Jag ber om ursäkt för dålig uppdatering här på bloggen. Jag har dålig tillgång till internet, där jag befinner mig. Men snart kommer det mycket mer!;)
Ligger i ett bad och tänker:
att ingen av oss har kommit till världen med uppgiften att betygsätta våra medmänniskor eller oss själva.
I vår tid ska en riktigt kvinna vara allt på en gång, både det som den gamla kvinnorollen krävde och det som den nya kräver. Ingen mänsklig varelse kan räcka till för så stora krav: älskarinna, hustru, piga, yrkesmänniska, helst också föreningsmänniska, numera dessutom ”medborgare”, den där diffusa varelsen som på sin fritid ska sköta allt som samhället inte längre klarar och ”kund” till alla pensionserbjudanden och sjukförsäkringar som man inte behövde när det fanns fungerande allmän pensions-och sjukförsäkringar.
Man behöver inte vara vice stadsminister för att få rollerna att gå ihop. Man behöver inte ens ha barn. Hur ska tiden räcka? och varför gäller alla dessa krav i praktiken främst kvinnor?
En ensam man får massor av erbjudanden från hjälpsamma kvinnor. En ensamstående pappa kan lansera sig som hjälte, vilket skulle vara absurt om det kom från en kvinna. En småbarnspappa kan åta sig hur mycket jobb ooch uppdrag som helst av tung karaktär, medan en mamma ifrågasätts om hon åtar sig ett. Och så vidare...
Jag har ont i kroppen och ligger och läser magasin .. I fall ni undrar vad som ligger bakom utbrottet!
Nu när det är vår. Ser jag inte längre stadsbussen sorgset köra runt i stan. Tonåringarna på sina brädor. Ledsna flickan i busskuren. Mannen med blek hjässa och rock.
Nu blommar träden. Regnet duggar. Björkens stam, som råa kolteckningar. Och gröngröna blad, stora fågelbon. Silverfåglar med pudrade bröst. Ser jag och slår upp ögonen på morgonen.
Så fort jag har tid lagar jag lyxiga muffins enligt detta receptet:
3 ägg
2,5 dl socker
1 tsk vaniljsocker
100 gram smör
1 dl mjölk
3,5 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt
Skal och saft från en citron
1. Sätt ugnen på 175 grader
2. Vispa ägg, strösocker och vaniljsocker vitt och riktigt pösigt.
3. Smält smören, häll i mjölken och blanda det med äggsmeten.
4. Blanda vetemjöl, bakpulver och salt och vänd det försiktigt ner i smeten.
5. Blanda i rivet skal och saft från en citron.
6. Placera ut pappersformar i en muffinsplåt och fyll formarna till 2/3 med smet.
7. Grädda i mitten av ugnen i cirka 15 minuter. Låt svalna.
Glasyren:
3 dl florsocker
150 g philadelphiaost
1,5 dl hallon.
Bara rör ihop allting och bred på glasyren. Garnera med hallon.
Den här fina radion tillhörde min morfar. Nu har jag fått den och den står stolt och myser in mitt vardagsrum.
Som några av er kanske läste i dagens tidning så ska jag sommarprata i radion i sommar den 22 juli.
Nu tänkte jag höra med er: Vad skulle ni vilja höra mig berätta om?
Jag skriver lista efter lista
på saker som behöver göras.
På jobb
På fritiden
Längtar efter att använda en tjock tusch och styka över och sedan skrynkla ihop pappret och slänga det i papperskorgen.
Men de tar aldrig slut.
I Spanien har jag ofta ätit sardiner på olika tapas-restauranger och tycker det är ljuvligt gott. I går provade jag göra en nordisk variant med strömming istället. Till det lagade jag en röra med kapris, saffran och saltgurka. Nu pilkas det strömmingar överallt så passa på medan det är säsong.
SÅ HÄR GÖR DU:
Ingredienser för fyra personer
12 strömmingsfiléer, så nyfångade som möjligt
1 dl vetemjöl
½ tsk paprikapulver
½ tsk kajennpeppar
1 tsk salt
½ dl olivolja
1. Rensa strömmingarna, men låt huvud och stjärt sitta kvar om du har fått tag på hel fisk. Skölj dem och låt torka på hushållspapper. Eller köp färdiga filéer, frysta eller färska. Hur du vill.
