Då var det snart slut på semestern, eller dryga två veckor kvar då och det känns ganska bra.
Tillbaka i verkligheten, börja ställa in mat- och sovklockan, vänja till sig med rinnande vatten, TV och internet igen.
Vardagshjältar skulle jag ju skriva om, ja just det, vardagshjältar som i karaokekvällsarrangörer.
Va i hela?! Undrar ni nu kanske, varför är dessa människor hjältar?
Jag gjorde ett studiebesök på en restaurang på västra Åland en onsdagskväll. Det var karaokekväll och jag hade en femma till en svalkande dryck i fickan, så varför inte.
På ett stort dansgolv i en rätt så folktom lokal stod människor och pratsjöng i en mic till klassiska sommarplågor som Thomas Ledin och Magnus Uggla, och förstås 800 grader med Ebba Grön.
Och hur illa det än lät, även om ingen av de uppträdande ens kunde ta en ren ton eller melodi så sade den klämkäcke karaokeledaren - jaaaa! En stoooor applåd för (överförfriskade) Berra!
Det är nästan värt en medalj.
Hur kommer det sig att så fort det är karaoke så börjar folk sjunga så helskotas dåligt? Eller är det så man skall göra? Hör det liksom till att sjunga så kasst ma bara kan just för att det är karaoke, helt kravlöst?
Nej, nu tycker jag att vi samlar ihop oss några stycken som åtminstone kan ta EN eller TVÅ rena toner, vi beger oss till valfri karaokerestaurang och river av ett par låtar? Vad sägs? Haha
