jag).

Hursomhelst, det var en trevlig kväll med bra band och det värmde lite i den omänskligt kalla augustikvällen.