Just nu drömmer jag om en skål med solvarma körsbär.

Enkla frukostar på exotiska balkonger.

Vackra vilda trädgårdar.

En ensam balettdansös på en upplyst scen

eller kanske en hel ensamble i vackert samspel

Lugna platser med stadiga trädstammar man kan luta sig mot.

Charmigt slita fasader och gröna fönsterkarmar.

Goda lyxiga saker till eftermiddagskaffet. 

Spännande platser med guldiga kyrktoppar.

och italiensk hemlagad glass med färska jordgubbar och en riktigt bra bok. 

I dag fyller min finaste storasyster Reneé år!

Hon var den jag smög in till mitt i natten när jag inte kunde sova när och var liten och mörkrädd. 

Hon var den jag lånade kläder av i smyg och som hade spännande LP-skivor med Gun N Roses och Roxette.

Hon är den jag tog mitt pick och pack och flyttade till när jag kom in på Idéhistoria A i Uppsala och inte hade hittat någon lägenhet än. Jag fick sova på hennes golv och vi lagade fiskpinnar i brödrosten.

Hon är den jag ringt till från andra sidan världen när jag blivit biten av en apa och är helt övertygad om att jag fått rabies. Eller när jag fått blindtarmen ensam i Galway på Irland och varit övertygad om att jag skulle dö. 

Hon är den jag ringer och frågar hur man bäst grillar sparris i ugn eller om hon har ett bra recept på morotskaka eller hur man sätter ihop en IKEA-fåtöj. 

Hon är den jag åker till och syr mina gardiner eller ja, så kanske hon gör det åt mig...;)

Hon är den snällaste och smartaste storasyster man kan ha. 

Hon är en av dem som jag älskar mest i hela världen!

Finns det något bättre än att gräva bland räkningarna och tidningarna i brevlådan och hitta vackra fina vykort med sitt namn på. Det här fina kortet från Paris hittade jag häromdagen.

Från min vän som är så höjdrädd att han inte vågade gå upp i Eiffeltornet utan köpte en bild av det istället och skickade till mig...;)

Samma dag låg detta fina vykort i lådan skickat från filmfestivalen i Sodankylä som jag drömmer om att besöka.  Den ordnas av ingen mindre än Aki Kaurismäki i nordligaste Finland när nätterna är som ljusast.

På baksidan stod detta fina meddelande. 

Men de allra finaste vykorten kom för några veckor sedan av min japanska vän Masaki, som känns som en så söt lillebror. Han var min tolk när jag intervjuade en japansk sushi-kock i Tokyo i vintras. Han besökte mig som hastigast på Åland i maj och blev helt fascinerad över hur mycket himmel man kan se här. Han åkte sedan på en flera månader lång resa i Europa och skickade mig ett helt paket med fyra vykort från Spanien. De första vykortet såg ut så här och var från Moderna Museet i Barcelona.

På det andra kortets baksida hade han skrivit: ” i liked karaoke with you very much in Tokyo. I cant forget your pink wig. Its great to hear you enjoyed Japan, because Japan is my home.”

På det tredje kortets framsida kan man läsa ”Escalera” på spanska.

 

På baksidan har han ritat en likadan men med bosktäverna för Åland istället.  

Det fjärde kortet tycker jag var allra finast. På baksidan kunde man läsa detta: 

Tack alla fina för de vackra korten! Kram! Liz 

När jag ser gamla gubbar sitta och spela schack tillsammans i en park, ofta i något sydligt land, blir jag alldeles varm inombords. Detsamma när två kvinnor sitter och pratar i solen på en bänk, när massa barn hänger i klätterställnignarna och gungorna på en lekplats eller när jag ser ett par strosandes hand i hand på väg mot biografen för att se en film en sen söndagseftermiddag.

Jag tycker om att se livet ute på gatan. När gatan förvandlas till ett vardagsrum. 

