Vissa helger blir inte alls som man tänkt sig .Den här helgen har det varit så.

Snart ska jag se ut som en av de där kvinnorna i magasinen. Rosig i vita laka. Utsövd och harmonisk. 

Nu ligger jag nerbäddad under en filt och dricker te som satt fastklistrad i någon slags tidning. En liten fyrkantig, ljusgul påse. Låtsas litegrann att det är citronsmak. Det kan ju vara bra mot förskylningar. 

Och så lyssnar jag på Tracy Chapman.

object width="488" height="344">

Ibland känns det inte som vi kommit någonstans, men kanske har vi kommit framåt en bit i alla fall.Så här upprörda blev lyssnarna när en kvinna läste upp nyhterna i radion 1938.

Lyssna på det här klippet(som jag la ut i fredags men hade fallit bort. Tack Kattis för att du sa det):

 

Ända sedan jag läste Joyce Carol Oates tegelsten Blonde om Marilyn Monroe har jag fascinerats över hennes livsöde. Alla har väl kanske det. Men boken gör att man kommer in i hennes liv under den kända ytan.

Den 3 augusti 1962 ringde Döden på dörren till 12305 Fifth Helena Drive i Los Angeles. Morgonen därpå hittades Marilyn Monroe död i sitt hem, bara 36 år gammal. Det blev årets nyhet, större än Kuba-krisen några veckor senare. Och spekulationerna började. Under de snart fyrtio år som gått sedan dess har många försök gjorts att teckna hennes levnadsöde: ett övergivet och ensamt barn utan fotfäste i livet, psykiskt labil mor, okänd far, fosterhem, en kanske alltför snabb lysande karriär, drogmissbruk, olyckliga äktenskap, aborter och förtal.
Den här boken är något helt annat. Den ger sig inte ut för att vara en biografi. Det är en storslagen och inlevelsefull roman, där Joyce Carol Oates ger röst åt barnet, kvinnan och den undergångsdömda celebriteten. Ett närgånget porträtt av en känslig och begåvad ung kvinna som skapar och omskapar sin identitet på ett till sist förödande vis. Kanske på sitt sätt det sannaste vittnesmålet någonsin om Norma Jean Baker, som av Hollywood stöptes om till den amerikanska Drömflickan – dyrkad världen över.
Iskalla inblickar ges i en filmindustri som både när och förtär sina offer, liksom långt ifrån smickrande bilder av de mäktiga männen i Norma Jeans liv: Joe DiMaggio, Arthur Miller, John Kennedy och många andra.

Vardagar är kanske inte alltid fyllda av matlagning

Hemma i köket i mitt förkläde från Tokyo 

Med hempressad olivolja 

Och smaker från Toscana. Men häromdagen var det så. 

Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Lev med det!

Det är inte hur man har det. Det är hur man tar det. O när man längtar tar saker tid
Det är nåt mellan oss. Mellan oss o världen. För långsamt för snabbt men aldrig i takt
Vi vill ju bara andas. Sova o andas omvartannat inget mer
Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Lev med det!

 

Fick den här bilden via Facebook av min gamla kursare och vän Linda

Plötsligt åkte så den bruna manchestersoffan in i mitt medvetande igen. Den som bodde i studentkorridoren på Rackarberget i Uppsala hemma hos Kalle och Per. Yra fester. Stockholmare, norrlänningar, jag, Johanna, Ulrica och resten.
Tracy Chapman och överleva.
Äta-spaghetti-i-soffantiden. Dricka thé.
Tentatiden. Historia, filosofi och fester i en salig blandning.
Cykla.
Ute kallt.
Vi hade roligt.
Jag hade ingen dörr och färgglada kuddar som inte riktigt passade. Ingenting passade egentligen.

Men vad gjorde det?

