Hej Allihop! Nu är jag i Spanien och ska vara här en vecka!
Jag sitter och kiser mot solen och andas så lätt, så lätt...
Jag njuter så av att se och uppleva mitt liv från ett annat perspektiv. I andra färger och dofter och med andra smaker i munnen.
Det pirrar i magen
av glädje!
Hasta pronto!
Jag ser nästan aldrig på tv nuförtiden. Förr var jag helt fast. Tv:n var det första jag knäppte på när jag kom hem från jobb och det sista jag stängde av innan jag lade mig och sova. Ibland somnade jag i soffan framför något av mina favoritprogram.
Nu är det datorn som ersatt mitt tv-beroende och DVD-boxar.
Varje höst fastnar jag i en serie och denna är inget undantag. Just nu är jag helt fullständigt fast i tv-serien ”Six feet under”. Ett avsnitt efter jobb, ett avsnitt innan läggdags. Häromdagen såg jag till och med ett till frukost.
En av orsakerna till min totala besatthet är att serien är så grymt bra! Så väl skriven! Så fint berättad. Dessutom, eftersom den utspelar sig på en begravningsbyrå, så är döden konstant närvarande i serien på ett naturligt sätt som botar lite av min dödsångest.
Jag vet, serien är rätt gammal. Men tyvärr missade jag den när den kom. Om det finns någon annan där ute som också gjorde det kan jag verkligen rekommendera att se den. När jag kryper ner med min laptop i sängen är det som att öppna en tjock stor härlig roman och bläddra sida efter sida i spänd förväntan efter fler kloka insikter och fina detaljer.
Serietecknaren Liv Strömquist är min nya stora idol. Hon är så grymt grymt bra och förändrar hela tiden mitt sätt att se på saker. Det går inte att förklara exakt hur. Hon måste bara läsas. Så det här är mitt första försök att sprida hennes budskap i världen. Jag lovar det kommer mer.
Först några serieklipp:
Sedan en text av henne:
Många lever sina liv i uppfattningen att bara vissa människor får måla, spela musik, göra serier, skriva etc
”Du har nog tyvärr inget musiköra, du har nog inget läshuvud, du är nog inte musikalisk, du är inte konstnärligt lagd, du visar inga tecken på att ärvt någon fantasi”
Eftersom kvinnor historiskt sett stängts ute från skapande verksamhet, glömts bort eller nedvärderats är det vanligare att kvinnor INTE uppfattar sig som skapande människor.
Många kvinnor tänker då att en utväg är att bli ihop med en skapande människa...
Detta är dock oftast ett stort misstag: ”Aaargh, jag får en ångestattack, lägg en sval hand på min panna, Yvette”
Ett annat problem är att kvinnor ofta lider av extremt duktighetskomplex och måste vara ÖVERDRIVET DUKTIGA på en sak för att känna att det är OK att syssla med det.
”Jag har gått på konstskola i 10 år, sen gått som lärling i tre år, sen har jag övat hemma sju timmar varje dag. Ska du ha utställning? Nej, jag är inte mogen för det”.
Duktighetskomplexet härstammar från dåligt självförtroende: att man tror att man måste vara överdrivet DUKTIG för att vara något värd. Man lider av passiviserande självkritik. Eller överkänslig mot andras kritik. Och resultat blir naturligtvis att man inte sysslar med skapande alls.
FUCK THAT SHIT!
Gör saker för att det är kul - skit i om du tycker det blir dåligt.
Vänta inte att någon ska sprida ditt skapande - sprid det själv vid alla tlllfällen!
Låt ingen annan bestämma om du är bra eller dålig - var din egen jury!
Böcker Liv Strömquist gjort som alla borde läsa är: ”Hundra procent fett”, ”Einsteins fru”, ”Drift” och den bästa av dem alla ”Prins Charles känsla”.
Allting förändras
Vi
Våra förhållanden.
Vårt sätt att se på saker.
Våra känslorna
De växer en liten liten millimeter åt något håll varje dag
men det syns inte när du tittar
Precis som du inte kan se när ditt hår växer
dina tånaglar
eller din näsa.
Vi har läst mera på sistonne i bokklubben. Böcker jag glömt att berätta om.
Som ”Skynda att älska” av Alex Shulman
Jag tycker att Alex skrivande blivit allt bättre de senaste åren. Han var redan bra i sina “Godmorgon”inlägg i den första bloggen. Hans krönikor blir bara finare för varje vecka. Men att skriva en bok är ju en helt annan sak, så jag var beredd på att bli besviken. Men det blev jag inte.