När jag för inte så länge sedan besökte en gammal kvartersbastu i Helsingfors och gamla kvinnor satt i tvättrummet och skrubbade varandra på ryggen blev jag också glad och alldeles varm inuti.

De pratade stillsamt om både stort och smått och lade sig på varsin lava i bastun och pustade ljudligt när hettan slog emot våra ansikten. Jag frågade dem om de brukar gå dit ofta och de berättade att varje fredag möts de framför ingången för veckans bastubad. Och de har de gjort i över 40 år nu.

Vad fint, tänkte jag, men insåg samtidigt att bastubadandet som en social tillställning håller på dö ut. I Helsingfors fanns för 50 år sedan nästan en allmän bastu i varje kvarter. Nu finns bara tre i originalt skick kvar. För vem behöver en allmän bastu när nästan alla har sin egen?

På Åland har till och med  många nygbygda hus spa-avdelningar med jacuzzi, bastu och gym-maskiner.

Så lyxigt!!!Vi behöver aldrig gå och trängas och svettas med andra människor utan alla kan sitta på varsitt håll och njuta?

Sådan lyx!!

Eller!!!??

Jag är tveksam. 

Håller vi inte på att tappa bort hela poängen med kulturen kring bad, avslappning och njutning om vi alla ska sitta på varsitt håll i våra hem-biografer, spa-avdelningar och trädgårdar? För är EGEN bastu bättren vänninan som tvättar din rygg? Är EGEN bio bättre än en varm hand i din, doft av pop-corn och stämningen i luften när folk trängs in i salongerna? Är EGEN lyx-trädgård bättre än synen av ett trevligt, levande vardagsrum på gatan?

När blev EGET lika med LYX och därtill LYCKA?

Håller inte all den här ”lyxen” istället på att göra oss ensamma?

 

Häromdagen hade vi bokklubb hemma hos Lina och diskuterade Mia Skäringers bok ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Den innehåller krönikor och utdrag ur hennes blogg som hon skrev för tidningen Mama.

Bokklubben var lyrisk. Alla kände vi igen oss i någon av hennes texter, oavsett livssituation. Vi enades om att hennes språk och sätt att skriva är fantastiskt och flera av medlemmarna gav boken fem av fem i betyg. 

Jag vill inte förklara mer för hennes egna ord berättar så mycket mer: 

”Klart  man kan joba på Ica Maxi och vara spännande ändå. Klart man kan. Jag menar att det kan vara en fördel att vara en late bloomer ibland. Att få kämpa lite för sitt liv, sin plats, sin luft.”

”Jag var den som ville lämna. Att lämna gör lika ont som att bli lämnad. Skulden man känner när man lämnar och förödmjukelsen  man känner som lämnad är lika.”

 ”På väg hem till ön. I dag var allt bätte. Närmare. Vi kom ur de gamla och in i det nya. Litegrann i alla fall. Det är lätt att sitta i det gamla med sina blodbandsmänniskor och inte i det nya. Jag vill gärna sitta mycket i det nya. Och bara lite i det gamla. Vi borde ha haft mer tid.”

 

Jag lyssnar jättemycket på Miles Davis just nu. Det finns inte så mycket vackrare än detta:

 

Hej alla fina där ute! Hoppas ni får en mysig dag! Här kommer lite skön midsommar-musik till sillen och jordgubbarna...;) Kram! Liz

För er som har spotify. Klicka här: Liz-midsommarlista 

Jag ligger i feber och halsfluss och försöker göra allt för att slippa svälja. Först blev jag otroligt frustrerad. Känner mig som en blommig, sills-slukande, jordgubbs-mumsande midsommartjej fast i en trött och sjuk kropp.

Men nu har jag bestämt mig för att försonas med situationen istället. Acceptera.

Det är ett tråkigt ord det där. Ordet acceptans. 

Men ofta är det så mycket bättre att släppa taget och acceptera, än att krampaktigt hålla sig kvar i någonting som man inte kan förändra. 