Det finns skådespelare som man alltid ser i biroller.
Ibland spelar de osympatiska, ibland sympatiska, onda eller goda eller både och - man vet inte var man har dem.
De spelar ofta FBI-agenter.
Man kommer inte ihåg vad de heter, men man känner igen dem.
Men de är bäst i sina biroller
utan dem skulle filmen eller TV-serien falla platt.
Huvudpersonerna varierar enligt dagsvärdet
 manusen är som de är
Det är bara birollsinnehavarna man kan lita på.  
Men tyvärr blir de ofta bortglömda
Så som bifigurerna i ens liv
Och plötsligt har de blivit gamla.
Som bäst ser man dem få ett hederspris på någon oscarsgala...

Det är bara kaos, intriger och snö på tidningarnas löpsedlar:
HALSONT TECKEN PÅ HJÄRTINFARKT
Lista på dolda symptom.
Det visar sig att det är kvinnorna som får de dolda symptomen.
Du har lite ont i tänderna och det är hjärtat som brister.

Först frukost.

Sedan få fart på kroppen som bara vill stanna hemma och baka kakor hela dagen till Nina Simone. 

Uppdatera sig hastigt på kulturfronten

och sedan pulsa fram genom snön till jobb

för att arbeta i rasande tempo med lördagsläsning, krönika, sportlovsreportage, vimmel på stan och däremellan dricka alldeles för mycket kaffe. 

När det var klart fick jag gå hem till syster Renée, Christian(inte på bild), Otto

och lilla Axel på vardagsmiddag. Innan det var dags för zumba med Anna. 

Sedan hem i kvällsmörkret och kylan till mitt lilla kryp in. 

När min vän Victor knackade på dörren och kom in på en kopp te. 

Sedan blev det maraton-samtal med syster Åsa på telefon

innan kvällen avslutades med blodapelsin och te framför Mad Med...

Det fortsätter.
Många deppar och vill ha vår.
Inte jag.
Jag är trött och passar på att vila, ser ut genom fönstret på det vita, det stillsamma grå.
Tids nog blir det blått, den neonblåa våren som kräver sådan uppmärksamhet med sin oroväckande aktivitet och sin gränslösa himmel.
-20 på Torggatan

Narnia i Mariehamn
Det är vackert väder.
Insnöad kan vara något positivt.

Godmorgon! Här kommer en låt som bäst beskriver humöret när hela stan är inbäddad i snö.

I kväll stannade jag inne hela kvällen och lagade denna soppa som passar utmärkt en iskall kväll som denna. Soppan är mumsig och otrolig enkel att göra. Extra gott blir det med gott rött vin till.

 INGREDIENSER
Portioner: 4

Tid: 20 minuter

2 burkar kikärter, à 400 g
1 msk färsk, hackad rosmarin
2 krm salt
1 krm nymald vitpeppar
1 dl vatten
Garnering och servering:
tunna ringar av silverlök
färsk olivolja av god kvalitet
färsk rosmarin

Gör så här!

1. Koka upp kikärterna med spadet i en kastrull. Lägg i rosmarin och mixa allt till puré med en stavmixer.
2. Låt soppan sjuda en kort stund så att rosmarinsmaken frigörs. Smaka av med salt och vitpeppar. Späd med vatten.
3 Skeda upp soppan i värmda, djupa tallrikar. Toppa med lökringar och ringla olivolja över. Dekorera med färsk rosmarin. Klart!

 

 I dag bestämde jag mig för att det behövdes något färgstarkt för att bekämpa snökaoset där ute. Det blev därför prickigt med stickad kostymkavaj från 1960-talet och  blå fjädrar i håret. Detta är mitt senaste vintage-fynd. Klänningen har jag köpt på Beyond Retro i Stockholm och kavajen kommer från vintage-butiken Lisa Larsson på Bondegatan i samma stad. 

En långsam måndag i dag...

Hej och välkomna till min nya blogg här på Xit!

Jag hoppas att ni alla som läst min blogg liztigt nu har hittat hit och för er som vill spana in vad jag har bloggat om tidigare kan ni kolla in på:http://liztigt.blogspot.com/

http://liztigt.blogspot.com/