Hör på det här:
”En av dessa gånger då jag stod och väntade på honom minns jag särskilt tydligt. Han kom nedför trappan, tittade upp och precis när han såg mig halkade han till. Han hasade ner ett trappsteg och jag kastade mig fram, sprang emot honom för att ta emot honom när han föll. Men pappa högg snabbt tag i räcket och återfick balansen. Han föll inte, det var en olycka som aldrig inträffade. Men jag var redan framme vid honom, tog tag i hans arm och frågade hur det gick. Han log mot mig, klappade mig på kinden och sa: “Det var ingen fara.” Men jag minns hur han tittade på mig, lite förundrat, vänligt och samtidigt granskande, som om han tänkte: Du behöver inte oroa dig för mig.
Jag funderade mycket på den där icke-händelsen sedan, tänkte på hur han tappade kontrollen över sin tunga kropp i trappan. En första insikt om att pappa var gammal och att han blev äldre. Att det skulle komma en tid då pappa inte klarade sig själv längre och att vi då skulle bli tvugna att byta roller med varandra, han och jag. Han kommer inte alltid att ta hand om mig. Jag kommer att få ta hand om honom.”
Nästa bok vi läste i klubben var:
”Dyngkåt och hur helig som helst” av Mia Skäringer
Och oj, oj, oj vad underbar den var! Alla i bokklubben älskade någonting i boken. Det är ju liksom svårt att inte älska Mia Skäringer. Det hon skriver är så skönt allmängiltigt och starkt och hon sätter ord på saker som jag tänkt men inte kunnat formulera. Som exempelvis ordet ”Husfridsknull”, är det inte underbart?
Och under sommaren läste vi:
”Fågelbovägen 32” av Sara Kadefors
Som fick lite blandade kommentarer från bokklubben.
Huvudpersonen Karin är ganska övertydlig som karaktär och inte så lätt att känna sympati med. Flera i klubben hade problem med hennes som person.
Hon arbetar som läkare, är gift, har en harmonisk familj och en stor villa. Det är viktigt för henne att vara en god människa och det har hon alltid trott att hon är. Men i praktiken, i verkligheten håller inte hennes ideal och då blir inte saker och ting så enkelt längre.
Jag skulle absolut rekommendera er att läsa den fastän det finns saker här att störa sig på. För på något sätt dröjer den sig kvar länge. Den finns liksom kvar i mitt bakhuvud och ploppar upp i bland och sådana böcker är värdefulla.
Det jag gillar bäst med boken är den komplicerade ihopblandningen av massvis med känslor på samma gång. För inga känslor är svartvita eller enskilda här, utan precis som i verkligheten blandas skammen med hatet, glädjen med oron, tröttheten med ensamheten, längtan med avundsjukan.
Häromveckan fick jag en kasse röda plommon av Renée och en kasse gulgröna plommon av mamma och pappa. Av dessa har jag lagat massa mums!
Av de röda lagade jag en sats Leilas plommonchutney. Det går snabbt att göra, blir jättegott och passar bra till de mesta, framför allt till bröd.
Det här behöver du: 8 st mogna plommon
1 dl rött vin
1 msk balsamvinäger
1 dl muscovadosocker
1 knivsudd salt
1 knivsudd cayennepeppar
3 st kanelstänger
1 st stjärnanis
1 st apelsin, rivet skal
Gör så här:
1. Tvätta, kärna ur och tärna plommonen.
2. Lägg dem i en kastrull och blanda med resten av ingredienserna.
3. Koka utan lock i cirka 30 minuter tills plommonen är mjuka. Häll upp i rengjord burk. Klart!
Av de gulgröna plommonen blev det först en sats med plommon i konjak
Det här behöver du:
plommon
2 ½ dl vatten
2 ½ dl socker
3 msk konjak
Gör så här: Lägg plommonen i hett vatten tills skalen spricker. Ta upp ur kastrullen. Dra av skalen, dela och kärna ur plommonen. Lägg på väl rengjorda, upphettade burkar. Koka ihop lagen och häll över plommonen. Serveras med lättvispad grädde eller glas. Kanske ett havreflarn eller mandelkaka.
Till sist tog jag lite kardemumma och blandade ihop med de resterade plommonen. Kardemumma passar nämligen fint ihop med plommon.
Plommonsylt med kardemumma
1 kg plommon
0,5 dl vatten
600 gram socker
2 tsk mald kardemumma
2 tsk hela kardemummakärnor
Gör så här:
Skålla plommonen och skala dem med en vass kniv. Kärna ur frukten, men spara kärnorna. Skär plommonen i mindre bitar.