Acceptans betyder sköna andetag, vila, prassliga svala täcken, läsa en fin bok, bläddra i tidningar, dricka massa vatten och sova, sova, sova.

Lite kaos. Överallt är det saker. Hårsnoddar och tidningar. Tvätt och blommor som behöver vatten. Obäddad säng. För mycket att göra.
Jag blundar. Försöker hitta mina andetag. Tänker att allt ska vara lätt.

Som stenar är tankarna

Som hinkar fulla av sten

Som man måste bära fram och tillbaka

Ända hem

Och ända bort. 

Nu har jag till slut fått alla artiklar skrivna och hemskickade från gårdagens festligheter. Dagen var otrolig intensiv, men också väldigt kul. Jag har inte varit så insatt i alla kungligheter och sådant och tycker det är lite konstigt att Sverige fortfarande har en monarki på 2000-talet. Men i går släppte jag eventuella politiska funderingar och kastade mig rakt in i kärleksyran i Stockholm. Folk var mycket mer trevliga och pratsamma än vanligt och skrattade väldigt mycket.

Bland det knepigaste under dagen var att släpa omkring på all fotoutrustning i folkmassan, men det var helt klart värt det. Daniel tog jättefina bilder som vanligt. 

Många på stan var klädda i pappkronor som delades ut gratis eller vackra leksaksdiadem. 

Tittade man in i skyltfönstrena i stan såg man nästan alltid något som handlade om bröllop, som i den här secondhand-butiken i gamla stan. 

Vi var på jakt efter ålänningar i vimlet och  bestämde träff med flera stycken. Här är min småkusin Linda och hennes kompis Elise.

och en hög med indiska turister som gillade att gruppfotografera sig framför slottet. 

 

Redan långt innan vigseln samlades tog folk plats på stan kring avspärrningarna för kortegen. Vissa hade egna stolar med sig. 

och andra lyssnade på olika konserter i Kungsträdgården

medan de åt gott i gräset och läste lördagens tidning. 

Jag tog på mig den klänning som jag känner mig finast i just nu och sög in hela stämningen. 

Det kändes i luften att det var en historisk dag. 

Vi Sergels torg vällde så småningom upp massvis med folk från tunnelbanan. De skyndade för att få en bra utkiksplats. 

Vi träffade lilla Saga Björke från Åland som dagen till ära klätt upp sig i sin alldeles egen prinsessklänning. 

På gatan stod poliser med välpressade byxor och vita handskar. 

Klockan halv fyra började vigseln och stora av delar av folkhavet drog sig till storbildsskärmarna för att titta. Andra satt kvar i lugn och ro och läste tidningen. 

Jag hamnade lustigt nog i en liten tv-affär på Regeringsgatan i närheten av journalistpoolen jag hade tillträde till. 

Där inne stod förvånandsvärt nog många och stirrade på tv-skärmarna som visade Victoria och Daniel säga ja till varandra. Det var en märklig känsla att hamna med vilt främmande människor i en tv-affär och tillsammans se bilderna från ett kungligt bröllop några kvarter bort. Det kändes lite som att vara med i en gammal film där folk tillsammans tittade på tv när en raket sköts upp mot månen. Här fanns barnfamiljer, tyska turister, gamla män i kostym och unga tjejer i färgglada skor. Och alla log mot varandra när Daniel hastigt torkade bort tårarna som rann ner utanför glasögonen.

Några sekunder senare hördes höga glädjerop och visslingar från storbildsskärmarna vid bland annat Stureplan

när prinsessan och prinsen hastigt kysste varandra ute på slottets trappa. 

Precis efter det var det dags för mig att återvända till min journalistplats uppe på bron ovanför Kungsgatan. Tillsammans med oss stod ett tv-team från Japan

och i kontorslokalernas fönster, mitt emot, syntes en hel hög med nyfikna beskådare med bra utsikt. 

Svenska dagbladet och Expressens fotografer var också där på jakt efter den perfekta bilden

Så när kortegen äntligen rullade in hördes massvis med klick runt omkring mig. 

