Jag har hittat gamla tidningar som jag nu sitter på kvällarna och bläddrar igenom. Det är som att kliva in i ett gammalt hus med snirkliga gångar och antika föremål. Så spännande är det.

  I tidningarna är ögonen sotiga och lite mystiska med riktigt tjocka ögonfransar. 

I Paris visar man vackra dräkter i färgglada färger. 

Prickig scarf i dräktjackan, en prickig rosett på skon eller en prickig scarf i håret är helt rätt 

Eller varför inte en stor rosett av löshår på kalufsen. 

Chanel visar upp en dräkt med guldknappar och stickningar längs kragen. 

Och annonser för grönt tvättmedel verkar vara väldigt populärt 

  Liksom gröna dräkter och coola hattar. 

Reklam gjordes för LdB i så här fin flaska. Var inte nästan alla flaskor finare förr?

Det som däremot inte var bättre var kvinnosynen.

  På modesidorna är kapporna rutiga och eleganta. 

Och artiklarna handlar inte bara om att köpa produkter, utan i tidningen finns mönster så att du kan sy själv

Kanske dessa läckra klänningar med blomdekorationer 

Eller den här underbara prickiga klänning, direkt från Paris. 

Dräkterna ser eleganta och coola ut på samma gång

med rosett!

Så vad hände mer 1967, jo  filmrecensenten Nils Petter Sundgren var ny i rutan och bara 33 år gammal. 

Och det spekulerades om den dåvarande kronprinsen i Sverige och Storbritanniens kronprinsessa Anne skulle finna tycka för varandra. Han var 17 år, hon 13.

 En källa att ösa ur. Vänskap. Att dela så mycket med någon. Är så speciellt.

I dag fylller bästa Lina år!

Grattis fina! Den här sången är för dig:

 

 

Känns så avlägset nu. Att jag har haft alla de där jobben när jag reste omkring och bodde på olika platser: Skoförsäljare. Köksbiträde. Telefonförsäljare. Servitris. Glassförsäljare. Kafébiträde. Receptionist. Kundtjänströst. Datatekniker. Vissa roligare än andra. Jag brukade samla på historier när jag jobbade. De fanns ju överallt.

Idag tänker jag på: Pizzabagaren i Australien som tyckte enbart om pesto och sin mamma. Hans bror med jättelik grå mustach. Min chef på IBM på Irland med genomskinlig hud, röda fräknar och med en benägenhet att få panikattacker. Kvinnan på kaféet i Bondi Beach som pressade all sorts frukt i en jättelik grå maskin med överdriven perfektion och alla hennes färgglada gem på kassamaskinen. Fransmannen som kunde allt om goda ostar och löste modemproblem. Den jättelilla damen med det jättestora hjärtat som fortfarande älskade sin man djupt fastän han dog för 20 år sedan i en flygplansolycka i Sudan. Den deprimerade fotografen med alla barnen där hemma. Hon med de svaga, gamla, blåa händerna. Som bara var 19 år.

Bilderna är tagna av den fantastiskt duktiga fotografen Margaret Durow. Hennes fotografier får mig att minnas känslor som jag glömt bort. 

Det har blivit en hel del surdegsbakande den senaste tiden. Det är lätt att bli lite besatt när man väl kör igång. Jag tror det är jakten på det perfekta brödet som lockar. Jag vill att det ska bli lite bättre än förra gången. Dessutom är det lite mysigt att ha någonting på gång i köket hela tiden. Jag har blivit en person som helst skulle vilja diskutera surdegsbröd hela tiden, men ja, jag försöker hålla tillbaka lite..;) 

Förra veckan körde jag igång en vetesurdegsgrund för första gången. Tidigare har jag använt rågsurdeg, så det här var en utmaning. Men oj! Det var svårare. Jag försökte mig på dinkelbröd med honung och misslyckades totalt. Degen jäste bra över natten, men sedan när jag satte dem in i ugnen blev de helt platta som ni kan se! 

Så jag provade en gång till, men samma resultat...suck!( Har någon där ute en aning om vad som kunde ha gått fel, hör gärna av er!)

För att inte tappa helt mitt surdegs-självförtroende gick jag tillbaka en sväng till rågsurdegen och gjorde det här med fikon och hasselnötter. Och som tur var blev det riktigt mumsigt och gott. Nötterna och frukten gjorde det sött och ändå syrligt. En bra kombination.

Så med ny energi tog jag an ett annat vetesurdegsrecept. Den här gången med enbart vetemjöl och lite honung. Och JAAA! Det lyckades! Mina provsmakare åt upp det på en kvart. 

På samma gång testade jag en riktig mörk variant av rågsurdegsgruden med rågmjöl, rågkross och lite rågsikt. Det blev riktigt mörkt och syrligt och smakade som jag föreställde mig surdegsbröd innan jag körde igång med hela det här projektet. Riktigt mustigt och gott. 

I går kväll var det igen dags för en vetesurdegsgrund. Jag testade att göra dessa frukostfrallor med linfrön, dinkelmjöl och lite valnötter. Det bästa med det här receptet var att jag lagade degen i går kväll, lät den jäsa ett par timmar, formade dem sedan till runda bullar och satt dem in i kylen och lät dem jäsa där över natten. Sedan i morse var det bara att sätta dem in i ugnen och vips hade jag nybakat bröd till frukost. Mina provsmakare älskade det! (Jag levererade det till dem tidigt i morse)

Ja, ibland är det rätt stämning och tidpunkt som gör brödet...Jag tror inte det finns någon bättre brödtid än frukosttid. 