Koka kärnorna i vattnet några minuter och lyft sedan upp dem ur kastrullen. Lägg i frukt, socker och kardemumma och låt koka ihop cirka 10 minuter.
Slå på väl rengjorda burkar och förvara svalt och sylten ska förvaras en längre tid. Låt sylten stå ett tag innan servering, så växer smaken fram.
Vi har haft bokklubb hemma hos Johanna och det var lika intressant och mysigt som alltid.
Denna gång hade vi läst journalisten och författaren Lena Sundströms bok ”Världens lyckligaste folk” , som är en reportagebok om när Lena flyttar till Köpenhamn i början av 2008 och bor där några månader, går på en språkskola, pratar med och intervjuar massor av människor och försöker ta reda på när Dansk Folkeparti (danskarnas motsvarighet till Sverigedemokraterna) började styra över den politiska agendan i Danmark.
Vi tyckte alla att boken var väldigt intressant, speciellt med tanke vad som hände i söndags i det svenska valet när Sverigedemokraterna röstades in. I Danmark reagerade de övriga partierna med lika stort motstånd när Dansk folkeparti röstades in för första gången, men sedan har partiet ändå lyckats få skrämmande stort inflytande i det danska folketinget. Den offentliga debatten har vänt 180 grader och det har även de politiska åsikterna gjort. I Lena Sundströms bok förfäras man över hur Danmark har förvandlats till ett konservativt och slutet land. Danskarna tycks leva i en ständig skräck för att bli invaderade och ockuperade av de muslimer och har infört trångsynta regler och lagar.
De som många av oss i klubben upplevde som skrämmande är att vi vetat så lite om de som skett i ett nära grannland. De främlingfientliga partiets politik har satt djupa spår i landets politiska liv. Danmark som alldels nyss stod för frisinne, öl och bacon, förknippas idag med något annat. Mörkt.
Jag tycker denna bok är otroligt viktig för alla att läsa i dag och speciellt för politikerna och journlisterna i Sverige. Man lär sig helt enkelt hur man ska eller inte ska behandla dessa främlingsfientliga partier och strömningar och får ett skräckscenario på hur det kan bli i Sverige om man inte handlar rätt nu.
Det blev helt enkelt en mycket intressant diskussion hemma hos Johanna som hade lagat god morotssoppa.
Nästa bok som vi ska läsa har jag valt. Den är en novellsamling och heter ”Kärlek, vänskap och hat” och är skriven av den kanadensiska författaren Alice Munro. Hon är 78 år gammal och har sedan debuten 1968 skrivit 16 novellsamlingar. Dessutom hyllad av kritiker och författarkolleger, mångfaldigt prisbelönt. Vi får se om bokklubbsgänget gillar den eller inte....;)
Efter bokdiskussionerna blev det smarrig äppelpaj med vanlijsås. Johanna hade provat ett nytt recept med mycket nötter och annat gott.
Sedan fortsatte vi prata tills det skymde ute. Hösten är här på riktigt nu.
För inte så länge sedan...bjöd Samira och Omid in till fest på restaurang Undici i Stockholm.
Bordsplaceringen var bilder på alla gäster i olika partymiljöer. Så kul! Den här är tagen av mig en gång på roadtrip i Halmstad.
Samiras mamma var där med hennes Roger. De är så söta tillsammans och Samiras mamma är en så varm och go människa. Jag glömmer aldrig när hon bjöd mig och tjejerna på iranska middag i Hultsfred, där hon bor. Helt sjukt gott!
Omids föräldrar
och Samiras härlige bror.
Vi åt italiensk buffé och skålade i gott vin
När det var dags för Samiras mamma att hålla tal kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och nästan ingen annan heller för den delen. Det var så fint.
Samira och Carro skrattade sedan högt
när Heidi höll en tal till Samira och gav henne en hel goodiebag med minnessaker
Heidi och Samira pluggade ihop i Växjö så Heidi hade en hel del roligt att berätta.
Carro var så fin i uppsatt hår
och Heidi så party
Jag lärde känna många nya människor och feststämningen ökade för varje timme som gick.
Till slut var det dags att minga lite
hänga utan för toan och snacka
Smutta på några hot shots
och skratta åt tusen olika grejer.
Vi var på partyhumör
och dansade i allt från nutida pop och rock till gamla 1980-tals och 1990-tals hits
tills ingen av oss orkade stå på våra fötter längre.