Jag blev nöjd av min egen bild på kungaparet. 

Samtidigt som de passerade sprutade guldkonfetti ut i luften till tonerna av Elvis Presley. 

När vagnen passerat och vi fått de vi ville ha trängde vi oss vidare och ner mot slottet. Framför operan stod hela folkmassan tysta och koncentrerade och väntade på prins Daniel och kronprinsessan Victoria. 

Daniel och jag började bli lite slitna och trötta i kroppen efter allt springande och bärande, men vi ville ännu se Victorias och Daniels vinkning från slottets balkong. 

Det var vi inte ensamma om...;)

Under hela dagen pågick det program och underhållning lite varstanns. Här dyker plötsligt flygplan upp på himlen i form av en pil.Några sekunder efteråt kom ljudet av dem. 

Väntan var under dagen många gånger lång, men folk hade tålamod. 

När klockan slog sex öppnades portarna till slottet och ut klev ett lyckligt brudpar. Flera flera tusentals människor jublade. Stämningen var bättre än på en riktig fin rockkonsert. Vilken fest!

 

 

I går morse tog jag, Anna och Daniel tidiga färjan från Åland för att bege oss till Stockholm på prinsessbröllop. 

Anna hängde med för att bland annat göra intervjuer till Åland Just Nu och träffa vänner i stan. Första av allt en god kaffe latte så klart. 

Sedan i väg till presscentret för att hämta ut våra ackrediteringar och journalistpool-pass.

Ute på stan finns storbildsskärmar överallt inför direktsändningarna från bröllopet i dag. 

och massvis med poliser och polisbilar överallt

och nybyggda terasser. 

Daniel och jag begav oss ut i folkvimlet och gjorde lite olika reportage som ni får spana in i tidningen på måndag. 

 

När det var dags för lunchen blev himlen alldeles grå 

och regnet fullkomligt öste ner. 

Då tog vi en taxi hem till familjen Helin i Bromma som är inbjudna att gå på vigseln i dag.

Jag fick titta på inbjudningskorten som låg i en blå och vit låda som såg väldigt kunglig ut. 

Annars tycker jag inte inbjudningskorten i sig såg så speciella ut. Mina systrars inbjudningskort till deras bröllop för flera år sedan såg minst lika fina ut. 

Jag och Daniel fick ta del i festligheterna med champagne och chokladbiskvier

Jan och Charlotte Helin

och sedan hängde vi med i taxin in till konserthuset där en mottagningsfest hölls i går kväll för Victoria och Daniel 

Framme vid Hötorget var det som att befinna sig på galapremiär av någon film i Hollywood med finklädda människor och avspärrningar. Vi hoppade in snabbt i en taxi tillbaka till hotellet för att skicka bilder och skriva texten till dagens tidning. Det var länge sedan jag skrev en artikel så fort med bara en timme till deadline. Puh! Men det gick...;)

När vi var klara firade vi med att träffa Häger och Anna-Lena på en liten mysig bar på Kungsholmen

Anna-Lena jobbar just nu som fotograf på Expressen och det var kul att höra om livet där. 

Lite senare tog vi oss in till stan och mötte upp Anna igen, Kristoffer och Zandra. Det var så kul att se dem allihop. Det var länge sedan vi sågs. 

 och så fortsatte äventyret ut  i Stockholms natten.

Nu åker jag till Stockholm för att bevaka prinsessbröllopet för Ålandstidningen. Jag kommer att uppdatera här därifrån så vi ses här lite senare i kväll! Kram!

Jag forsätter med att lovorda soffsurfandet. I går hade jag två tjejer från Schweiz och Tyskland på besök och vi grillade på balkongen, såg på VM i fotboll och berättade lite om våra liv och länder. Supertrevligt!

Soffsurfandet har verkligen blivit ett sätt för mig att få världen att komma till mig på Åland och för mig att se världen på ett billigare och mer genuint sätt. Det är en helt annan sak att komma hem och bo hos någon på det stället du besöker. Man får en helt annan inblick i samhället, jättebra tips och du lär dig massor. Många gånger får du dessutom nya fina vänner.  