För er som undrar, fortsätter mitt surdegsbakande...och vill någon av er bagare där ute ha något av recepten, hör bara av er! Receptet på frukostfrallorna lägger jag upp så fort jag har tid. 

När jag var fem år ville min tvillingsyster ha snagg. De klippte då lika på mig eftersom vi var tvillingar och jag var för blyg för att säga någonting. 

Jag minns att jag grät i en vecka och jag har hatat att klippa håret sedan dess. 

 Tills jag hittade min fina frisör Sandra. 

Jag har varit svag i några dagar.
Antibiotika och aggressiva infektion. Glaskupa över huvudet.
Vila.
Benen i kors i dammig soffa. Med nya kuddar, mjuka och runda.
Surdegsbröd på jäsning.
Vattenkokaren bubblar högt så det skakar. Som byggsprängningarna i stan.
Drömmer om att dricka vin i Paris. Långsamt.

I helgen var jag på Axels barnkalas. Han fyllde ett år.

Jag gosade med alla mina fem syskonbarn 

Och tittade imponerat på den fina tårtan som Renée lagat. 

Och underhölls av Melker och Olle som åt bullar så det yrde smulor i luften. 

Och träffade hela tjocka släkten. Bland annat syster Renée och syster Åsa och Malin som sitter närmast kameran. 

Kolla! Här ska Axel blåsa ut ljuset 

med hjälp av mamma Renée. 

Det var fler barn än vuxna och fullt fart i lekrummet hela tiden. 

Axel verkade nöjd och tittade lugnt på när 

storebrorsan Otto och Elin hjälpte till och öppnade hans paket. 

 

 

 

 

Om jag skulle få ändra något med Mariehamns centrum, vore det dofterna och ljuden. Här luktar ingenting. Möjligen pizza. Möjligen urin vid terminalen i hamnen.

Och ljuden sen. Ganska vanligt. Ganska tyst. Kråkor. Fotsteg i snöblask. Ambulansen.

Var är klirret och dofterna från mustiga kaféer? Nybakt bröd på morgonen och mopedmotorer? Indiska kryddor. Andra språk. Några som diskuterar högljutt. Lite för mycket. Myller. Vissel.  Någon som nynnar för sig själv. Är nöjd.

VAR?

Jag menar. Det luktar ju inte ens avgas. Asfalt. Öl. Snus. Cigaretter. Hundskit i gassande sol.

Nu vet jag.

Det luktar lite frisör. Det är vad det gör.

Men jag vill ha MER!

 

 

I dag fyller tre fina personer i mitt liv år!

Min kära systerson Axel, som blir ett år. 

 

Nära, nära, kära Ulrica!

Och goda Leticia som jag lärde känna när jag bodde i Spanien.

STOR kram på er alla tre!!!

Jag gillar blommig vårscarf tillsammans med vintrig jacka, liksom snödroppar bredvid snövallen, fågelkvitter på vintern och regn en varm sommardag.

 

 Är sjuk och dricker vatten i massor. I går såg jag solen, med varmröda strimmor på blek himmel, gå ner.

Lite kaos. Överallt är det saker. Hårstrån och matrester. Klädhögar och obäddad säng. 

Näh, nu snöar det lite igen. 

Damm mellan dörrspringan. Mitt flygiga hår i spegeln. En vissen ros i sovrumsfönstet. Jag minns inte när jag fick den. 

Det har varit en lång vinter. 

Längtar till snödropparna. Den nykrattade gången. Tussilago på köksbordet. I olika små glasvaser.

Jag får minnen av mormor och morfar som liten.  Det är något visst med stämningen och dofterna hos gamla människor som levt länge. Och ljuden. Ja, nu är jag där igen. Jag var sådan redan som liten.

Stämningsminnen är mina favoritminnen.

De kommer helt plötsligt:

Morgonljuset genom tunna gardiner i fönstret. Sitter i kökssoffan med barnakänslan. Jag ett barn, som inte tänker på varifrån föremål kommer. Vilken design, årtionde eller så. Bara att det är och används av just den handen.

Den rösten. Med det vita håret upprullat i färgglada rullar.

Den här låten tycker jag är Håkan Hellströms finaste! Och den här låten är ju underbar: Och den här med:

"Om jag talade med rysk brytning skulle allt vara annorlunda."

"Vid samma tid bjöd Levs syster, som hade blå ögonskugga, in Misha på sitt rum, spelade "Let it be" för honom och lärde honom att kyssas."

"Jag var en vacker flicka. Gå inte ifrån mig snälla du. Jag tror också att min kropp är gjord av glas. Jag har aldrig älskat någon. Jag tycker att jag är lustig. Förlåt mig..."

"En vacker dag kommer du att bli kär. Jag ville säga: Aldrig någonsin, men det gjorde jag inte."

"Det mjuka vita håret svävar lätt omkring din skalle som en maskrosboll man blåst lite på. Många gånger har jag haft lust att blåsa på ditt huvud, Bruno, och önska mig något. Det är bara en sista smula god tro som hindrar mig. 

"När jag kom ut satt Misha med bar överkropp på sitt rum och läste en bok på ryska. Medans han dushade väntade jag på hans säng och bläddrade igenom sidorna med kyrilliska bokstäver. Jag kunde höra vattnet som brusade och sången han sjöng men inte urskilja orden. När jag lade mig på hans kudde kända jag hans lukt."

Alla dessa små citat är från boken "Kärlekens historia" av Nicole Krauss. Om du vill uppleva någonting vackert, läs den!

