Förra veckan fick jag spontantbesök av dessa två fina vänner från Helsingfors: Ilkka och Ulla-rika.

De är bägge två väldigt inne på Fengshui och inspekterade med noggrannhet min lägenhet. Med hjälp av några snabba fotsteg över mitt golv och väderstreck räknande Ilkka ut var mitt kärlekshörn ligger i lägenheten ( tydligen är det alltid det  sydvästra hörnet). När han funnit hörnet utbrast Ilkka med förskräckt röst:

 Liz, det ser inte bra ut! Inte alls bra. Du har en lidade kvinna i ditt kärlekshörn! 

 Jag förstod inte alls vad hand menade tills jag såg vad han pekade på. Min Madonnabild av Edvard Munch. 

 

Målningen som hängt på min vägg i olika lägenheter under flera år sedan jag jobbade med en Munch-utställning  Stockholm.

Jag ryckte på axlarna och sa som det var: jag tror inte på sådana där saker! Och bilden uttrycker ju även styrka och njutning.

Vi fortsatte skratta, prata och mysa under kvällen och jag gick och lade mig i lugn och ro.

Men så mitt i natten vaknade jag upp med en gnagande känsla inom mig. Jag smög upp ur sängen, in  i mitt vardagsrum fram fram till kärlekshörnet och tavlan. Plötsligt såg den väldigt dyster ut. Jag stod där ett tag ochså bara ryckte jag bort den från kroken.

Man vet ju aldrig.

Bara för säkerhetsskull...

 Nu ligger Munchs madonna under min säng, som om det skulle vara bättre...Hi hi!

Sent i fredagskväll kom Carro med kvällsfärjan till mig. Det gjorde det mycket roligare att vakna upp på lördagmorgon, trots att jag var tvungen att jobba.

Först av allt åkte vi hem till fina Tone och åt frukost. Det var så roligt att se hennes nya hem och hon hade dukat upp så fint med smörgåsar, pålägg, gröt, juice och ägg.

Vi satt där länge och bara pratade och myste med änglaspel och julmusik i bakgrunden. 

 

Sedan åkte jag och Carro till Kastelholm en kort sväng 

 

För att supa in atmosfären 

och få pirrande julkänslor.

 

Det var första gången Carro var där, men hon gillade marknaden lika mycket som jag. Det finns liksom inte så mycket mer juligt och mysigt än 

 

Dörrkransar till försäljning med fina små lappar

 

och hemstickat med färska snöflingor på.

 

En finurlig grej som jag aldrig sett tidigare var dessa stickade cupcakes i olika färger. Fina tyckte vi, men var egentligen bara ute efter en sak: 

 

KNÄCK!;) Åh, vad gott det är med en söt godis som värmer munnen när kinderna är alldeles frusna. 

 

Efter att jag varit och jobbat några timmar var det sedan dags för lilla julmiddag hemma hos mamma och pappa. Dessa två var verkligen sugna på julmaten. 

 

Till efterrätt njöt jag av pappa specialitet

 

Supergod vitchokladmousse med lime och passionsfrukt!

 

Farmor Ingrid var också där

 

och syster Åsa. Dessutom så klart även mamma, Malva och Stefan men de fastnade tyvärr inte på bild. Efter maten åkte jag och Carro i väg på en performance i Kakelhallen för att jag skulle skriva om det och resten av kvällen spenderade vi hemma i min soffa med glögg och pepparkakor. Superfin lilla jul!

 

God morgon! Ville bara säga det. Hoppas ni får en fin söndag också.

Jag kommer mest att jobba hela dagen och kvällen, helgansvarig den här helgen. Det betyder skriva ut två kulturartiklar från igår, dricka massvis med kaffe, vara statist i en film, ringa en hel del samtal, intervjua årets lucia när det är avgjort i kväll, ta små matpauser och lyssna på den här låten och pulsa fram i snön. 

Hörs snart igen!

Ps ! Bilden har söta fotograf-Ida tagit på mig på jobbet...