2. Blanda mjöl med kryddor och salt.
3. Pensla fiskarna med olivolja och vänd dem i mjölet. Grilla eller halstra på hög värme. Steka går också bra.
RÖRAN:
Ingredienser:
1–2 pressade eller stötta vitlöksklyftor
1 kuvert (½ g) saffran
1 dl majonnäs
2 msk pressad citron
1 tsk salt
1 krm nymald svartpeppar
2 dl avrunna pickles
1 msk kapris
1. Blanda vitlök, saffran och majonnäs i en skål. Smaka av med citronsaft, salt och peppar.
2. Hacka pickles och kapris, blanda med majonnäsen och låt allt dra minst 1 timme i kylen.
Inspirationen kommer från ett recept jag hittade på dn.se
Kursen gick inte till någon speciell plats utan vi kryssade lite fram och tillbaka på vågorna.
Åh, vilken känsla när vi stängde av motorn och seglade i väg.
Jag tog vår pedagogiska kaptens order och drog i linorna som han sa. Det var superkul! Tror faktiskt jag skulle kunna bli lite fast i det här.
Efter ett tag blev det lite molningt och kyligt.
Så vi drog ner seglena och satte på motorn igen.
Vi såg hur det regnade i land, men inte på oss! Fin fin båttur med fina fina människor!
Jag vet, allt var inte bättre förr. Men i alla fall skönhetsidealen.
I mina ögon vinner Marilyn alla gånger över Paris.
Därför tänker jag köra 1950-talet hela vägen i år, även när det kommer till baddräkter och bikinis.
Här kommer lite musik att pigga upp er med i soffan där ni ligger och slappar.
För er som har Spotify, klicka här: Medicin mot söndagsångest
Ligger i sängen och tittar ut genom fönstret. Det är så underbart där ute nu!
Har alltid fascinerats av hur finurlig och dåraktig naturen kan vara.
Fläckar, ränder och rutor som lockar eller skrämmer. Eller gömmer. Och alla dessa horn. Som ibland är helt värdelösa att stångas med. Visste ni tillexempel att det händer att bockarna trasslar ihop sig i varandra och dör för att de inte kommer loss och kan äta?
Jag tänker på människan. Och människans drifter. Hur man vill vara likadan eller sticka ut. Flock, fiende, underkastelse, jakt.
Nu ska jag lyssna på skön sommar musik på Spotify. Äta glass. Lägga mig på en filt i solen.
Ha en fin lördag!
Puss och kram!
Sedan besöket på 17 maj i Olso förutspår jag folkdräktens återkomst.
I alla fall härliga detaljer av den som vackra broderier
och söta väskor.
Även männen var urtjusiga i hatt och silvriga knappar
och det kan ju liksom inte bli fel med silvriga smycken och blommiga liv.
Jag gick runt och tog bilder av de vackraste kläderna jag kunde hitta.
Ibland är de små detaljerna finast, som det här vackra broderiet på tjejernas ryggar.
Även barnen hade folkdräkter i miniatyr och var bedårande söta. Annars får de flesta en folkdräkt i present när de konfirmerar sig som de sedan använder sig av på bröllop, nationaldagen, Juldagen och under andra stora högtider. De norrmän jag pratade med kunde inte förstå varför bara gamla tanter använder folkdräkter hemma hos oss.
Alla folkdräkter varierar i färg och form beroende på varifrån dräkten kommer. I folkvimlet kunde man även se flera nationella folkdräkter. Den här tyckte jag var så vacker.
Det är något speciellt med att se unga människor i folkdräkter springa runt festades på stan. Här verkade nämligen inget vara fel i folkdräkt.
Jag såg några tjejer sitta och röka i folkdräkt.
Andra kom springandes med barnvagn.
Några hade mest skoj.
Medan andra tog nationaldagsfirandet på stort allvar.
Flera tjejer såg ut som skönhetsdrottningar i sina utstyrslar.
och i de trendiga kvarteren runt Solli plass verkade dräkten vara lika inne och rätt som vilken märkesklänning eller kostym som helst.
Nu funderar jag på allvar att gå hem och gräva i någon gammal garderob efter inspiration och material. Min vän Minna har gjort handväskor inspirerade av åländska folkdräkters väskor. Det kanske skulle vara nåt?
Det blev en supersnabb visit till Heidi i Oslo för att fira 17 maj, häromdagen. Kortare än jag planerat. Ändå hann vi med mycket skoj.
Firandet började hemma hos Heidis kompis Hanna, som var superfin i svensk folkdräkt.
Och det var inte bara Hanna som var uppklädd och fin. Nästan alla tjejer och killar bar folkdräkt eller kostym och festklänning.