Mitt andra tips handlar om en annan utställning på Kiasma. Videoinstallationer av den irakisk-finländske konstnären Adel Abidin. Han börjar bli riktigt stor utomlands nu, fast det här är hans första soloutställning på Kiasma.

Hans verk handlar om könsroller, sexualitet, krigets meningslöshet, liv och död. Och när han närmar sig de ämnena gör han det med svart humor och ironi, som här där en naken kvinna ligger som ett nät på ett pingisbord. Männen är så inne i sin match att de inte bryr sig om att kvinnan får stora röda märken av pingisbollen när den träffar hennes hy. En meningslös tävling som ska vinnas till varje pris, oskyldiga offer...man kan läsa in mycket här. 

Men jag gör inte det allt för mycket. För jag tycker konst framförallt handlar om att känna, inte tänka. På senare tid har jag lagt ner onödiga försök att förstå: vad menar han/hon? Jag bara går in, tittar på konstverket och känner. Det är då konst är som bäst för mig. 

De här verken av Adel Abidin gav mig gåshud.

Nu när jag redan har gett er ett konsttips från Helsingfors, så har jag kommit igång. Därför kommer här två till. Vi beger oss till Kiasma.

Högst upp på femte våningen visas just nu den norska konstnären Olav Christopher Jenssens målningar. 

Målningar utandas en viss omedelbarhet, samtidigt som de också är mycket precisa och noga avvägda.

Klara färger växlar med pastellnyanser, vissa färger får vika för andra. Kalejdoskopiska prismer växlar med lugnare kolorit. Det känns som konst av en lycklig människa. 

Han gör även skulpturer.

Jag har läst att hans verktitlar växer långsamt fram under målarprocessen. Ibland uppkommer de av sig själv, stiger fram ur konstverket, medan de i andra fall verkligen måste letas fram. Han säger själv: att sätta ihop titlar och deras betydelser är som att blanda färger till och med en liten förändring ger en ny skiftning. 

När jag var där kikade jag från toppen av kiasma ner på gatan. Den utsikten är också konst..;)

För inte så länge sedan såg jag en fotoutställning på ett galleri i Helsingfors, där fotografen följt kolonilottägare och tagit bilder av dem. Det finns ett sådant lugn i bilderna som jag tycker om. Här är dem som fastnade i min dåliga kamera(suck jag har fortfarande inte fått min riktiga kamera lagad, har varit bort på reparation i två månader nu, hur länge ska det ta?)

Så ja, mina bilder av bilderna är så där, men titta på motiven och deras ansikten och känn framförallt känslan i den sista bilden med damen i rullstulen. Den stod jag och tittade på länge...

 

Jag fick ett sådant fint låttips från Andreea! Lyssna och njut! Det behövs nog lite blommor i fönstret. Denna snöiga, men otroligt vackra morgon.

 Jag har tagit massa kort i helgen, men till min stora frustration har jag råkat spara dem på fel ställe och kommer inte åt dem just nu. Därför blir det här en liten blandning mellan gamla och nya kort.

Lördagen började hur som helst med brödbakning. Eftersom jag blivit helt inne i surdegsbakandet och inte orkar äta allt själv, åkte jag sedan på en lite brödtur till Lina och systrarna.

Hemma hos den här sötisarna, Melker, Malva och Olle, drack jag kaffe och började äntligen vakna till liv. 

Sedan var det dags att börja jobba och jag begav mig till bibban för litteraturdagar.

Temat var i år skugga, vilket jag tycker var ganska passande. Många författare gräver ju djupt i sina skuggor för att finna orden. 

Jag har läst Susanna Alakoskis Svinalängorna och såg även pjäsen när den visades här för några veckor sedan. Föreställningen tyckte jag om men jag blev aldrig riktigt imponerad över boken. Hennes nyutkommna roman " Hoppas du trivs bra i fängelset" är jag ändå nyfiken på. Framförallt var Alakoski väldigt intressant att lyssna på. Hon brann så starkt för sociala frågor. 

Jag sprang runt och gjorde lite intervjuer. Bland annat med Miika Nousiainen som gjorde väldigt bra framträdanden både på fredagen och lördagen. Han har skrivit boken "Hallonbåtsflyktingen” om en finländsk man som vill bli svensk. När han pratade om likheter och olikheter mellan Finland och Sverige höll flera i publiken på att dö av skratt. Jag också. Nu måste jag läsa boken. 

Ullis var i stan och när det var paus i programmet åt jag lunch och fikade på Bagarstugan tillsammans med henne, Lina, Janne och Tilde. Därefter blev det ännu mer författarsamtal och intervjuer innan det var dags att springa till svenska konsulatet på soppa och mingel.Det var lika mysigt som alltid och vi hade det jättetrevlig, men som sagt finns tyvärr inga bilder kvar...

Nästa anhalt var skönt nog mitt hem. Men jag hann bara byta om, fläta håret och kolla mailen innan det var dags att ge sig iväg till den litterära supén på bibban. Jag körde våriga blommor och 1960-tal, så klart!

På bibban var ljusen tända på borden och stämningen avslappnad och samtidigt glad. Jag tycker det är alldeles underbart att sitta bland bokhyllorna fulla av böcker och äta god mat och dricka vin medan andra läser vackra ord från scenen. Det känns lite härligt förbjudet på något vis att äta och festa, där allting annars ska vara tyst. 

Jag fastnade mest för Inger Alfvén och hennes kloka ord. Olika tankar som hon delade med sig, tilltalade mig.  Jag har inte läst så många av hennes böcker, så nu har jag absolut någonting att ge mig in i. Först ut tror jag det blir romanen S/Y glädjen.