I kväll är det Lindy hop som gäller till Harlem Rhythm club...;) Är helt slut, men är fast övertygad om att detta kommer att ge mig energi!;)

Jag läste nyligen ut Carlos Ruiz Zafóns roman ”Vindens skugga" och fastän den inte är något litterärt mästerverk utan mera en slags spansk variant av Da Vinci-koden, så kändes boken magisk för mig. 

Berättelse utspelar sig nämligen i det labyrintiska nätet i Barcelona gamla stad och jag har besökt många av platserna. 
Carlos Ruiz Zafón har skapat en intrikat historia om kärlek, vänskap och mörka mysterier. Att läsa boken är som att resa in Barcelona, höljt i dimma, regn eller till och med täckt av snö. Ett Barcelona målat i scharlakansrött och svart, som han själv skriver.

De bortglömda böckernas gravkammare i boken finns förstås inte i verkligheten men adressen vid Las Ramblas existerar. Den slitna gatan Arco del Teatro, som i dag är en del av stadens ”red-light district”, ger den rätta mörka kusliga känslan.

Känslan jag fick när jag vände blad efter blad var precis så här: 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mörkt, romantiskt, mystiskt och lockande...;)

Bilderna har jag tagit under olika resor i Barcelona. 

 

Ville bara visa er mina randiga klänning som jag hade på mig i dag. Den är köpt för en liten slant i en seconhandbutik i Barcelona och det var kärlek vid första ögonkastet. Jag tänkte att jag behövde lite spansk sol och starka färger i dag. Och faktiskt, det hjälpte. Jag fick lite extra energi. 

Nu har jag hållit mitt föredrag.

Jag blev så glad att så många dök upp!

Det var härligt att känna att ni tagit er tid för att komma och lyssna på mig. Tack fina ni!

Lite nervös var jag. När man utmanar sig själv känner man sig liksom alltid skör. Och när man gör någonting för första gången är det svårt att veta om man prickar rätt.

Men kul var det! Och alla i rummet hade så snälla blickar. 

Häromdagen kom jag över en av de vackraste citaten någonsin:

”Konst är det som tvättar bort det vardagliga dammet från din själ”

Det var Picasso som sade det och det är så rätt och riktigt så jag bara måste säga det en gång till: 

 ”Konst är det som tvättar bort det vardagliga dammet från din själ”

I dag har jag på mig min stjärntröja från Tokyo. När jag trär den över huvudet känner jag mig som de där page-klippta japanska kvinnorna som jag såg i Tokyos tunnelbanan i fjol.

De pratade förtroligt med varandra och log så fint.

När jag skulle prova tröjan i det jättestora varuhuset i Shibuya bad försäljaren att jag skulle trä en pappershuva över huvudet för att skydda tröjan från smink.

Huvan hade urklippta hål för ögon och mun. Så jag kikade ut genom de små öppningarna och såg hur det glimmade till.

Vad fint, tänkte jag och nickade på sakta på japanskt vis:

Jag tar den!

 

Ibland blir fruktansvärt hemska saker vackra ur ett helt annat perspektiv. Och om inte vackra, så i alla fall annorlunda.

De här bilderna tog jag för ett tag sedan i Barcelona. De föreställer kulhål från de spanska inbördeskriget i en kyrkvägg alldeles intill Plaza Filip Neri i Barrio Gotic.

Men tittar man lite närmre, träder ansikten fram...

 

 

 

 

 

Skrämmande, fascinerade och vackert på något vis...

För några veckor sedan, innan jag blev sjuk, hann jag krama om Carro och Heidi i två hela dagar.

Då åt vi två långa frukostar på raken och pratade så munnen blev torr.  

 

Gick på uppfriskande promenad i solskenet och 

 

njöt

 

i varenda 

 

cell av kraften i de låga solstrålarna.

 

Snön hade inte hunnit komma än och hela marken och luften 

 

var täckt av löv. 

 

På ett litet mysigt franskinspirerat kafé

 

spanade vi inte alla delikatesser i form av ostar, olivolja och tapenader och lät oss inspireras.