Vad kan vara roligare än att överraska en god vän med champagnefrukost. Bäst var att se Samiras min när vi plingade på och stod där utanför med
champagne, juice, valnötsbröd och citronmarängbakelser.
Samria och hennes kille Omid bor i en jättefin lägenhet i Vasastan. Jag, Carro och Heidi dukade upp i vardagsrummet
och skålade
för sötaste födelsedagsbarnet. Vi myste och pratade om allt som hänt sedan vi sågs sist. Ibland finns det inget bättre än att sitta och lyssna på små detaljer ur ens vänners liv.
Klockan är mycket nu. Och jag klev just in genom dörren.
Det har varit mycket att tänka på de senaste dagarna. Även mellan raderna. Min kropp är så trött, så trött.
Ni vet hur det kan vara. Livet bergochdalbana. Trassligt och bara fulsvårt. Sen nästa stund är det lätt och fint igen.
Då är bästa medicinen: Kaffe och riktiga samtal.
Så i morse tog Carro och Heidi mig till det supermysiga kaféet Petite France på Kungsholmen i Stockholm och bjöd på födelsedagsbrunch i efterskott.
Där kan man äta det godaste och också det vackraste surdegsbrödet
Beef bourgogne, pocherat ägg och morötter med apelsinsmak
Jag brukar läsa ägaren Sebastien Boudets matblogg och blev så glad när jag träffade på honom i verkligheten. Ni ser honom här på bilder i bakgrunden i fina kockkläder.
Vi satte på uteserveringen invirade i filtar och var så glada att vara med varandra.
Allra godast var dessa macaroons i passion, hallon och chokladsmak.
Sedan var det dags för Heidi att åka tillbaka till Oslo, så vi följde med till stationen
och gick sedan gick jag och Carro till Vetekatten för kaffe och prat några timmar till...;)
Börjar bli vän med hösten nu. Sommaren är underbar men inser att det allt är lite skönt när vardagen kommer och man kan laga soppor, hinna diska, bädda sängen och lyssna på radio.
Ibland är det så skönt att bara gå omkring med näsan under halsduken.
Nu ska jag börja tänka igen.
Här kommer nu receptet på chokladpavlovan som Johanna efterfrågade häromdagen. Kocken bakom receptet heter Leila Lindholm. Jag lovar den är underbart god och fräsch.
Ingredienser
7 st ekologiska äggvitor
5.25 dl strösocker
0.5 st citron, saften
3 msk kakao av god kvalitet
50 g mandelspån
Topping:
5 dl vispgrädde
3 dl grekisk yoghurt 10 %
3 msk florsocker
1 l färska bär
Gör så här:
1. Sätt ugnen på 130 grader.
2. Blanda äggvita, strösocker och saft av citron i en rostfri bunke. Rör tills sockret att löst upp sig.
3. Vispa marängen tjock över kokande vattenbad tills den uppnår cirka 65 grader.
4. Tag av marängen från värmen och vispa den med elvisp tills den har svalnat.
5. Blanda försiktigt i kakao och mandelspån i smeten.
6. Skeda ut marängen till små fluffiga marängberg på en plåt med bakplåtspapper (alt. som en tårtbotten).
7. Grädda i mitten av ugnen i 45-55 minuter, de ska vara lite seg i mitten.
8. Vispa grädden och blanda den med grekisk yoghurt och florsocker. Skeda ut den över marängbottnarna.
9. Strö över bären.
Häromkvällen smattrade regnet mot fönsterrutan och Torggatan var alldeles öde, men hemma hos mig spreds en doft av Paris från mitt kök.
Jag hade besök av coachsurfarna Aurora och Fanny från Paris och de lärde mig laga crépes på äkta franskt vis.
Fanny fyllde de härligt tunna ”pannkakorna” med skinka och ost som smälte lite grann.
Och ovanpå lade hon stekta ägg. Det var förvånandsvärt nog underbart gott. Till det ruccola med vinäger, olivolja och lite salt. Kalla vintriga söndagar i Paris lagar Fanny denna rätt som hon säger är perfekt med en kompis och filt i soffan framför en bra film.
Jag tror henne...det var så mumsigt!
Till efterrätt blev det fyllda crépes med smält choklad och hallonsylt. Ingen av oss sade ett ord på tio minuter medan vi åt.
Auroa och Fanny har varit vänner sedan studietiden och är på en två veckor lång resa runt Östersjön. De hade läst om Åland i ett franskt resemagasin och ville så gärna se naturen här.