Sist ut var violinisten Pekka Kuusisto som gjorde sköna tolkningar av brittisk postpunk. Jag har intervjuat honom förut inför en klassisk violinkonsert. Det var roligt att bli överraskad. Jag gillar när folk inte fastnar i ett fack, utan provar på allt möjligt. Imponerande.

Jag hade tänkt skriva någon artikel redan på kvällen, men efter det här stupade jag i säng.

 Och vaknade inte förrän imorse när Andreea ( tyvärr en gammal bild) knackade på dörren och kom och åt frukost hos mig. Hon bor annars i Uppsala, så det var så kul att ses. 

Därefter jobb, jobb, jobb. Skriva, skriva, skriva.

Men nu, puh!, är jag äntligen klar. 

 

 

I går körde litteraturdagarna i gång. Den bästa helgen på hela vintern.

Jag har haft turen att vara med i juryn till niornas litteraturtävling och i går var jag med när prisen delades ut. Det var en speciell känsla att se ansiktena på de som skrivit. För jag berördes så starkt av alla vackra texter de skrivit om att leva i skuggan: syskon som får mer uppmärksamhet, vänner som sviker, konkurrens, mörker, frustration och kärlek. Det var som jag genom texterna fick kika in i en tonårings liv på Åland i dag. Och jag är glad att jag fick vara med om det.

 

Alla är hypokrater. Vi går alla  nu och då emot den bild vi vill visa upp av oss själva eller de värderingar vi vill stå för.  Jag tror man måste vara lite mer förlåtande mot sig själv och andra angående det. Lite motsägelsefullhet är naturligt.

Gör fler saker än de saker du är bra på. När man är liten får man höra vilka ens talanger är. Det är trevligt att få sådana komplimanger, men man borde inte acceptera dem som fakta. Det är inte roligt att gå på en smal och säker stig. De är när man provar på saker som man inte är bekväm med som man upptäcker talanger som man inte trodde att man hade. 

Det är så irriterade när folk otåligt väntar på att man ska bli klar med sin egen berättelser så att de kan berätta sin egen version. Jag gör så ibland, men övar på att låta bli.

Skapa en känsla av en familj var du än är. Då känner du dig hemma igen.

Om man tror att populärkulturens definition av kärlek är någonting att lita på, kommer man alltid befinna sig i ett tillstånd av besvikelse. Det är bäst att glömma kärleken man ser i amerikanska filmer och tv-serien. Våra liv är mycket mer komplicerade, mer intressanta och framförallt mycket längre än en film. 

 Håller på ser massa gamla franska filmer just nu med Anna Karina. Hon har så härlig stil och charm. 

FANTASTISK frukost

FRIGJORD lyx

FINURLIG design 

FRUSET landskap

FINA pratstunder 

FRÄMMANDE platser

 FRASIGA spår

FROSTIG solnedgång 

FLOTT loppis

I dag önskar jag att jag befann mig på en mysig pub i Dublin och drack gräddig guiness tillsammans med mina irländska vänner på självaste st Patricks day.

För tio år sedan var det min verklighet. Då bodde jag i en liten trång lägenhet vid floden Liffey tillsammans med tre partyglada tjejer som jag träffat på ett hostel. På dagarna gav jag datasupport till IBM:s amerikanska kunder i ett enormt callcenter, lika stort som en fotbollsplan. På kvällarna kurade vi ihop framför brasan på den lokala puben och flirtade med charmiga irländare med långa polisonger. 

Det var alltid ruggigt och kallt utanför, men jag frös aldrig. I Dublin fryser man på utsidan, men aldrig inuti. De hittar liksom inte in i de trånga pubarna. 

För mig liknar Dublin den begåvade busen alla vårdar. Konstnären som förvånar världen med sina lysande alster ena dagen och sina fyllebråk på krogen den andra. En sargad själ med trasslig barndom, tidig kriminalitet och tidigt missbruk. En person som förenar det vackra med det fula och det råa med det romantiska.

Och jag kommer evigt att vara kär. 

Glad st Patricks Day allihop där ute och en extra stor kram till Stephen, Damien, Annika, Orlaigh, Antoine, Shauna, Ciara, Garret, Eva och Lisa. 

Det är med stor respekt som jag närmar mig er och Dublin. Tänk vad vi gick  igenom, vilket helvete vi hade. Hur panka vi var. Och hur härligt, fantastiskt underbart vi hade det!;)

Ps! Bilden är från min första st Patricks Day i Dublin.

Den här fina rosetten har jag fått från finaste Carro. Den kan både andvändas i håret och på kläder. Helt perfekt! Allt blir lite roligare när man knyter till det...;)

I det presteringsfixerade samhället har den goda sömnen blivit näst intill neurotiskt eftertraktad. Sömnlöshet är skrämmande ineffektivt och god sömn påstås kunna köpas för pengar – och mätas i din telefon. Men trots att sängarna blir bredare sover vi allt mindre.

 Svd Kultur har skrivit en jätteintressant artikel om det här:

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/jakten-pa-den-perfekta-somnen_4421299.svd

Mitt surdegsbakande fortsätter. Häromdagen bakade jag valnötsbröd av min rågsurdegsgrund som jag berättade om förut.

På kvällen rörde jag ihop

1 dl rågsurdegsgrund

3 dl ljummet vatten

3 dl rågmjöl 

Sedan täckte jag det med plastfolie och lät det stå på ett ganska varmt ställe över natten. 

 

På morgonen blandade jag i:

5 dl kallt vatten

6 dl rågsikt

9 dl vetemjöl

1 msk salt

8 dl hela valnötskärnor

Sedan lät jag det jäsa till dubbelstorlek. Det tog ungefär 4 timmar. 