 

Och sedan lite senare på ett annat kafé (Vi fikade hela dan)  beställde vi in kaffe och mumsiga kakor

 

Och pratade ännu mer.

Så tryggt. Så lugnt. Så härligt. 

 

Så färgsprakande

 

Så underbart kul!

I går fick jag för första gången säga hej till lille Jakob! Man kunde nästan inte sluta titta på hans små fingrar som börjar greppa tag om livet.

Hans fina föräldrar var på Ålands-besök från Stockholm och det var så härligt att se dem le så stort. 

Vi hängde hemma i Linas kök

 

drack kaffe med kardemumma och åt Linas berömda äppelpaj med vaniljvisp. 

 

Johanna och syster-Åsa var också där. Jag hade lite bråttom på grund av ett spännande projekt-möte som jag ska berätta mer om senare. Men det var så mysigt att få sitta ner en liten stund och känna mig på gång igen. Tillbaka till verkligheten. 

Så fort jag inte ser mina syskonbarn på ett tag saknar jag dem så att det tar ont lite i hjärtat. Sedan när jag ser dem, hugger det till lite i hjärtat också...

För jag blir så glad!;)

 

 

I går fick jag krama dem alla på familjemiddag hemma hos Renée och Christian. 

 

I dag försökte jag fotografera de här busarna ute i snön!

Flera dagar har jag längtat efter riktig god mat, så i dag blev det spansk skinka som på riktigt smälter i munnen. 

 

Knaprig gurka som jag lagt in i vinäger, senapsfrön och svartvinsbärsblad

 

Hemlagade croquetter med kyckling inuti

 

manchego-ost, tomat med lite salt och olivolja och ett kokt ägg. MUMS!;)

Utan sten. Trött, men ingen smärta. Så skönt. Tillbaka till gå. Var var jag nu någonstanns? När man blir sjuk så där är det som att trycka in pausknappen för en stund. Nu måste jag hitta play.

Jobbet har julfest ikväll, men jag känner mig fortfarande för svag för att gå. Känns tråkigt. Allra svåraste är det att säga nej till roliga saker och jag har alltid så superkul med mina fina kollegor. 

Men det går alltid fler tåg. Man måste komma ihåg det. Det går alltid fler tåg. 

Och att festen är där man själv är!

I kväll ska jag se någon skön film, kura ner mig under täcket i soffan, tända massa ljus och smaka lite på gudomligt god skinka som jag fått från Spanien..;)

Och så ska jag läsa bra bok: Jag är helt fast i Carlos Ruiz Zafóns ”Vindens skugga”. Jag ska berätta mer om den sen. Den är så magisk! En riktig julbok.

 

 

Fortsatt: Aj! Suck! Inte bara en sten, utan även en orosklump i magen. Dagarna flyter ihop nu. Men nu snart blir allting bättre!

Övar på att stänga om mig lite grann. Först ta hand om mig själv. Sen öppna upp dörrarna igen och släppa in allting utanför.

Tack alla ni för era fina hälsningar! Det värmer!;) Kram!

Lyssnar på Håkan Hellström: ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”. Finaste Heidi skickade den på Spotify till mig.

Här kan ni lyssna på den ni också!

 

Min kropp och jag är inte riktigt vänner just nu. Det är som om vi skaver mot varandra lite grann hela tiden och sedan mitt i allt får den ett utbrott.

Häromkvällen fick jag ännu ett njurstensanfall. Har haft två tidigare. Det är som en förlossning. 

Gäller att samla ihop all kraft som finns kvar i kroppen. Stå ut. Vänta.  

Ligger nerbäddad och dricker massvis med vatten.

Kram! Vi hörs snart igen!

Ps! Bilden är tagen av Carl Kleiner. 