Maten: mums, så gott!
Vi satte ute på deras mysiga terass och fick lära oss allt om norskt nationaldagsfirande.
Vilket alla tar på mycket stort allvar. Gatorna fylldes med festglada människor som sjöng nationalsången och sade grattis på dagen till varandra.
Sedan begav vi oss ut i folkvimlet och spanade in alla röda, blåa och vita färger.
Bäst kan 17 maj beskrivas som nationaldag, valborg, midsommar och studentfester i ett. Vid Solli Plass pågick nämligen studenternas fester med bussar som snurrade runt på stan, spontan-discon och folk i overall.
Studenterna i Norge är kända för sin festarmånad och finalen på deras studentfirande är just på 17 maj. Folk var som tokiga. Härligt tokiga.
Vi bara strosade omkring och satte oss ner i någon park och tittade på allt roligt spektakel.
Vi hade inga folkdräkter, men jag hade min sjömanskostym och träffade likasinnade...;)
Lite senare mötte jag upp min vän Lise och hennes pojkvän Erik.
Vi bodde ihop i Sydney i Australien för många år sedan och har delat så mycket: äventyr längst Guldkusten, kajaktur bland delfiner på Nya Zeeland med brutna tår och starka maori-killar, strandliv, lägenhet vid Bondi och möbler från Frälsningsarmén, långa champagne-nätter, boxningskurser och bra prat om livet.
Nu var det fyra år sedan vi sågs sist. Och Åh, vad jag blev glad att se henne!
Med sig hade hon också sin underbart söta hund Balder, som jag inte träffat förut.
Innan kvällen var slut hann vid med ännu en fika
och lite mer insupande av atmosfären på stan. Det var så roligt att se tjejer i folkdräkter med coola brillor i coola barer. En skön kontrast!
Och vips! Var det firandet slut och vi tog nattbussen hem igen.
Häromdagen fyllde finaste Carro år!
Vi firade henne med en helt gudomlig amerikansk chokladtårta som Heidi gjort.
Och med ljus och ballonger så klart!
Lina och Hanna var där och vi hade en supermysig kväll med massa prat om våra olika jobb och framtida drömmar.
Heidi hade lagat maten, färsk sparris med salami till förrätt, lax och torsk i ugn med fransk potatissallad och så den berömda chokladtårtan till efterrätt.
Och som alltid när Heidi rör om i grytorna så var allting supergott.
Förresten ett tips från henne är att googla på ”Chocolate layer cake” om du vill få tag på receptet till en riktig chokladrik kladdig tårta, likt den vi mumsade i oss.
När det började mörkna utanför fönstret och blommorna på trädet utanför inte syntes längre smög några av oss iväg ut i vårnatten.
Det är uuunderbart vackert i Tullarnas äng just nu. Vitt, vitt, vitt så långt man ser.
Gult också här och där.
Det är som om värmen fått dem alla att brista ut i blom på en och samma gång.
Fullkomligt explodera. Så att det ibland ser ut som snö...
Men doften kan man inte kan ta miste. Det doftar vår och barndom och vildrivet plockade smörblomor.
Jag tänker på små barnhänder och norpade blomhuvud i en liten vas
På en bukett inlidad i blött hushållspapper och plast
Och på att vila på en filt länge i solen. Känna efter. Mer än vanligt.
I onsdags kväll kom min goda fina vän Ulrica på besök från Göteborg. Vi har känt varandra i över 10 år nu och är proffs på att ha det mysigt tillsammans och prata massor om viktiga och mindre viktiga saker i en endaste härlig röra...;)
Fredagen inleddes med en lång lång lång frukost
Sedan en promenad in till stan
och till Bagarstugan där vi njöt av en lång lång lång fika och chokladkaka.
Väl hemma igen var vi snart sugna på något gott igen så jag lagade en liten italiensk middag med toskans soppa till förrätt med kikaräter
Sedan pasta putanesca med sardiner, olver och tomat
Och så jordgubbar med citron och socker till efterrätt.
Efter det blev vi så pigga att vi begav oss ut en sväng.
I lördagsmorse vaknade vi sedan upp till en underbar dag. Lunchsugna begav vi oss till Bagarstugans uteservering igen och fick fräknar och röda kinder.
Vitsipporna i Tullarnas äng var så vackra och på vägen hem tog vi kaffe i termos och begav oss sedan ner till stranden.
Vinden blåste i håret och det var varmt i luften. Nästa som om vi somnat och vaknat upp mitt i juli.