Därefter hällde jag upp degen på ett rejält mjölat bord och delade den i tre delar. Av dem lagade jag dessa runda bröd. Sedan strödde jag på lite mjöl, täckte dem med en handduk och lät dem jäsa i 1,5 tim till. Sedan in i ugnen på 250 grader. Sedan gräddades de i 30-35 grader. 

Det doftade underbart gott och brödet blev verkligen smaskigt med så mycket valnötter i. Mina provsmakare gillade det..;) 

Ibland skulle jag vilja vara så här härligt kaxig som konstnären Sarah Lucas.

Men jag tror nästan man måste vara född sådan för att bli det.

Fast jag vet inte helt säkert. 

Ont i magen men glad att det inte är värre. Det låter hurtigt  – men det är det enda sättet att hedra de döda.
De som borde ha tagit ut den där semesterdagem, druckit det där glaset vin, stannat uppe för länge, sovit med mascaran.

 Bild av Wai Lin Tse

Är en blommig kjol och jeansjacka inomhus för att få lite vårkänslor:

 

Sängen förblir obäddad och spegeln dammig.
Solen vill in och lockar fram små leenden från mammorna som bär matkassar ifrån bilen.
Husen i stan ser nakna och skitiga ut, i det avslöjande ljuset. Blommor. Små fläckar.

Nu har jag äntligen sett filmen "An Education" som jag velat se så länge.

Den var lika vacker som jag hade trott på alla möjiga sätt och vis.

För vad kan bli bätre än 1960-talet, en längtan till Paris, hunger efter kunskap och erfarenhet

På gott och ont...

Jag har nyligten upptäckt Jenny Saville. Hennes målningar berör mig så starkt. Hon är från England, bara 40 år och gör ofta storskaliga målningar med fokus på den kvinnliga kroppen.

Den här målningen "Stare" var på framsidan av Manic Street Preacher´s album Journal for Plague Lovers från 2009. 

 

Häromdagen fick jag det här fina vykortet på posten i ett litet paket från finaste Heidi. Hon hade hittat kortet i en mysig blomsteraffär och tänkte på mig. Kortet har nog flera år på nacken och på baksidan är en kärlekshälsning från en person till en annan på ryska. Jag älskar sådant och blev så glad! Med i paketet fanns även en söt hälsning till mig från Oslo. 

Hej på er allihop! Hoppas ni har en trevlig helg och tack för era kommentarer. Att skriva här känns mycket mer som ett samtal när man får höra ifrån er. Det är roligt! De senaste dagarna har jag haft datorstrul och varit otroligt frustrerad över att inte få ut någonting här på bloggen, men nu tror jag det har fixat sig. Här är ett inslag från i onsdags. Då började jag dagen med att åka till min farmor Ingrid.

tillsammans med Melker 

Olle

Malva( som här i bilden mest syns som en blond kalufs)

Och syster Åsa, så klart..;)

Farmor är bäst på att sticka sockor i alla möjliga färger och mönster. 

Det var bara för oss att välja bland alla fina hon gjort till oss alla denna gång. 

Melker upptäckte farmors bullar som är berömda i vår släkt 

och sedan gick Malva, Åsa, Melker, Olle och jag och åt lunch på Svarta katten

Åsa har fullt upp. Ibland är jag helt facinerad hur hennes armar och händer räcker till...;)

Därefter gick jag ut och njöt av det fina vädret. Lite grus hade tagit sig igenom snön och knastrade under skorna och jag njöt av vårpirr i magen

Sedan satt jag mig med en kopp te på golvet i solen med balkongdörren på glänt. 

Innan jag åkte i väg och firade mitt gudbarn Elsa som fyller 4 år. 

Jag läser debatten i tidningar efter internationella kvinnodagen om feminister som hatar alla män och vill ta över makten och jag blir så trött. För det som blir väldigt klart när man läser de flesta av inläggen och kommentarerna är att det finns så många där ute som inte ens vet vad feminism är och vad feminister kämpar för.

Så här ser jag på saken: 

Feminism är att man tycker att kvinnor ska vara jämställda männen. Att kvinnor ska ha precis samma förutsättningar som män på alla olika plan. På jobbet, i hemmet, i skolan och överallt annars. Att det ska vara rättvist.

Men det betyder inte att kvinnorna vill vara "över" männen. Nej,  det betyder att vi ska vara precis lika mycket värda.

Feminismen är inte en enhetlig rörelse. Det finns socialistiska feminister, liberala feminister, radikala feminister, radikala socialistiska feminister. De olika rörelserna förklarar ojämlikheten mellan kvinnor och män på olika sätt och har olika idéer om hur vi ska komma till rätta med problemet. Kanske finns det en feminism som passar dig?

 Skulle världen vara helt jämställd skulle man aldrig bedömas efter sitt kön utan personligheten skulle vara det allra viktigaste.
Men så ser det inte ut nu och det vill feminismen förändra.

Man kan vara feminist och ändå vara hemma och baka. En feminist vill inte att människor ska placeras i fack. De tycker att det ska vara lika självklart för en kille vill vara hemma och baka som en tjej. När världen är jämställd ska alla få följa sina drömmar oavsett kön.

 Klart att det säkert har funnits ett knippe feminister som hatat män men det betyder inte att alla andra feminister gör det. Precis som att alla vänsterpartister inte är kommunister och precis som att alla andra fördomar nästan aldrig stämmer.