Ibland

 

Behöver

 

Man

 

Bara

 

Släppa loss och Dansa!;)

In bed that night I invented a special drain that would be underneath every pillow in New York, and would connect to the reservoir. Whenever people cried themselves to sleep, the tears would all go to the same place, and in the morning the weatherman could report if the water level of the Reservoir of Tears had gone up or down, and you could know if New York is in heavy boots.
—Jonathan Safran Foer, Extremt högt och otroligt nära.

Häromdagen ringde en glad tjej från Agenda 21 kontoret och frågade om jag ville föreläsa om frivillig enkelhet. De hade fått in önskemål om mig som föreläsare. Först blev jag smickrad. Men sen tänkte jag: hjälp, vad har jag att säga om det?

Tills jag nu efter lite betänketid har insett att jag har massvis med tankar kring det hela. Att det är faktiskt det som många mina krönikor handlar om i tidningen. Att jag går runt och funderar på sådana saker varje dag i mina beslut och tankar om mitt liv. 

Så jag tackade ja. 

Som min vän Karin säger: Man ska alltid tacka ja till nya saker. Det utvecklar en enormt! 

Så nu står det så här på agenda 21:s hemsida:

25 november

Lunchföreläsning på Villa Carita kl 12-13 med Liz Lindvall på temat Frivillig enkelhet. Soppa och ekologiskt bröd serveras. Anmälan sker till kontoret 17230 eller till info@agenda21.ax

 

 

I dag är det alla helgons dag och jag tänker på min mormor, morfar och farfar.

Mormor som gjorde en egen lekpark för mig när jag inte vågade gå till den riktiga,  som var varm, händig, skrev dagbok och som alltid var där, nära oss.

Morfar som mamma säger att jag är lik, som seglade de sju haven, var lite slarvig, gillade att ha folk omkring sig och som hade nära till tårar oavsett om han var ledsen eller glad.

Farfar som lärde mig fågeldansen, som alltid skrattade när han såg oss barnbarn, som höll min farmor så fint i handen och som var jättelång och jättesnäll.

Jag tänker på min fina vän Ulricas morfar som nyligen gick bort. Jag har hört så fina historier om honom. 

Jag tänker på min kollega Sebba som dog i somras. Hur tomt och konstigt det känns på jobbet utan honom. 

 

Min mamma är alltid så noga med att åka till begravningsplatsen och fixa gravarna fina med ljung, ljus och vackra blommor, speciellt den här tiden på året. Jag tycker det är så fint att hon gör det. 

Själv har jag länge tyckt att begravningsplatser är så skrämmande. Men samtidigt dras jag till dem. 

Det finns en märklig stämning av eftertanke, tacksamhet och sorg som dyker upp där när man går längs gravstensradern.

Stumma stenbudskap ger antydningar om liv som har gått.

Bakom de korta texterna kan man ana både tacksamhet och smärta. Ett försvunnet samhälle stiger fram i bokstäver som skimrar i guld på svart marmor. Liv och död, gammalt och nytt, då och nu.

Länge har jag upplevt allahelgona som en deprimerande högtid med all smärta och död. Tills jag förstod den gamla tanken med helgen: att  släppa fram det som gör ont så kan man ta några steg vidare i livet sedan. Att mötet med smärtan ska ta bort en del av det onda.

Och denna tanke finns nästan i alla kulturer. 

Halloween och allhelgonahelgen står exempelvis inte så långt bort ifrån varandra som man först kan tro. Halloween-firandet med läskiga spöken och upplysta utskurna pumpor, fester och maskerader på temat död och skräck kan ju också ses som ett uttryck för en fascination inför döden, att leka med det som man innerst inne är rädd för. För att möta det skrämmande.

 

Jag är så trött på att känslor (som gör oss mänskliga) anses som någonting svagt och att styrka definieras med stereotypiska manliga egenskaper så som att behålla allting för sig själv, inte visa några känslor, inte gråta och i värsta fall till och med att vara aggressiv!

Därför blev jag så glad och stärkt i mina tankar när jag hittade denna krönika av supercoola Hanna Hellquist. Hon skriver, lika klockrent som alltid, om detta fenomen i sin krönika i DN på stan den 29 oktober. Läs den här:

Åsa bangar inte för något!