Aurora jobbar på ett företagsbibliotek nära Champs Elysée och gillar att skriva vykort hem till vännerna. Hon visade mig all möjlig bra fransk musik på Spotify.
Fanny jobbar också som bibliotekarie, men på ett allmänt bibliotek nära Bastillen i Paris där hon också bor. Fanny ritar de mest fantastiska teckningar i ett skissblogg som hon har i sin väska och använder som en slags kamera kan man säga.
Vi pratade om all möjligt som jobb, kärlek, syskon, storstad och småstad och mysiga kaféer i världen . Och så gav de ett utomordentligt recept på crépes till mig förrän de fortsatte sin resa till Helsigfors. Vilket fint besök!
Rent och frisk luft hemma. Får liksom till det just nu och det känns bra.
Orkidén på bilden slog ut i mitt badrum i går. Tre vackra blommor. De är tredje gången den slår ut i blom. Jag har aldrig fått en blomma leva och blomma så länge. Jag vet inte, jag tror det är den fuktiga luften i badrummet som gör det. Så fort de gamla blommorna dör och vissnar slår nya ut. Det gör mig glad.
Även regnet i går var uppfriskande.
Jag älskar när det regnar. Inte sådant där fånigt duggregn, utan högt och ljudligt. Grått och vilt. När det rinner ner för gatan. Som en stor blank häst galopperar i full galopp på asfalten. Så att det ekar över hela stan. I går var det så.
En dag i Sevilla för flera år sedan var det så. Vi tog skydd i de gamla pelargångarna. De enda som vågade sig ut var det här förälskade paret på bilden.
Nu. Vill jag bara ligga nerbäddad under en filt, lyssna på Billie Holiday och läsa klart min bokklubbsbok ”Världens lyckligaste folk” av Lena Sundström.
Min största present på min födelsedag var att så många kom förbi på kaffe och tårta. Jag gillar verkligen födelsedagsfester och höra surret i vardagsrummet och samla de jag tycker om på ett och samma ställe. På toppen av det gratulerade de mina vänner och familj mig med så fina presenter att jag rodnade. Hela helgen gått omkring hemma och bara myst, lett när jag sett de fina blommorna, smakat på mat och bläddrat i böcker. Jag köper sällan någonting till mig själv, satsar liksom alla mina pengar på resor, så det kändes liksom så lyxig med färska blommor, kaffe ur en fin ny kopp och massa intressanta saker att läsa.
Kokböcker
Böcker
Mat och dryck
Saker till köket
Fina och praktiska saker
Kort på posten
Blommor
Dessutom fick jag ännu en så så underbar present av fina Anna. Men den får ni se en annan dag...
Jag älskar klänningar! Tyget, hur det känns mot min kropp! Hur det frasar kring benen. Hur det smiter åt.
Att vakna på morgonen och dra en klänning över huvudet och kännas sig fin direkt. Eller som om man är med i en film. Lite som att dansa till favoritlåten när man är nere.
Jag äger bara ett par jeans som jag aldrig använder. Det är allt. Min kropp och mitt humör är gjort för klänningar. Alla årstider. Alla klockslag. För alla känslor.
Så har det varit i flera år nu.
Några av mina favoriter hänger på väggarna som konstverk.
Klänningar är konst.
Det här är beviset:
Min födelsedagsmorgon började med en tårtbit och gott kaffe. Sedan gick jag ut genom dörren och lyssnade på Happy Birthday med Stevie Wonder på repeat. Lite senare blev det dags för lunch med pappa. Så mysigt.
Flera timmar senare på kvällen var det dags för kalas hemma hos Åsa.
Netta, Marianne, Jasmine, Marius, Renée, Otto och mamma och pappa kom till familjen Rumander för att fira oss.
Barnen hade ett eget bord. Här är Malva, Marius, Melker och Olle. De fick varm korv och bröd,
medan vi vuxna åt spansk kikärtssoppa som jag lagat och gott bröd till som Åsa bakat. Jag blev proppmätt.
Marius
Olle i olika utklädningskostymer...;)
Efter att vi suttit och ätit bullar, kakor och massa god tårta var Åsa och jag så här nöjda och då var det dags för mig att åka hem till mig för att fixa i ordning ett eget litet kalas.
Jag hade bakat chokladpavlova-tårta med blåbär på, bullar och hallongrottor och bjöd hem några vänner på vin och söta och salta smaker.
Jag blev så himla lycklig att så många kom och firade så jag glömde att plocka fram kameran och föreviga det hela. När jag väl fick fram den hade många gått. Men här är Luca, Lara och Victor.