Hemma i min trädgård kokade vi ännu mer kaffe
läste tidningar och somnade en stund.
Innan vi invigde min balkong för i år med en somriga tapas och chilensk musik i bakgrunden.
Jag njöt i varenda cell och kände mig mer avslappnad än på länge.
Nu hoppas jag bara att jag får se Ulrica, solen och värmen snart igen!,)
För er som ville se mer av min klänning och frisyr kommer här lite bilder. Klänningen är faktiskt ingen vintage-klänning utan från H&M. Håret är fixat på Heavenly Hair i Sittkoff.
I onsdags samlades vi i våra 1960-tals kläder framför jobbet och väntade på en överraskning.
Vi fyra i festkommittén, Jenny, Anna, jag och Veronica, hade nämligen sett till att ett helt gäng med gamla retrobilar kom och hämtade oss.
Det blev en lång bilkaravan genom stan på lyxiga lädersäten och med 1960-tals musik i högtalarna.
Väl framme vid festlokalen Bergkulla ville vi att det skulle se ut som en riktig amerikansk skoldans
och en kock väntade utanför och serverade nygrillade hamburgare i solskenet.
Vi mumsade i oss
spanade in varandras retro-outfits
Innan det var dags för buggkurs med duktiga Majken.
Jag imponerades över kollegorna som gick in i kursen med stort engagemang
Lite senare blev det danstävling med hård konkurrens mellan paren.
Mitt i allt hördes ljudet av glasbilen som var vår efterrätts överraskning.
Så här svårt kan det vara att välja bland allt gott!;)
Festen fortsatte med massa skratt
Och ännu mer skratt!
Innan discot med vår dj Janne satte igång utnämde vi kvällens kostym-kung och drottning: Niklas och Sandra!
De fick inleda dansen som varade hela natten lång!
ps! I nästa inlägg kommer vimmel-bilder på våra outfits!
Så blev det äntligen dags för vår retro-fest. Alla hade slitit och klätt ut sig i fina kostymer och vi åkte gamla amerikanare, lärde oss dansa bugg och festade hela natten lång.
Så här såg jag ut. Det är någonting speciellt med att ta på sig andra kläder och roller än vanligtvis...
Fler bilder kommer imorgon. I dag har jag inte orkat fixa med bilder och datorn, har varit alldeles för trött och sliten, men glad!;)
I kväll åker hela min arbetsplats tillbaka i en retrokarusell och förvandlas till eleganta damer och herrar i den här stilen.
Vi ska nämligen ha personalfest med 1960-tals tema. Mer kan jag inte berätta just nu. Allt är hemligt. Det är bara vi i festkommittén som vet vad som händer...
Ni får bilder imorgon! Kram!
Det här tror jag att är det godaste surdegsbrödet som jag bakat hittills. Jag hittade det på dn.se. Kolla in receptet. Det är inte allt för klurigt och brödet blir både sött och syrligt på samma gång. MUMS!
INGREDIENSER
Portioner: 2 formbrödTid: Mer än 60 minuterSteg 1
Blötläggning:
250 g vatten
375 g solroskärnor
30 g linfrön
30 g klippt eller krossad råg
30 g sesamfrön
100 g torkade aprikoserSteg 2
Blötlagda aprikoser från steg 1
Blötlagda kärnor och frön från steg 1
400 g vatten
100 g rågsurdeg (eller vetesurdeg)
40 g jäst
600 g vetemjöl
200 g fint rågmjöl
100 g mörk sirap
25 g havssalt
50 g torkade tranbär
havreflingor till topping
Gör så här:
1. Blanda samtliga ingredienser utom aprikoserna i en bunke och låt stå i rumstemperatur minst 6 timmar eller över natten.
2. Lägg aprikoserna i en annan bunke och häll på vatten så att det täcker. Låt dem stå i rumstemperatur i 6 timmar eller över natten.
3. Låt aprikoserna rinna av i ett durkslag.
4. Blanda de blötlagda kärnorna och fröna med övriga ingredienser, utom tranbären och aprikoserna. Arbeta degen i 10 minuter i hushållsmaskin, eller minst dubbelt så länge med redskap i bunken. Detta är en riktigt kladdig deg.
5. Tillsätt tranbären och de avrunna aprikoserna och arbeta in dem i degen. Låt degen vila i bunken i 30 minuter.
6. Dela degen och lägg den i två smorda brödformar. Strö på havre-flingor. Låt jäsa i rumstemperatur i ca 2 timmar.
7. Sätt ugnen på 200 grader.
8. Ställ in bröden i ugnen och sänk genast temperaturen till 175 grader. Grädda bröden i drygt 1 timme. Stjälp upp bröden ur formarna och låt dem svalna. Lägg plastfolie om bröden och låt dem mogna en dag innan du skär upp dem.