Jag har nästan bara haft kvinnliga förebilder. Det är väl kanske så om man själv är kvinna, att man då i större utsträckning väljer andra kvinnor att hålla i handen under vissa perioder av sitt liv. Man ligger med männen och håller kvinnorna i handen. Det har varit väldigt nödvändigt med kvinnliga förebilder, men lite deprimerande samtidigt. Man vill inte vara så enkel liksom. Man vill vara vidsynt.

En av dem som jag alltid har sett upp till är även en av mina bästa vänner. Hon heter Åsa och liknar ingen annan jag någonsin träffat.

En gång skulle Åsa gå och handla på sin lokala mataffär i Göteborg. Hon hade med sig sin hund Pirre och när hon gick in i affären så band hon fast honom utanför. När hon kom ut igen så stod tre femtonåriga killar och blängde på hunden. Så här sa de till Åsa: om du inte går in och handlar cigg till oss nu så tänker vi sparka ihjäl din hund.

Åsa är inte någon man tvingar att göra någonting. Så länge jag har känt henne har jag aldrig sett henne tappa ansiktet och jag har aldrig sett henne tveka om sitt eget omdöme. Min värld hade sett helt annorlunda ut om Åsa hade vikt sig under det hotet och gått tillbaka in i affären för att köpa cigg åt tre främmande unga killar som hotar att misshandla hennes hund. Men Åsa gjorde inte det. I stället bröt hon ihop där utanför affären och började gråta. Hon grät som ett litet barn och kramade sin hund och snyftade och bad killarna låta bli att sparka ihjäl honom.

Åsa är nästan två meter lång och hon bangar inte för något. Hon har inga förutfattade meningar om hur hon ska hantera olika situationer som hon ställs inför i livet, ändå verkar hon alltid vara förberedd. När tre femtonåriga killar hotar att sparka ihjäl ens hund så fungerar vanliga hederliga kvinnotårar oväntat bra. Killarna började vrida på sig och tyckte att det var jättejobbigt att en tjej bröt ihop framför dem, ”lägg av nu, bruden, vi skämtade ju bara”, försökte de, men sen blev det så enerverande med grinandet att det liksom började krypa i dem och de var tvungna att gå därifrån och Åsa kunde knyta loss sin hund och gå hem.

Jag tänker ofta på den där händelsen, för jag har alltid varit så imponerad av Åsa för att hon är så tuff och folk som hon möter får alltid sån respekt för henne. Men hon följer inget särskilt mönster. Hon går på känsla. Hon bangar inte för något, inte ens för att bryta ihop.

Jag har inte träffat många killar som kan mäta sig med Åsa. De karlar jag träffar gör oftast allt de kan för att inte tappa ansiktet och då ryker det så klart vid minsta motstånd och då står jag där bredvid mannen och skäms å hans vägnar och ser hur pytteliten han egentligen är när allt kommer omkring. Det är så jävla avtändande. Män som ska hålla på sin manlighet. Därför har jag inte haft någon riktigt bra manlig förebild.

Förrän nu. Det finns en kille som under den tid jag har känt honom aldrig har snavat och trillat på ett sådant där pinsamt sätt som gör det omöjligt att bara borsta av sig och gå vidare. Han har inget manligt pokeransikte. Han har ingen konstig inlärd prestige. Han har tillräckligt med självförtroende att gå på känsla och då trillar man aldrig.

Fan vad roligt det är! Hur ofta hittar man någon som man både vill hålla i handen och ligga med? Jag kommer alltid att ångra att jag inte låg med Åsa.

 Min kamp mot mörkret har ju pågått hela veckan, så det här är det sista inlägget i ämnet för den här gången. 

 Ibland måste man tillåta sig själv att vara lite grå. Gömma sig under täcket. Så att man har tid att:

Tänka på fina saker som:

Främmande människor på gatan i Spanien som kallar alla  ”vacker", "söta", "gulliga", oavsett om de känner en eller inte. Så långt ifrån den nordiska kylan man kan komma. 