Matilda och Tone
Erika kom också med lilla Lucia, Lotta och Johanna( som ni ser ryggen av)
Jag fick så fina presenter som jag ska visa er en annan dag och några stannade kvar lite längre, så vi hann prata lite till och äta lite mer...
Viveka och Lisa.
Tack allihop! Jag blev så glad att ni kom!
Så här ser jag alltså ut. Ett år äldre.
Min dag i går var så himla fin så jag har ett skönt glädjerus som bubblar runt i hela blodomloppet. Tack allihop för era fina presenter, samtal, sms, meddelanden och hälsningar på Facebook. De blev som prickarna över i:et på min dag. Fast mycket mer än pricket över i:et. De lyfte upp och förstorade alla fina bokstäver i födelsedan, så att alla krångliga och jobbiga ord som kan dyka upp ibland bara försvann.
Nu har jag en superstressig dag framför mig. Vi hörs lite senare i kväll.
I dag fyller min finaste finaste tvillingsyster år! Och jag också så klart!;)
Ibland tänker jag att jag inte skulle ha behövt några presenter på födelsedagen. Jag fick ju redan den bästa när jag föddes: Min Åsa! Som kanske den enda i hela världen som förstår hur jag känner med bara en blick.
Vi är ganska olika när det gäller det mesta. Åsa är mörk. Jag är ljus. Jag går klädd i stora färgglada klänningar. Åsa är så fin i klassisk stil. Åsa är gift och har man och tre barn. Jag äger inte ens min lägenhet, men känner mig hemma lite varstanns.
Men vi har precis samma humor och tycker samma saker är pinsamma, rätt och fel, gott och äckligt. Vi älskar att laga mat och att hänga med varandra.
Därför har jag börjat tänka på senare år att vi egentligen är väldigt väldigt lika. Vi bara klär på oss våra egenskaper på lite olika vis för att skilja dem åt. Precis som vi alltid hade precis samma jackor när vi var små, fastän i olika färger.
Då när vi var yngre och fyllde år ordnade vi stora barnkalas, planerad lekar, delade in lag och fick 12 tjejer att springa ner till sjön och simma ifall det var tillräckligt fin höst.
Du och Jag
Har alltid varit som BÄST tillsammans.
Jag älskar att:
Sitta hemma i ditt kök och dricka grönt te ur de blommiga tekopparna vi köpte i London.
När du kommer över till mig på spontanbesök sena kvällar efter barnen lagt sig och vill ha ostbågar, godis och analysera hela din framtid i detalj.
När vi var små och du inte längre ville dela rum med mig eftersom jag var för rörig, men sen hur du på natten gick i sömnen och kom ner till mig och kröp under mitt täcke.
Våra tysta överenskommelser.
När du förklarar för mig hurdan pojkvän jag borde skaffa och det alltid handlar om någon från Åland så att jag ska stanna här, kvar, länge, alltid..;)
När vi tittar på varandra och inser att vi just sagt någonting roligt som mamma brukar säga.
Hur du alltid saknar mig när jag är borta och vill att jag ska komma hem.
När vi var mellan barn och tonår och vi satt hemma en fredagskväll och åt chips och såg på ”Girls Just Want to have fun” för femtielfte gången. Du med utsträckta ben i soffan och jag på golvet och vi tänkte, utan att säga det, att alla andra tuffa som går på Nygatan i fredagsnatten kan ju bara vara.
När vi smyger in på toaletten och uppdatera varandra på fem minuter om allt oviktigt och viktigt som den andra bara MÅSTE veta.
När du skickar sms och påminner mig om att någon släkting eller kompis fyller år eller något annat viktigt som jag inte får glömma bort.
Att du förstår mig direkt.
Dina kloka, raka ord.
När du kommenterar det jag skriver och alltid är 100 procent ärlig.
Att du är den enda som kallar mig för Lizzan.
Att vad jag än gjorde skulle du alltid finnas kvar.
Att jag alltid känner mig hemma med dig, var vi än är.
Åsa, det finns ingen finare än du att anlända till världen tillsammans med!
Grattis Syrran! Det är vår födelsedag i dag!
På våren är jag alltid så duktig på att ta tillvara på de få solstrålarna som visar sig. En liten glimt av sol och jag sitter på en uteservering invirad i filtar och suger in vårvärmen i kläderna.
På hösten däremot glömmer jag ofta bort att njuta av de fina varma stunderna som faktiskt finns. Jag ställer liksom om till höstmode och sen är jag fast där.