Feminister ifrågasätter just att bli intvingad i en mall.  Ska verkligen en sextonårig flicka känna ångest över att hon glömt att raka benen när hon ska hångla?  En feminist tycker till exempel att raka benen ska kännas som ett val och inte som en regel. Ingen ska behövas tvingas in i en utseende-mall. Då kanske en feminist väljer att inte raka sig om en ståndpunkt.

För det finns  ”spelregler”  som vi förväntas följa på olika sätt beroende på om vi är män eller kvinnor. Självklart spelar även ens egen personlighet in, men det finns en struktur, en så kallad genusordning, som att det inte riktigt är okej för män att visa att de gråter eller för kvinnor att ha ”för” mycket sex. På det här sättet kan både män och kvinnor bli diskriminerade, eftersom de bedöms utifrån hur ens kön ”bör” vara.

Man vet att det finns olika kroppsdelar och olika hormoner som skiljer oss åt. Men mer vet man inte. Men egentligen, spelar det här någon roll? När dömde vi senast hudfärger och länder i dessa teorier? Det som spelar någon roll är att alla ska vara lika mycket värda och ha precis lika stora förutsättningar att leva sina liv så som de själva vill.

Många undrar om det verkligen är bra att helt ta bort manligt och kvinnligt?
Det är väl klart att man inte vill sudda ut några egenskaper som är bra, utan bara sudda ut att de hör till ett särskilt kön. Människor måste få mer frihet att utvecklas som individer och inte begränsas av vad som förväntas av dem på grund av att de är tjejer eller killar.

Det är feminister som har drivit fram att kvinnor har  de rättigheter vi har idag och det tycker jag inte att man ska glömma.
Här är ett par exempel, och märk att årtalen inte var för speciellt länge sedan (Detta är i Sverige):
1864 - Mannen förlorar laglig rätt att aga sin hustru
1872 - Kvinnan får själv bestämma vem hon ska gifta sig med
1921 - Första gången kvinnor får rösta
1946 - Avskaffande av kvinnolöner (kvinnolöner=lägre lön för kvinnor)
1964 - P-piller godkänns i Sverige
1970 - Jämställdhet inskriven i läroplanen
1975 - Kvinnan bestämmer själv om abort t.o.m. 18:e havandeskapsveckan
1980 - Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet införs
1983 - Alla yrken öppna för kvinnor - även inom försvaret
1991 - Jämställdhetslagen kommer till
2005 - Ny sexualbrottslag. I den förra lagen var det okej att våldta kvinnor som var jättefulla eller medvetslösa just för att de inte sa "nej" (svårt att säga nej om man är medvetslös..). I den nya lagen gäller inte det. 

Vet inte varför, men kan inte sluta lyssna på den här låten:

 

På tal om Oscarsgalan häromdagen, så älskar jag tacktal!

Här är ett med Grace Kelly. Talet är kort men hon är så elegant. 

 

 

Det händer så mycket. Behöver tid att tänka.

Tid är något jag inte har så mycket av.Eller åtminstone inte på det där sättet.

Som när man känner att man har kontroll. Att hemmet är städat eller bara känns fint. Lakanen är nyvädrade. Händerna är mina och bara mina. Man ger när man orkar och vill och inte när man måste. Läser en bok och använder alla nya insikter genast. Äter när man är hungrig, lustfyllt och närvarande. Tar på sig skorna och går ut. Men vet inte vart. Kryper upp med benen i soffan och blundar.

Har jobbat så många dagar i sträck. Nu är jag ledig. I dag är min fredag.Puuh!

En dag som denna tänker jag på alla härskartekniker som används av människor där ute. Dessa tekniker används av folk överallt, men majoriteten är män. Det kan handlar om din partner, släkting, chef eller kollega. 

Fem kända härskartekniker är:

Osynliggörande
När du ska berätta någon så börjar den sm använder sig av Härskarteknik att t ex börja ordna med sina papper eller går kanske en runda i rummet. Han markerar på alla sätt att det som du försöker säga inte är särskilt intressant. När du tystnar så låtsas han som ingenting, som inget hänt.

Förlöjligande
När du kommer med förslag han med ögonen och tittar kanske menande åt någon annan. Han skrattar högt eller lite överseende. Kanske säger han att du liknar någon som alla vet anses som en "fjant" och härmar dig. Du upplever att det du säger inte tas på allvar.

Undanhållande av information
Om du är tillsammans med någon som använder sig av Härskarteknik så kommer du inte känna att ni tar gemensamma beslut . Han kommer redan att ha bestämt allt och kommer inte tycka att det är naturligt på något sätt att delge dig någon information. När han delger dig något så är hans beslut är i praktiken redan fattat, och du har inte fått chans att påverka det.

Dubbelbestraffning
Du ställs inför omöjliga val, hur du än gör blir det fel. Om du tar egna initiavtiv kommer han att straffa dig för det, att du inte kan bestämma osv. Men i andra stunden kan han tycka att du ska ta för dig mer och inte vara så passiv.

Påförande av skuld och skam
Om han gör något fel så kommer han att projicera sitt eget dåliga samvete på dig och framställer det som om det vore ditt fel om du säger ifrån. Det spelar ingen roll om du säger ifrån på ett sakligt sätt för han kommer att få det till att du är den som hela tiden bråkar och förstör, att man inte kan prata med dig osv.

Våld eller hot om våld
En teknik att få som man vill är att använda sig av hot om våld. Det räcker att hålla hårt i kvinnan, att trycka henne mot väggen eller ner i golvet. Då vet kvinnan vad mannen är kapabel till, att han kommer att utnyttja sin styrka för att få som han vill.