Vänner som ringer en vanlig kväll mitt i veckan och säger: vi har mat till dig också. Vill du ha?

Komma på att man har godis i väskan en sen kväll på jobbet.  

Storbak.

En kittlande doft i näsborrarna  av en ny duschtvål en måndagmorgon när man släpat sig in i duschen för att försöka vakna. 

Sitta på flygbussen till Arlanda och höra någon på sätet bakom berätta förväntansfullt om sina semesterplaner och sedan vända sig om och titta på deras ansikten.

Känslan när hemmet är nystädat och man tror på sig själv när man säger: från och med nu ska jag alltid ha det så här fint!

Syskonbarn som kastar sig i famnen så fort man kliver in genom dörren.

Mammor som smyger ner en slant i fickan så att man ska har råd att äta och njuta lite extra gott en kväll på resan. 

Inte känna sig superstark, men inte svag heller. Nöjd.

Slutligen: God mat tillsammans med fina människor och intressanta diskussioner är det bästa botemedlet, enligt mig, mot allt vad vintertrötthet och mörker heter.

Häromkvällen hade jag turen att ha mitt kök fullt av de här fina personerna

 

Vi åt gudomligt gott kött, mumsig sallad

 

kramades mycket

 

och pratade om stort och smått. 

 

Och till sist om inget av mina tips ovan hjälper: så kan man ju alltid fly till Stockholm!;)

Det är ju grått och kallt där också nu...

 

men söker du dig bort från shoppinggatorna finns så mycket vackert att titta på. 

 

Jag tröttnar aldrig på de små gränderna i Gamla stan. 

 

 

Stortorget

 

Att ta Djurgårdsfärjan från Slussen

 

förbi fiskarna på Skeppsholmen. 

 

till Djurgården

 

och härliga Rosendalsträdgård

 

där man blir sugen på allt grönt

 

och på att skaffa sig ett eget växthus själv

 

eller öppna ett kafé och baka surdegsbröd hela dagarna

 

tills man är gammal och grå på riktigt....;)

När jag får besök den här tiden på året kan jag få lite ångest över att allt är så öde här. De har läst om Åland i glassiga resemagasin, om tusentals öar och en sol som aldrig går ner och så står de där med sina ryggsäckar mitt på tomma Torggatan i gråa november och kan nästan höra hur vinden rullar in som i amerikanska västernfilmer.

Då finns bara en sak att göra: ladda med höstiga varma grytor, soppor, vin, teer och levande ljus och sedan ta dem med ut på äventyr!

Här kommer mina tre bästa tips:

Tips nummer ett: Äventyr på häst!

Ring ett av alla stall på Åland och  boka en ridtur på en timme eller två i skogen.

 

Där ute är det som vackrast nu, inte för varmt, noll mygg och vackra höstfärger 

och finns det något mer avkopplande än att låta sig gungas fram 

 

på en varm hästrygg. 

Tips nummer två:  Äventyr till sjöss

Åk ut och fiska! Har du ingen båt får du försöka få en kompis med båt att hänga med. Annars får du helt enkelt hyra en guide. 

 

Grått hav, vinden som biter i kinderna och suget i magen om eventuellt napp eller inte. 

 

Det är riktigt spännande!

 

Och Åland är verkligen som bäst till sjöss

 

precis efter att man vevat in storfångsten...;)

Tips nummer tre: Äventyr på landet!

 

 

Är du lite mer av en landkrabba är det perfekt att åka ut på landet och besöka en gård. Fastän Skördemarknaden för länge sedan är förbi är det många gårdar som tar emot besök. 

 

Som exempelvis Bolstaholm i Geta. Där får man en gratis lite guidadtur 

 

och klappa om korna. Se till att de har gott och bra. 

 

Åland blir liksom inte så mycket mer genuint än så...;)

 

Jag känner mig rånad. Maktlös. Framförallt ledsen.

Häromdagen stals mitt namn. Min signatur användes till en text som inte var min. 