Jag har under mitt första år som soffsurfare tagit emot ungefär 15 gäster och jag har inte haft några problem. Tvärtom känns det som det är samma sorts människor som reser på det här sättet. Många är resvana, öppna, nyfikna och samtidigt självständiga personer som är pålästa och sociala.

 

På sommaren tycker jag att det är både enkelt och gott att laga kikärtssallader på spanskt vis. Det här receptet fick jag av en gammal spansk dam nu när jag var i Barcelona. Utmärkt som mättande picknickmat till stranden. 

 Ensalada catalana de garbanzos (4 pers)

3 msk extra fin jungfruolja
1 rödlök, tunt skivad
2 vitlöksklyftor, tunt skivade
200 gr salami
2 lagerblad, stötta
2 msk pinjenötter, rostade i torr stekpanna
400 gr kikärtor på burk, avrunna, plus 2 msk av spadet
grovmalen svartpeppar
1 tomat, finhackad

Gör så här:

Hetta upp oljan i en stekpanna och lägg i lök, vitlök, chorizo och lagerblad.
Sautera på svag värme i 5 minuter eller tills allt har mjuknat men inte fått färg. Rör ner pinjenötterna och kikärtor tillsammans med lite av spadet. Värm tills alla smaker blandat sig och mosa lite med gaffel under tiden.

Strö över peppar och tomat och servera varm eller ljummen, men inte kyld

Jag somnade i min soffa i går. Den nya gråa soffan som jag fått av Marie och Jonas. Alldeles gratis. Så snällt av dem. Nu kan jag ligga raklång och läsa bok om kvällarna och tydligen också somna där.

Ljuset är så vackert där ute nu. 

Jag hör småkillar på skateboards. Någon visslar på en hund.

Jag kan inte vissla så högt.
Inte knäppa med fingrarna heller.

Världen från
mitt fönster
ser ut som
ett gammalt gulnat

solblekt
fotografi idag.
Det är något med himlen.

Jag tänker på midsommarafton när man är liten och får vara uppe sent. Och det är musik och klänning och blommor. Och drömmen om någon att vara kär i.
En sån där overkligt stor jordgubbstårta. Som man bara orkar mest grädden. Rök. Och nässlor bakom dansbanan. Tänk om kiosken är öppen, då kanske man får köpa en godisask.

 

 Före och efter, det är den enda indelning som finns; före och efteråt.

Innan/efteråt och avgrunden som öppnar sig däremellan.

All vår vardagliga väntan, någon dröjer, all vår ängslan. Tänk om någon blir sjuk, får cancer och dör.

Och så händer det.

 Allting blir tyst.

Kunde vi upphäva avgrunden mellan innan och efteråt, skulle vi göra det men det kan vi inte.

Våra slaka armar och händer som inte vet vart de ska ta vägen. De vrider och vänder sig.

Precis som alla tankar på de som står närmast. 

Det har hänt. Jag är här. Vi är här.

Det finns ingenting att göra. Ingenting. 

Innan och efteråt. Det där stunderna innan. 

Sen där evigheten efteråt. 

I går hade jag en skön och avslappnad dag med många koppar kaffe och mycket fikabröd. Jag började hemma hos syster Renee och Christian och två av mina fem söta syskonbarn Otto och Axel. Jag var lite trött och hängig sedan gårdagen och där fick jag energi av att bara sitta och prata. 

De har en jättemysig med gamla plommonträd men också nyplanterade blåbärsbuskar. 

och jorgubbsplantor, sallad, kryddor och morötter i fina lådor.

Lite senare på eftermiddagen blev jag bjuden på födelsedagskaffe och kakor hemma hos Erika och Victor. Det här är Erika.

