Känns så avlägset nu. Att jag har haft alla de där jobben när jag reste omkring och bodde på olika platser: Skoförsäljare. Köksbiträde. Telefonförsäljare. Servitris. Glassförsäljare. Kafébiträde. Receptionist. Kundtjänströst. Datatekniker. Vissa roligare än andra. Jag brukade samla på historier när jag jobbade. De fanns ju överallt.
Idag tänker jag på: Pizzabagaren i Australien som tyckte enbart om pesto och sin mamma. Hans bror med jättelik grå mustach. Min chef på IBM på Irland med genomskinlig hud, röda fräknar och med en benägenhet att få panikattacker. Kvinnan på kaféet i Bondi Beach som pressade all sorts frukt i en jättelik grå maskin med överdriven perfektion och alla hennes färgglada gem på kassamaskinen. Fransmannen som kunde allt om goda ostar och löste modemproblem. Den jättelilla damen med det jättestora hjärtat som fortfarande älskade sin man djupt fastän han dog för 20 år sedan i en flygplansolycka i Sudan. Den deprimerade fotografen med alla barnen där hemma. Hon med de svaga, gamla, blåa händerna. Som bara var 19 år.
Bilderna är tagna av den fantastiskt duktiga fotografen Margaret Durow. Hennes fotografier får mig att minnas känslor som jag glömt bort.
Ja, det är sant..;)