Jag har tänkt skriva dethär inlägget länge men inte tagit mig mod.

Jag älskar kaffe, jag klarar inte dagen utan min stora kopp morgonkaffe med mjölk.

Pga nyligen ditskruvad sommartid och två bångstyriga morgontrötta barn så blir numera morgonkoppen vid skrivbordet på arbetsplatsen.

Min kollega har slutat!

Slutat dricka kaffe!

Det känns som jag är en missbrukare och försöker få honom att "men ta bara en liten kopp till, en med mycket socker och mjölk".

Och sen att det är mitt fel att kollegan bestämde sig för att ge upp den livsviktiga drycken, jag var hemma med sjuka barn och han hade väl överkonsumerat sisådär en panna kaffe själv och fått överdos. 

Felåååt! 

 

Idag har jag besökt rymden. Eller egentligen inte på riktigt men det kändes så.

Att flyta alldeles tyngdlös i kroppstempererat vatten. Floating kallas det och jag rekommenderar det till alla som är stressade, har spända muskler och har en timme över.

Jag var nog lite skeptisk i början, ligga i en tank saltvatten och flyta? Ungefär som Torsten Flink i en tunna hårbalsam. Men inga problem det svåraste var att slappna av i nacken. Hur ofta gör man det?

Hursomhelst en timme gick ganska fort, det kändes underbart avslappnat i kroppen efteråt och min annars så stela nacke är alldeles mjuk, när jag väl lärde mig slappna av.

Kommer absolut att floata igen, skulle vara fint med en gång i månaden iallafall. Så tack underbara Lillebror med familj för presentkortet och jag fyller ju år snart igen ;) hehehe

 ...kommer upp i snö, det är alla medvetna om.

På backen hittade jag ett stort antal skruvar och vadenuheter grejer som ramlat ur gubbens firmabil, väldigt bra att parkera på dessa små saker.

Jag hittade diverse små papper, prylar, skräp och andra fula saker som liksom försenar våren när de ligger där och skräpar i naturen.

Efter denna långa vinter har jag nästan glömt bort hur vacker våren är, nu är ju allt bara brunt, skräpigt och klibbigt och barnens ytterkläder luktar konstigt när de kommer hem från dagis.

När jag står och petar i en snöhög efter små grejer som inte skall vara där ser jag plötsligt en massa små knoppar, snödropp, krokus och kanske , kanske man kan ana en tulpan eller vad det nu var.

Vi säger att det var en tulpan då känns det genast lite bättre och våren lite närmare.

Eftersom jag inte hade kameran med så får ni tro på mitt ord så länge.

Och eftersom jag vet att även äldre personer som levde rövare under 80-talet och hade stora frisyrer och kastade Tv apparater vartän de gick läser min blogg så är det bäst att vara övertydlig för att undvika missförstånd:

Fel Krokus, tack och lov.

 

Rätt Krokus, tack och lov.

 

Idag hände det! Det som jag och M har kämpat för så långe. Vi skall äntligen börja övningsköra privat.

Det känns bra i mitt hjärta trots diverse motgångar så är vi äntligen där. Ikväll!

Ikväll sätter vi oss in i bilen, M på förarsidan och jag med handen krampaktigt knuten runt den installerade passagerarbromsen. Nejdå. Dethär kommer också att gå bra! Det vet jag!

Dessutom i samma gamla blåa bil som jag körde runt med i många år, vilka minnen, vilka minnen.

 

 

 

Hallå Hallå hör ni mig? Ser ni mig?

Försöker ta kontakt via ett skruttigt wlan ombord på en färja nämligen.

Ser ni mig då lyckades jag, annars har jag suttit och plipprat och svurit tyst åt en MiniPc med mindervärdeskomplex i ungefär en timme för att komma till kritan med detta inlägg.

 En unge skriker konstant uppbackad av sin ampra finska mamma som skriker minst lika mycket åt ungen... det skakar och brakar när den röda skroven åker igenom isen...

Alla förutsättningar för att blogga alltså!

Nu vill jag hem. Hem till Åland.

(måste ju bara inflika att jag under mitt liv träffat  riktiga människor som tror, på allvar alltså att alla ålänningar bor i det gula huset nere i hamnen där det tidigare var ett café och sitter hemma hela dagarna och iakttar alla färjanlöpen genom vårt köksfönster. För det finns ju inget att göra på Åland, det ser man ju när man kikar ut genom hyttgluggen kl 03:30 med simmig blick och en andedräkt som skulle få hin håle att rygga undan och pelargoner att vissna)

Jag är ingen kryssare, att åka båt är verkligen inte roligt, vad gör man ombord? Åker hiss? Sortera musli? Nej jag är ledsen, internhumor fungerar inte offentligt. (hör några spridda fniss och ler inombord att ni VISST läser min blogg fast ni aldrig skulle erkänna det)

Åka färja är ett nödvändigt ont att ta sig från punkt A - B och en rask promenad över isen känns inte speciellt lockande, bit ihop bit ihop.

Jag satt idag länge och väl på terminalen och funderade över följande saker:

VARFÖR:

1. Har de bidéduschar på allmänna toaletter? Menar de verkligen att man ska...?

 Nog om personlig hygien i offentliga mijöer.