Men nu är det ändring på det. I går var det fullt möjligt att äta frukost på balkongen i t-shirt och få några extra fräknar. Så det gjordet jag...;)
Så äntligen i söndags morse var det dags. Vi inledde morgonen med ett så underbart god hotellfrukost (kan verkligen rekommenderas) och sedan var det på med träningskläderna och iväg mot Gärdet.
Där möttes vi av ett helt fält av peppade kvinnor redo att springa. Tyvärr hade jag då kameran redan undanstoppad och inlåst så jag har inte fler bilder än denna från själva loppet. Så ni får föreställa er en bild inuti istället. Lite kylig luft, men värmande sol. Ljudet av flämtade andetag bakom, framför och på sidan. Röster som ropar: Kom igen tjejer! Kämpa på, det här klarar ni! Stamp! Stamp! Tusentals fötter som slår mot marken. Två kilometer kvar, så nu spurtar vi!,) Jaaa! i mål.
Så härlig upplevelse och framförallt peppande! Jag kände att det gick bra, att jag klarade av att springa hela vägen och det var det viktigaste för mig. Jag blev nöjd!
Och det var alla tjejer.
Klockan fem steg vi på Silja Serenade hem och firade med att bada bastu och bubbelpool. Så skönt för fötter och ben.
Sedan blev det iskall Coca Cola, salta nötter och lite senare på kvällen buffé med italienska smaker. Underbart efter ansträngningen.
Nöjda och trötta var det sedan skönt att sitta ner, slappa, läsa och prata.
Finaste helgen på länge. Nästa år bär det iväg igen på Tjejmilen! Det har vi bestämt.
Redan där kände man av den sköna loppstämningen och vi fick reda på att över 33.000 tjejer skulle springa de 10 kilometrarna.
Vi fick tjejmilenkassar med lite smått och gott
och deltog i utlottningen av en resa till tjejmilen i New York. Hihi! Så nu får ni hålla tummarna.
Sedan var vi hungriga och slog oss ner på kafé Rivals uteserveringen vid Mariatorget
Jag åt ceasarsallad med kyckling och drack starkt starkt kaffe och kände mig sedan på gång igen!
Därefter var det dags att bara strosa omkring på Söder. Anna, Lotta och jag hittade en skördemarknad med allt möjligt gott vi hade velat köpa hem.
Vi kikadei lite vintage-affärer och små shoppar. Området kring Skånegatan och Nytorget är min absoluta favorit i Stockholm. Här har jag bott i flera år.
Efter rundturen gick vi till mysiga kafé Blå Lotus
och placerade oss på uteserveringen, för än så länge värmde faktisk solen. Då hade Åsa och Lina, som tog en senare färja, även kommit till stan. Så skoj!
Och jag blev så överlycklig när Samira och Carro också kom dit och fortsatte hänga med oss på eftermiddagen och hela kvällen.
Ju längre tiden gick ju större blev vårt gäng
Så efter ett tag hade vi fikat klart och gick till hotell Rival för att checka in på våra rum. Det här var Åsa och mitt. Jag blev så förtjust i hela inredningen.
Det bästa med hotell är att det finns mysiga lobbybarer där man kan ta det lugnt, prata och dricka vin. Så det gjorde vi
och sedan var det dags för middag på den italienska restaurangen Portocervo på Timmermansgatan på Söder. Jag hade läst massa fina krogrecensioner om stället och maten var god, men resten var en katastrof. Servitören var konstig och otrevlig, de glömde bort rätter, portionerna var små och vi fick vänta en evighet och då pratar jag en evighet mellan rätterna. Ett tag trodde jag vi var med i dolda kameran, så illa var det. Synd, tycker jag
men som tur var hade vi ändå det väldans trevligt tillsammans. Här är Lotta och Carro
Johanna
Johannas syster Josepfin, som också hängde med på festligheterna
och fina Ullis som just flyttat från Helsingfors till Stockholm
Åsa och Anna-Karin var glada att se varandra. De är gamla kollegor och vänner, men nuförtiden bor Anna-Karin i Stockholm.
Det blev en fin kväll och sedan stupade vi i säng för att sova oss pigga inför milen på söndagen. Anna var den som var först uppe i ottan.
Minns ni att jag besökte Dalís teatermuseum i staden Figueres ? Ett hus han köpte på 1960-talet och som är fullt av hans konst och skulpturer både på insidan och utsidan. Jag tänkte att ni kanske vill se hur det ser ut där. För oavsett vad man har för känslor om Dalí och hans konst så är det här stället värt varenda cent och minut. (Kön tar åtminstone tar en timme att ta sig igenom.) Så här har ni det:
Och denna. Är den inte vacker?