Att bemöta Härskartekniker är inte lätt, man slår alltid ur ett underläge. Det spelar ingen roll om du försöker bryta det här mönstret för då skruvar bara den andre upp graden av förlöjliganden, undanhållanden, hot om våld till våld. Det går inte att hålla en sund dialog utan det enda du kan göra är att hålla dig så långt ifrån en sådan person som möjligt. Gå inte in i någon som helst diskussion, förklara och försvara dig inte - håll det du måste säga mycket kort för att sedan lämna.

För det finns fina människor som använder sig av mycket bättre tekniker. Umås med dem istället! Vänt dem till dem istället på din arbetsplats.

Här är deras tekniker:

Synliggörande
Lyssna, ta folk på allvar och ge konstruktiv kritik. När du synliggör andra får du själv respekt och blir indirekt synliggjord själv.

Respektera
Visa respekt och bemöt personer seriöst, oavsett om du gillar personerna eller inte. Stötta människor i din omgivning för att få dem att känna sig vuxna, betydelsefulla och kompetenta.

Informera
Var noga med att informera och inkludera alla berörda i beslutsprocesser.

Dubbel belöning
Bejaka i stället för att fördöma – både det någon gör och inte gör.

                                                                                                         Bilderna är tagna av Anna Wolf

I fredags kväll kom finaste Carro till mig och förgyllde min jobbhelg. Så lördag morgon började med en riktig mys-frukost och massa prat.

Under natten hade Carro ställt fram en present på mitt bord. Jag blev så glad! Kolla vilka uuuunderbara rosetter i guld och blått!!!

Vi åt självklart mitt nybakade surdegsbröd med gott pålägg, ägg och juice

Sedan var det dags för Verafestivalen i Alandica. Jag sprang runt och intervjuade massa människor och Carro såg film efter film. 

Den film som jag hann se och som berörde mig mest var Blybarnen av William Johansson och Lars Edman. När jag flög till Spanien för att skriva på min bok träffade jag William på flygplanet. Han var på väg till Madrid för att klippa filmen och berättade hela historien om barnen i Chile som blivit förgiftade av avfall från Boliden i Sverige. Det kändes därför extra intressant att få se det färdiga resultatet. Yoselin på bilden är 12 år, dansar magdans och vill bli läkare när hon blir stor. Men hennes höfter har börjat värka. Har ni chansen att se den här filmen, gör det. Den är riktigt gripande och jag har gått och funderat på den hela helgen. 

Mellan film och jobb hann vi med fika, gott och mer prat

När det vackra solskenet började försvinna gick vi hem 

Och lagade en riktig toscansk middag med soppa, vin och mer surdegsbröd 

Sedan knallade vi tillbaka igen till festivalen. Jag gjorde fler intervjuer och såg filmen The Poot om att väva mattor i den persiska världen. Filmen var mycket vacker gjort utan förklaringar eller kommentarer. Istället visuellt magik. 

 Till sist visades den estniska filmen ”Disco and Atomic War” om tallinnborna satt fastnaglade vid tv:n på 1970-talet för att se på finsk tv, som fritt visade västerländska tv-shower över Finska viken. Estnisk tv var på den tiden under strikt kontroll av KGB. Efteråt intervjuade jag regissören Jaak Kilmi som berättade om betydelsen av mjuk makt över hård. ”Man kan förtrycka ett folk en tid med hård makt som vapen och våld, men det som vinner i längden är den mjuka makten i form av kultur”, sade han. 

Minns ni min surdeg som jag påbörjade i måndags? I torsdags morse såg den ut så här! Jag tillsatte då 1 dl ljummet vatten och 1,5 dl rågmjöl

Och rörde om. Blandningen kändes nu lite tjockare. På kvällen när jag kom hem hade jäsprocessen satt igång och degen hade vuxit en hel del. Då hällde jag ut allt förutom 0,5 dl och så fyllde jag på igen med 1 dl ljummet vatten och 1 dl rågmjöl. Följande morgonen hade den degen rest sig rejält och jag hade en konsistens på degen som liknande lite chokladmousse. Jag ansåg nu att den var klar och började blanda till degen. 

I en större bunke rörde jag ihop 1 dl rågdegsgrund( resten sparade jag i kylen till nästa gång) , 3 dl ljummet vatten och 3 dl rågmjöl. 

Sen täckte jag den med plastfolie och lät den stå över dagen på ett ganska varmt ställe. På kvällen hade den växt till sig och jag blandade i resten av ingredienserna: 

4,5 dl vatten, 7, 5 dl vetemjöl, 6 dl rågmjöl, 1 dl hela linfrön, 1, 5 dl solroskärnor, 1 msk salt och 2 dl russin. Jag knådade allting rejält en bra stund och täckte sedan degen med folie och lät den jäsa i kylen över natten.

Sedan smörjde jag två brödformar med smör. Fyllde formarna till ungefär 2/3. Degen var kladdig så jag använde två skedar. Till sist strödde jag på lite solroskärnor och täckte formarna med en handduk och lät det jäsa i cirka en timme. Degen ska resa sig några centimeter och små hål ska visa sig. Jag satte sedan ugnen på 275 grader och ett galler i mitten och en plåt längst ner. 

Sedan satt jag in bröden och la några isbitar på den nedersta plåten. (För att skapa ånga som är bra för brödet) sänkte temperaturen till 200 grader efter 5 minuter och gräddade bröden ytterligare 55-60 minuter. 

Till slut var de klara och jag tog ut brödet ur formarna och lät det svalna på ett galler. 