Därför blev jag så glad när jag fick det här fiffig ihoprullningsbara bakbordet av min mamma
Som inte tar knappt någon plats alls i mitt kökslåda.
Jag har blivit så barnsligt förtjust i mynta. Inte bara i mojitos, utan i allt möjligt...;)
I veckan använda jag mynta i en pasta tillsammans med broccoli, citron och pumpakärnor. Dessutom som krydda över frusna bär.
Men allra godast är det med några blad mynta i en kopp hett vatten på morgonen. Det känns liksom så milt och samtidigt fräscht.
Jag har blivit allt mer intresserad av performancekonst och hittade alldeles nyligen dessa vackra bilder på gråtande människor. Bilderna är tagna under en perfomance av konstnären Marina Abramović på MOMA i New York. Abramovic sitter vid ett bord helt tyst och museets gäster kan om de vill sätta sig mitt emot henne och titta på henne. Rakt in i ögonen. De flesta besökare börjar gråta.
Museets själv har fotograferat besökarna och man har till och med skapat en blogg där man lägger ut bilderna på de gråtande männsikorna. Du kan titta på: http://marinaabramovicmademecry.tumblr.com/
Jag har själv väldigt lätt för att gråta, både när jag är ledsen och när jag är glad. Jag undrar vad som fick de här människorna att gråta. Vad var det i konstnären Marias blick?
Marina Abramovic är född i Belgrad och bor i New York, där hon varit performancekonstnär ända sedan 1970-talet. Hon kallar sig själv perfomancekonstens farmor.
Varför fortsätter vi att ge pojkar och män ett särskilt berättigande så de fortsätter anse sig ha rätt till olika privilegier? Och varför-VARFÖR-ifrågasätter vi nästan aldrig deras handlande, utan fokuserar enbart på vad kvinnan gör eller inte gör?
Jag hade en diskussion häromdagen som snurrar runt i mitt huvud och inte hittar rätt. Vi pratade om kvinnor som blir utsatta för sexuella trakasserier och funderade över vad man kan göra åt problemet. En kille tyckte att svaret var enkelt. Nämligen:”Vissa tjejer är magneter för killar med problem. Det beror på att de är dåliga på att sätta gränser och måste öva på det, annars kan de inte förvänta sig någon annan behandling. De måste bli tuffare, inte sätta huvudet på sne, inte le och tydligare säga nej! ”
Det lät så självklart när han sade det så jag svalde alltihop.
Tills jag kom hem.
Då blev jag arg och fick huvudvärk!
Ja, ok det är väl alltid bra att lära sig sätta gränser. Men vad då?!! Ska kvinnor i vanlig ordning i sådana här situationer ta ALLT ansvar på sina axlar för situationen och se till att mannen inte beter sig illa??! Varför fokuserar man bara på hennes beteende? Inte på hans? Varför förväntar man sig att hon ska anpassa hela sitt liv till den patriarkala ordningen och vara ytterst vaksam? Inte för utmanande, inte för vänlig, glad och för intresserad.
Jag förstår inte: Kvinnor som inte är tillräckligt tydliga får skylla sig själva, medan männen slipper undan med allt ansvar.
VARFÖR?
Varför har vi inte kommit längre än så?
Jag älskar ljuset där ute nu! Vill stanna ute hela kvällarna! Aldrig gå in!
Från min balkong ser jag ut över trätopparna i parken Lindan. Gungorna gnisslar. Fåglarna blir rädda och flaxar upp ur löven.
Och igår kväll såg jag solen med varmröda strimmor på blek himmel, gå ner.
De här bilderna var tagna på Grand Central Station i New York 1941, före byggnaderna runt omkring blockerade fönstrena och tog bort det naturliga ljuset. Visst var det vackert?
I dag har jag varit fasligt trött. I bland är det som om tröttheten kommer efteråt. När kroppen orkar.
Jag har i alla fall haft en välbehövlig hjärndöd dag. I min säng. Nedkrupen under flera täcken. Slötittades på repris på Top Model i två timmar. Och så lite Oprah, Sex and the City och någon konstig talkshow. Utmärkt vila för en öm kropp och trött hjärna.