2. Varför går alltid de som går långsammast ombord först?

3. Varför åker folk på kryssning?

4. Varför vill inte datorn publicera detta svammel? Jag testar igen. Och igen. Och igen. Och igen...

 

Du har ju läst blogginlägget alltså lyckades jag nå ut trots alla naturlagar emot mig som pack-is, överförfriskade resenärer,nordeuropas snabbaste wlan, världens minsta PC som hamnat i trotsåldern...

Rese Jessy - omvärlden 1-0

 Ibland blir jag övertrött precis som småbarn.

Då finns det inget annat att göra än att försöka hitta på tråkigheter, så tråkiga saker att John Blund kommer farandes i racerfart med sitt paraply och sin påse sand.

Jag kom fram till genom en lång studie att:

Insomnia botas icke  av:

 

och inte heller att titta på:

 

Oz, det blev också för spännande...

Så jag tittade på :

 

Direktsänt på TV, det kunde ju vara nåt kanske.

Men icke det var så spännande och intressant att jag loopade två gånger.

Det ni. 

Imorgon åker jag till fastalandet på seminarium hoppas på att få en natts sömn på hotellet åtminstone.

 

Pga vinterkräkis så uteblir söndagsmusiken idag.

Nu fortsätter vi med framstupa soffläge.

Plötsligt slog det mig som en blixt från klar himmel. 13 år!

Tretton år! Alltså när man var tretton år var man enligt sig själv jättestor och ball.

Enligt andra var man bara en skitunge med attitydproblem, tretton år är en lång tid, speciellt om man väntar på saker, bra saker.

Tretton är även en oturssiffra för många människor omkring mig har jag hört.

Men det är inte dit jag vill komma med detta snabba inlägg... jag skulle fylla i en blankett igår om hur lång körvana jag har med bil. 

Finemangers! Precis så tänkte jag och uppskattade till en sisådär 5-7 års körvana.

Men bäst att kolla körkortet en gång för alla tänkte jag och det gjorde jag. 

Paniken satte sig som en propp i halsen, passagerarna som var med i bilen (vi var parkerade utanför en mack, jag fyller inte i blanketter under tiden jag kör, det har jag lärt mig under mina "5-7" år som bilförare) 

 Men siddubarra som man kan säga här på Åland. 13 år! Utfärdat Maj 1998! 

Måste nog överklaga hos polisen, det kan inte stämma.

Så gammal är jag inte

. Någon måste ha förfalskat mitt körkort.

Eller...? 

Tar ett bra tag att smälta denna smärre chockartade händelse, tittar mig i backspegeln. 

Tills jag berättade till min kollega som haft körkort i 18 år.

ARTON år! Nu sitter jag och filar på små kommentarer om myndighetsålder och sånt. Och att kollegan kunda haft tonårsbarn som flyttat hemifrån och en massa annat bara för att... Och ändå känns inte kollegan allt för lastgammal heller. Någonting har gått fel helt enkelt.

Sådär ja, nu känns det  genast bättre i magen!

Jag köper inte på loppis denna vecka.

Onsdagar som brukar vara min loppisdag, onsdagar som brukar vara den bästa dagen på hela veckan.

Onsdagar som vigts till letande, petande, tittande, förgrymmade väld dolda morrande läten för att vissa saker är hutlöst dyra eller småkvidningar av glädje när man fyndar tillexempel ett äkta Stringskrivbord i bra skick för en billig penning.

Och hur man försöker hålla masken när man vet attman fyndat till ett underpris.

Det är en vanlig onsdag som loppisletare.

Onsdagar som loppisdag i all ära.  Igår var det min tur.

Min tur att göra mej av med en massa grejer på loppis. Sälja, inte köpa.

Vågar inte besöka loppisen på hela veckan ifall jag får beslutsångest och till och med köper tillbaka mina egna saker, för de är ju så fina och har ett så stort afflektionsvärde för mig.

Samla samla samla samla...

Nej det blir ingen loppis denna vecka. Det går bara inte. En in fem ut blir regeln från och med nu.

Men nästa onsdag då skall jag återvända i mina vanliga banor, inget konstigt alls helt normalt.

Kanske vi ses nånstans, letandes i någon gammal låda i jakten på det perfekta fyndet.

Hur gör man när man tappat sugen?

Annonserar på marknden eller torget?

Skickar in en anmälan till polisen?

Det är inte trevligt att tappa sugen så här mitt inför en fullspäckad helg med hälsomässa, gitarrevent på Pub Bastun, tjejmiddag, spelning på Dinos, bilfärd på isen på söndagen med mera, med mera.

Nu vet jag inte om detta tillstånd är permanent eller om det bara är en släng av ballongsyndromet, ni vet vär luften bara går ur en och man känner sig som en hög med kall överkokt Euroshopperspaghetti.

Hur tusan kokar man förresten Euroshoppers spaghetti utan att den blir misslyckad till utseendet? Smaken är ju okej men ögonen gråter när man ser resutltatet.

Så, om någon har hittat en sug eller kan tipsa om någon stormarknad på Åland som säljer sugar på lösvikt så kontakta mig. Tills dess försöker jag få sugen att åtevända. Jag vill vara sugen på saker!

Magnatens blogg sprider sig som en löpeld på internet.

Personligen tycker jag inte att det är så roligt det han skriver, även om han är en farbror på 80 år som bloggar och lägger upp dagens outfit. Men kanske, han är ju iallafall bättre på att blogga än vad jag är, jag läser hellre hans blogg än sveriges mest kända bloggerskors. Ni vet.

Bra eller anus?

 

Här är den iallafall.