Erika brukar jobba på kaféet Svarta Katten och är känd för sina goda kakor. Vi mumsade och pratade och hade det mysigt i solen. Det var så roligt att se dem alla. Det var så länge sedan vi sågs. 

Andreea var där och är nu hemma för sommaren. Så kul...;)I höst åker hon i väg som utbytesstudent till Kanada.

Och Isa och Manel, som jag alltid blir lika glad av att se, var också där och vi hann äntligen prata en stund. Det här är Manel. 

Och det här är Alex. Han är utbytesstudent från Madrid.

För några veckor sedan fyllde Johanna år. Samma dag fyller hennes son år och så firar hon och hennes man bröllopsdag. Därför ställde hon till med födelsedagskalas lite senare. Nämligen i går.

Vi samlades hemma hos henne på Kungsö och skålade i sangria med cava.

Innan det var dags för middag och långbord och massvis med trevligt prat.

Jag planerade och lagade maten tillsammans med Johanna. Det blev tapasbuffé till förrätt, sedan gazpacho som en liten mellanrätt

innan risotto med färsk sparris och svamp. 

Jag njuter så av att se andra njuta av min mat och rörde om så mycket i grytorna att jag glömde bort att ta fler bilder med kameran. 

Men några fastnade i alla fall i min lins: syster Åsa och Anna. 

Johannas syster Jospehine. 

 Johannas mamma-kompis Marika.

Hej!

 

Vår fjärde dag i Barcelona var Gaudí-dag. Vi började nämligen med att åka till Sagrada familia. Den stora kyrkan i Barcelona som började byggas 1882 enligt hans ritningar men som ännu inte är klar.

 Jag har alltid varit intresserad av Gaudí. Inte kanske alla hans verk, men av hans liv. Han dog 74 år gammal när han blev överkörd av en spårvagn. Han var då så besatt av byggandet av kyrkan att han bodde på arbetsplatsen och var så illa klädd att ingen kände igen honom. Ingen hjälpte honom och hans vänner hittade senare honom död på ett sjukhus för fattiga. Vid begravningen deltog halva Barcelona och i dag är han kultförklarad. 

Vissa av hans skulpturer är fyrkantiga i formen som täljda med en kniv. För mig påminner det om en liten pojkes fantasi!

Intui växer kyrkans pelare som träd ur marken med grenar som når upp mot taket. Från golvet kan man titta upp och se undersidan av träkronor som sträcker sig mot ljuset. Det är som att stå på marken och titta upp under en stor skog. 

Och genom taket silar ljuset in som solen genom trädkronorna i skogen. 

Utsidan är ännu mer fantasirik och varje liten detalj symboliserar religionen, livet, födelse och död. Jag tänker på hur mycket man måste tro på sig själv och sin sak för att skapa ett sådant verk. Det är häftigt, tycker jag. 

Efter Sagrada familia åkte vi skoter upp till toppen av berget och parc Güell som även ritad och konstruerad av Gaudí.

Där finns hus som påminner om pepparkakshus.

 

Spiralformade torn och höga trappor. På ett väldigt lekfullt sätt. 

Jag tycker bäst om skupturerna i naturliga former som dessa virvelvindar i sten. 

Från parken ser man ut över staden och här och där syns ett mosaik-beklätt torn eller spira. Parken är fylld av mosaik. Gaudí anställde ett stort arbetslag som fick till uppgift att slå sönder kakelplattor, tallrikar och glas för att sedan sätta samman dem igen. Detta förlöjligades av den samtida pressen, och en av stadens mest kända krönikörer beskrev sitt besök vid arbetsplatsen: "Jag ser 30 personer i full fart med att slå sönder kakelpattor samtidigt som jag ser 30 andra i full färd med att sätt samman dem igen, ta mig djävulen om jag förstår." Jag förstår. Ibland måste man låta någonting gå sönder för att man ska kunna börja om på nytt och skapa någonting vackrare. 

På väg ut ur parken för att äta lunch kände jag doften av Jasmin. Den påminde mig om heta dagar i Sevilla. 