Och här! Jaa! Till slut blev den klar: min surdegsbaby! Och jag måste få säga det: mums, vad gott! hihi!;)

Puh! En vecka tog det totalt. Men nu har jag en grund att utgå från som jag kan ha i min kyl så länge som jag matar den med mjöl och vatten cirka en gång i veckan. Så ja, nästan gång borde det vara lite lättare. Vi får se....

Ibland är det så skönt att bli rörd till tårar.

Jag har aldrig fått en orkidé att blomma mer än en gång. Förrän nu! Plötsligt efter ett år av bara gröna blad slog min orkidé ut i blom i går...;) Jag tror våren är på väg!

"Tittarna sviker Melodifestivalen.
Eller vad det nu är som tittarna för tillfället sviker.
Som om tv-tittarna hade moralisk plikt att titta på Melodifestivalen, som om det vore deras uppgift att titta på Melodifestivalen.
Tittar inte tittarna så sviker de.

Vem sviker vem?
Eftersom det är samma journalister som anklagar tittarna för att svika Melodifestivalen som bedömer att programmet har blivit sämre borde det stå att det är Melodifestivalen som sviker tittarna.
Melodifestivalen sviker!
Så borde det stå på löpsedlarna, utropstecken och allt.
Men det gör det inte.

Svika.
Det är ett stort och otäckt ord.
Att svika en annan människa, att svika sin plikt, att svika en idé man tror på, en moral - svek svider som brännsår som aldrig läks.

Tittarna sviker Melodifestivalen.
En sådan hisnande devalvering av begreppet svek."

Jag läser Bodil Malmsten och gillar som alltid hennes skarpa iakttagelser...

 Var så trött i går så fick bara ur mig fragment:

 

Tusentals människor sitter fast i isen.

Jag sitter fast på jobbet. 

Visst har Bonnie en jättehärlig klädstil?

En av de bästa sakerna jag vet är att vara moster. I går hämtade jag min systerdotter Malva från dagis och när jag klev in genom dörren sprang hon allt vad hon orkade och hoppade upp i min famn.

Då känns allting så fint och skört.

På ett bra sätt.

Ända sedan jag såg Alexander Wangs flätor har jag varit sugen på en fläta.

  Den blev inte riktigt likadan, men det känns roligt i all fall...;)

Ett sätt för mig att slappna av är att baka bröd och vad kan vara mer avslappnande än surdegsbak. Det är så skönt att komma hem efter jobb och göra någonting annat än att sitta framför datorn. Jag har länge velat ge mig in i surdegsbakandet. Jag har till och med gjort reportage om det och intervjuat riktiga experter. Men ändå har jag inte kommit mig för att köra igång. Tills nu...

Nu är det dags! Jag har aldrig gjort det förut så till min hjälp Martin Johansson, ni vet hemmabagaren bakom den populära bloggen Pain de Martin som vann matbloggpriset 2008. 

Första steget handlar om att starta en surdegsgrund. Jag valde att basera den på råg eftersom det sägs vara lite lättare än en vetegrund. Så här ser Martins recept ut:

Dag 1

1 dl ljummet vatten och 1/2 dl rågmjöl

 Rör ihop vatten och mjöl i en glasburk som rymmer minst 1/2 liter. Lägg på ett lock(men skruva inte fast det så det blir tätt) och ställ burken på ett varmt ställe, gärna 20-25 grader. Han använder skåpet ovanför kylen, där brukar det vara lagom varmt. 

Jag gjorde som han sa och rörde ihop allt. Nu ska blandningen stå i 3 dygn. Under tiden ska jag skaka burken försiktigt morgon och kväll. 

Fortsättning följer...

Kolla in vilka härliga bilder från Tim Burtons Alice i Underlandet. De ser helt fantastiska ut, alldeles magiska. Jag var inte ett fan av Alice i Underlandet när jag var liten. Den var för läskig för mig.

Men jag tror att filmen är underbar. En av mina favoritfilmer är Burtons  "Edvard Scissorhands”.

Om vi hade en fungerande biograf på Åland skulle jag springa dit direkt på onsdag när filmen har världspremiär.

Burtons film innehåller en del av Lewis Carrolls klassiska saga, Alice i Underlandet och en del av Carrolls mindre kända uppföljare som heter Alice i Spegellandet. Sedan en del fritt påhittat av Burton själv.

Alice är inte en liten flicka längre, hon är 19 år och inbjuden till en fest på en viktoriansk gård. När hon blir förföljd av en efterhängsen friare tar hon till flykt och gör åter sällskap med den vita kaninen. Hon återvänder till Underlandet, en plats hon varit på för många år sedan, men som hon kan inte minnas sitt förra besök trots att hon försöker. Nu är hon utvald till att befria Underlandet och dess invånare från den elaka Röda drottningens terror välde.

 Drottningen spelas av Helena Bonham Carter i en lätt animerad variant, med förstorat huvud.

 Både i den nya filmen och i den gamla boken har Alice identitetsproblem. Vem är hon?

Regissören Tim Burton har några favoritskådespelare som ofta återkommer i hans filmer. En av dem är Johnny Depp. I filmen spelar han den galne hattmakaren. 

1. De flesta kända sagoberättarna genom historien har varit män: Bröderna Grimm, H.C Andersen och Walt Disney. Så kom ihåg du är inte en liten princessa som väntar på att bli räddad av en man, ingen symbol för svaghet och naivitet eller en slutpoäng i en moralisk saga. Kvinnorna i de här historierna skapades av ett annat kön och under en annan tid för en annan publik: I dag slår du ner draken själv!

 2. Du blir bra på allt du övar på. Det gäller bra vanor. Och dåliga.