Salvador Dalí föddes i staden Figueres och bodde halva hans liv bara en liten bit härifrån ute längst kusten.
Jag tycker det är dags för rosetter nu igen när mörkret tränger sig på.
Hösten får liksom en roligare form.
En sommar går förbi,
den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där som man borde.
Jag letar efter nånting
som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
Du kommer kanske nångång
förr'n skymningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann,
kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma
Nu blåser storm därute
och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Nu ser vi alla fyrar
kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig
och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
Utdrag ur Tove Janssons höstvisa, som är en av de vackraste sångerna jag vet...
Ibland kan det vara så svårt att verkligen inse vad man vill ha och vilja ha det så mycket att man vet att man skulle bli fruktansvärt besviken om man inte fick det.
Känslan kan nästan göra en handlingsförlamad. Det känns liksom för stort.
Jag tror att en av de största rädslorna där ute är just att bli besviken. Vi tror besvikelsen ska krossa oss i bitar som vi aldrig kan få ihop igen.
Men den gör ju inte det.
Tvärtom
Känslan av besvikelse mattas av med tiden, liksom alla jobbiga känslor
och till slut är det enda som finns kvar en längtan
En längta efter det vi inte fick
och den längtan brukar till slut ta en dit man vill
på något konstigt oväntat sätt.
Just nu tänker jag på hur konstiga folk kan vara ibland. På hur de inte hälsar eller struntar i att lyssna på ens åsikt. På hur de kan säga elaka eller svårtolkade kommentarer som sticker till som små nålstick, men som svider länge efteråt.
Förut grubblade jag alltid över vad de sa. Menade han/Hon verkligen det där? Eller är det jag som är känslig och missuppfattar?
Nu har jag börjat fundera på varför folk säger sådana saker istället.
Ofta tror jag att det handlar om dem. Att de är rädda för någonting.
I alla fall är det bara när jag är rädd som jag kan bli elak.
Men varför är folk så rädda?
Speciellt stora starka karlar i maktposition.
Jag skulle dö för en vedeldad ugn.
Jag vill ha slitna kärl med inbrända dofter av middagar i sommarsolen.
Tills det blir verklighet nöjer jag mig med att lägga lite godsaker i en tunn pajform i plåt och låta smakerna explodera i ugnen. Det här blev ett lyckat experiment.
Innehåll för 2 personer: (blev lite över till matlåda)
1 röd paprika
1 grön paprika
8 champinjoner
10 skidor färska/upptinade bönor
1 liten aubergine
Korv av olika former. Jag körde med spansk salami och korv. Mycket paprika i dem.
Färsk timjan och basilika efter smak
Gör så här:
1.Sätt ugnen på 250 grader och sätt på en liten kastrull med vatten till bondbönorna.
2. Klyfta paprika i stora bitar och lägg med skalet upp i en ugnssäker form. Ringla över lite olja.
3. Efter 5 minuter har de fått lite färg och in åker auberginen skuren längs med i halvcentimetertjocka skivor.
4. Lägg bönorna i kokande vatten. Låt koka en minut och skölj därefter av dem under kallt vatten.
5. I med den grovt skurna korven och salamin. I och med att den läggs i ganska tidigt så kommer den att förlora en hel del fett som istället smaksätter grönsakerna.
6. Lägg i de klyftade champinjonerna, bondbönorna och eventuellt lite färsk basilika och timjan.
Rör om ordentligt.
7. När grönsakerna är ordentligt grillade och salami och korv har gått ihop sig samt fått färg är det dags att ta ut hela härligheten. Ha på lite salt samt peppar.
Vad äta till?
Jag kokade spaghetti som jag lade i botten av en tallrik. Över med de grillade godsakerna och ringlade sen över såsen som blev i botten av formen. På med lite salt, peppar och parmesan.
Sen var den kvällen räddad!
Det finns en ständig motsägelse i fönsterkarmens glans och trädtopparna utanför
Dammfria lister istället för rusandet ut.
I dag är den första september
Jag har tvåhundra värmeljus i påsar i lådor
Jag har tjocka sockor och en gammal blå stickig kofta
Det här ska nog gå bra
I år också.
Namn: Liz Lindvall
Bor: i Mariehamn
Gör: reporter på Ålandstidningen.
Kontakta mig: liz.lindvall@alandstidningen.ax