När vi fått vår dos av Gaudí begav vi oss in mot centrum och träffade Carros familjevän Maria på det mysiga och historiska kaféet Zürich, alldeles intill plaza Catalunya. Här brukade författarna förr i tiden träffas för att diskutera katalansk poesi och litteratur. På väggarna finns gamla fotografier. 

När sedan solen sjunkit lite grann och våra magar började kurra strosade jag och Carro till området Raval och mumsade i oss åh så goda tapas. 

Sommaren kändes i luften och jag kände mig så fri och lätt i hjärtat. Samtidigt lite nostalisk, men det är jag alltid när jag ska säga hej då till någonting. 

På kvällen åt vi middag med våra fina vänner i staden och innan vi gick och lade oss för natten satte jag mig raklång i fönsterkarmen med vidöppet fönster mot gatan. Kände värmen, tog ett djupt andetag och drog in den fuktiga luften. Några röster från gatan ekade mellan husväggarna och en mygga bet mig på armen. 

Vi började vår dag med en tur upp till bergen och en strålande utsikt över Barcelona. 

Runt omkring oss fanns vackra byggnader och stora slott. 

Vår vän Eduard blev vår guide för dagen och tog med oss runt i sin bil vart vi än ville åka. 

Solen lyste på oss från klarblå himmel

Och havet var blått, blått, blått!

Jag fotade allt vackert jag kunde se. 

Det var verkligen en underbar dag för att bara strosa omkring och stanna på små uteserveringar och dricka en öl och äta lite tapas så vi begav oss till området Barceloneta. Den lilla peninsulan som ni ser på bilden alldeles innan den moderna staden tar vid med de höga husen.

I Barceloneta hittar man blommor överallt som doftar starkt

Vanligt spanskt liv 

Och gata upp och ner med massvis av vackra balkonger!!!

Jag drömde att jag hade en av dem och hur mitt liv skulle se ut då.

När benen började bli trötta och tröjorna var alldeles klibbiga stannade vi upp och svalkade oss en stund.

Lite senare vid havet satte vi oss ner för att äta lunch.

Carro och jag visste vad vi ville ha: Paella med svart bläck från calamares och rosévin till! Mums så gott! Efter den fin fina lunchen for vi hem och bytte om.

och begav oss sedan till Gracias där vi mötte upp med min vän Ester och hennes kompis Christian. 

 Alla konstgallerier hade öppet den kvällen 

och på torget var de fest. 

Mina fina vänner älskade att posera framför kameran. 

Och lite senare blev det min tur

till tonerna av spansk pop och Mojitos!

 

Andra dagen tillsammans med Carro i Barcelona började med riktig äkta spanska frukost. Starkt starkt kaffe och varsitt sött bakverk.

 

Lite för sött för oss, men är man i Spanien så är man...;)

Sen hoppade vi på Metron och tog oss tillbaka till stadsdelen Gracias( i närheten där vi bodde, norr om La Rambla.)

Där är nämligen balkongerna ännu vackrare och färggladare

och fasaderna lite mer charmigt slitna. 

Efter en stund fann vi denna läckra videobutik där de hyrde ut alla filmer som jag och Carro någonsing velat se. Då ville vi flytta dit. 

I ett annat kvarter låg denna mysiga trädgård där allt ljud från gatan inte tog sig in. 

Där blev vi sugna på spanskt kaffe igen. 

Så att vi hade energi att rota igenom fina vintage-butiker med massa läckra klänningar, hattar och skor. 

 Jag blev helt förälskad i stadsdelen Gracias som bäst kan beskrivas som en blandning mellan Stockholm Söder och Londons Brick Lane med en spansk känsla ovanpå. Underbar, eller hur?

När affärerna började stänga och jag hittat de mest underbara Frida Kahlo-örhängen och Carro en röd klänning med det finaste bältet åkte vi in mot centrum för Flamenco-konsert på denna lilla otroligt mysiga och fullpackade klubb som en spansk vän tipsat oss om. Klubbben heter Jazzisi och på sceb spelas jazz, flamenco, pop eller rock, beroende på vilken veckodag det är. 