Läste en inspirerande krönika av Susanna Alakoski i tidningen Filter. Har du också saker du brinner för att göra, men har svårt att hitta tid och rum, läs den du också:
” En del känner en sorts närvaro av bortgångna släktingar. Så har jag känt med Virgina Woolf. Jag ville bli författare, men det såg omöjligt ut. Jag jobbade heltid som socionom, bodde trångt och hade väldigt lite pengar. En vinter på tåget till Umeå där jag läste genusvetenskap på distans, upplevde jag att jag blev utskälld av Virgina Woolf. I boken ett ”Ett eget rum” beskriver hon hur hon letade efter kvinnliga författare bland bibliotekets hyllor, utan att hitta en enda. Hon konstaterade att det enda vi kvinnor åstadkommit var fina hem och mat till barnen. Hon sade att kvinnor vill läsa om de mest vardagliga ting- för hon ville läsa det. Virgina Woolf ville läsa det jag skrev! Jag kände mig skadeskjuten och peppad på samma gång. Jag såg mig själv bli en av författarna som saknades i hyllorna på biblioteken och tänkte: I helvete heller!
Bilden är tagen av Samuel Hodge
En bra film: Vicky and Christina in Barcelona
En bra låt: Search your heart!
Blev sjuk igen på natten till tisdag. Pang bara. Nu är jag så glad över att få vara hemma igen.
Jag har inget att klaga över. Det tänker jag alltid på när jag ligger på sjukhus.
Där finns så många trötta ansikten. Så många olevda drömmar. Förlorade drömmar. Smärta som är svår att beskriva.
Att människan klarar så mycket.
I mitt rum låg en gammal dam som var så sjuk att hon inte orkade åka hem. Men hon måste. Ensam. Hon fick ett äpple och höll det så fint. Så kärleksfullt. Som en nyputsad glaskula. Då såg hon 20 år yngre ut.
En annan dam i sängen bredvid mig rättade till sina tofflor med överdriven perfektion. Svepte in sig i sin morgonrock. Hon med de svaga, gamla, blåa händerna. Som jag fick hålla för att hon var så rädd. Fastän hon inte kände mig väl.
Jag tittade extra på kvinnan längst in i rummet med en svår kronisk sjukdom. Som målar över sina mörka fläckar i regnbågsansiktet. Som värmer de frusna händerna på kaffekoppen när ingen ser på. Som pratar lugn och vänligt och ler så att man fylls av värme. Så att man struntar i tvätthögen här hemma och ringer en vän istället och förvandlar allt jobbigt till någonting annat. Någon annan dag.
Ps! Bilden har Carro tagit av mig i Paris.
För några dagar sedan upptäckte jag detta fina hus i Rödbergen i Helsingfors.
Här bor en ny fin vän som jag lärt känna: Ulla-Rika
Från hennes gård kan man i smyg kika in i de vackra lägenheterna från sekelskiftet. (Ser ni tjejen i fönstret som står och sminkar sig?)
Inne hos Ulla-Rika blir man så glad över alla härliga små saker.
Som den här fina byrån och alla gröna sköna färgnyanser.
Det här är Ulla-Rika. Hon jobbar som skådespelare och kan spå ens framtid med änglakort.
Innan vi gick och åt smaskiga köttbullar på restaurang Tori
tillsammans med Ulla-Rikas pojkvän Ilkka.
smög vi in på gården
och jag fann min drömlägenhet.
Det var som om hela staden förvandlats till ett karnevaltåg med folk i olika dräkter
mössor, kaninöron
hårdekorationer
och peruker.
Vädret var bitande kallt, men majoriteten ignorerade stelheten i fingrar och tår och begav sig till Brunnsparken
för att äta picknick och festa. Jag tog en promenad genom folkmassan och många olika sorters partymänniskor fastnade i min kamera
De i overall
De ambitiösa med eget tält och stol
den nostalgiska
Clownen
trubaduren
de nykära
de med avancerade picknick-korgar
och de välmatchade
Havis Amanda verkade nöjd.
Jipee! Nu är det maj! Det betyder att man kan gå till något fin affär och köpa allt gott man ser. Sedan veckla ut en mjuk filt på marken, sippa på rött vin, prata med en härlig person och bara ligga och slappa i gräset medan man kisar upp mot solen.
Min plan är att göra det så mycket som möjligt den här månaden.
För då blir jag så här lycklig!
Namn: Liz Lindvall
Bor: i Mariehamn
Gör: reporter på Ålandstidningen.
Kontakta mig: liz.lindvall@alandstidningen.ax