Kvinnan som sjöng och mannen som spelade gitarr hade så mycket lidelse i sina röster och toner att det nästan tog ont i mig. Så så så vackert! Helt underbart faktiskt!

Och när denna man kom på scen för att dansa blev hela publiken hänförd. Han dansade så uttryckfullt och passionerat! Det var länge sedan jag såg en så bra flamenco-konsert. I fall ni är i Barcelona kan jag verkligen rekommendera er att ta er dit. Även om ni inte är vana flamenco-lyssnare. Ni blir efter det...;)

Efter den två timmar långa konserten träffade vi min vän Xavi och hans vänner för att äta mumsiga tapas och dricka vin.

Xavi var så kär i Maria från Argentina som driver en liten mysig leksaksaffär i Barcelona. De har träffats i en månad.

Och Aidan och Adam från Belfast  var lika kära i varandra trots att de varit tillsammans i över 20 år. Underbart!

Carro var kär i livet! 

Så hamnade jag och Carro i Barcelona.

Bland palmer och glada somriga människor 

där husen ser lika inbjudande ut som läckra bakverk

och där vinden hela tiden doftar havssalt. 

Vi sjönk ner i den avslappnade stämningen 

och spenderade största delen av vår tid på sköna uteserveringar på sköna torg.

Vi undvek turiststråken där fåglar satt i bur

och sökte oss i stället till vackra frodiga balkonger med slitna fasader

och fontäner med porlande vatten. 

Det blev mycket prat om livet på färgglada kaféer

Men också loppmarknader

med spännande antika saker.

Inne på den stora matmarknade i närheten av La Rambla

doftade det fisk, nötter och godis i en salig blandning. 

Jag var mest av allt sugen på spansk skinka och korv

och köpte en stor påse marmeladgodisar som smakade lika gott som de brukar göra på julen hemma. 

Och när dagen var slut, våra magar mätta och kinderna röda av allt solsken, slocknade vi skönt på golvet och soffan hemma hos vår couchsurfing-kompis i Gracias. 

Hej på er fina läsare! Nu är jag tillbaka igen till fungerade internetuppkoppling och min egen fina dator. Jag är utvilad, glad, har fått lite fler fräknar och har njutit massor. Av riktigt gott spanska starkt kaffe. 

 

Av att höra de mysiga gubbarna på kafeerna muttra på spanska över vädret i solskenet 

Av att försjunka mig ner i en bra bok och känna solen värma mina knän. 

Av att mumsa i mig smarrig tortilla de patata nästa när som helst på dygnet. 

Av att kika ner i mörka hemliga brunnar

Och träffa nya fina människor

Och äta långa middagar med gamla vänner. 

Hela tiden med dörren öppen mot havet. 

Hej allihop! Hur har ni det? Tyvarr trodde jag att jag skulle kunna skriva har fron Spanien men jag kommer inte at natet med min dator. So istallet onskar jag att ni har det bra tills vi ses om nagra dagar igen. Do for ni hora allt om mina aventyr har nere, dar man inte har nogra prickar over bokstaverna....;) Kram!

Jag befinner mig i Spanien och det känns som jag kommit hem. Direkt kände jag igen dofterna.De söta. Allt doftar: asfalten, restaurangköken, träden och luften. Jag tror det beror på värmen. Värmen som mjukar upp mina axlar som jag inte ens visste var stela. Jag känner hur jag slappnar av, släpper taget för en stund om allt där hemma. Samtidigt kommer alla minnen tillbaka från tiden jag bodde här. Minnen och känslor jag glömt bort att jag hade. Ibland känns det som jag lever i flera världar samtidigt och att jag glömmer bort den ena när jag befinner mig i den andra. Då är det härligt att upptäcka att  jag har känslorna kvar.

Vi ses snart här igen!