De hade hellre fått sno mina pengar. 

Jag äger så lite. Mina ord är de som jag samlar på hög och dyker ner i likt Joakim von Anka när jag behöver.

Nu känns det inte lika roligt längre. För kanske jag slår huvudet i bassängbotten om jag hoppar...

             

Bilder från Lilla Holmen häromdagen när solen lyste. Bara för att pigga upp mig och alla er andra där ute som slåss mot mörkret. 

 

Oftast är det lättare att befinna sig i allt mörkt och skrämmande om man accepterar det. Det är som när man har riktigt riktigt ont. 

Då är det viktigt att andas och faktisk acceptera smärtan som kommer. 

Det värsta man kan göra är att kämpa emot

för då blir det bara värre. 

Man måste följa med i smärtvågen.  

Häromdagen åkte jag och fina E till Geta och tog emot det gråa mörkret med öppna armar. Firade det kan man nästan säga..;)

 

 

Precis intill havet i en vik 

 

ligger Saltarboden

 

En liten gammal stuga som min fina vän Wedde gjort lika fin som allting blir i hennes händer. 

 

Här är stenarna stora och tunga. Och röda, röda, röda

 

med vackra mönster på.

 

Havet oändligt 

 

och vildare än någon annanstanns på Åland. 

 

Inne i stugan finns en tanke bakom 

 

varenda detalj.

 

Vi hade köpt med oss korv, ost, tomater, bröd och lite annat gott från Getaboden och dukade upp 

 

för en liten picknick med den bästa utsikten man kan tänka sig. 

 

Fastän det var kallt blev jag varm inifrån och såg inte längre de grå. Sedan...

 

En stund senare blev det äppelpaj och kaffe hemma hos Matilda och Wedde

 

framför brasan.

Åh, så mysig det var!

 

 Allt känns lätt grått nu när det är mörkt redan innan man hunnit gå hem från jobbet.

Jag brukar kalla den här tiden för svarta-sopsäck-tiden för ett tag när jag hade ett nattjobb på Irland brukade jag täcka mina fönster med svarta sopsäckar för att kunna sova på dagarna. Nu behövs inga svarta säckar.

Naturen bäddar in oss. Mörkret lägger sig tätt intill. 

Ändå finns det så mycket vackert där ute om man orkar 

titta lite närmre

 

pilla bland blad

 

dra in doften av den fuktiga mossan

 

och hänföras av alla små detaljer

 

krypa in bland träden

 

känna in

 

och slappna av för varje löv som dignar ner i håret

 

Se det vackra i det mörka

 

  när ljuset ibland bryter igenom. 

 

Allra bäst går det att ta in gråhöstens fina sidor ute i skärgården. Så långt ut som möjligt. 

 

 

 

där allt det gråa smälter mjukt ihop med naturens färger 

 

och husen berättar om ett hårdare liv

 

mer i samspel med naturen. 

 

Där har min mamma och pappa sitt paradis Strömar. 

 

Huset ligger på en liten udde med vatten på bägge sidor

 

Livet där ute är ett liv vid havet

 

som tränger in i varje spricka...

Där har mamma och pappa påtat in kärlek i varje byggsten, blomma och detalj

 

så att till och med utedasset är som ett konstverk. 

Det allra bästa man kan göra en mörk höstdag är att äta frukost framför fönstret med bara levande ljus tända

 

och se hur solen går upp och förvandlar hela fjärden till silver

 

 

sakta

 

sakta

 

sakta

 

tills havet börjar glittra försiktigt

 

och fåglarna ger sig ut på en flygtur under molnen

 

 

Goda vänner. Det är det endast tillsammans med dem man vågar närma det som gör ont. Våga titta sig själv i ögonen och säga: Jag är livrädd!

 

I går hängde jag med finaste Carro och Samira i Stockholm och bara lät mig vila i det enkla, varma, trygga. 

 

Vi åt thailändskt och vände ut och in. Drack kaffe. Var ledsna och glada. 

 

Analyserade, strosade omkring och såg färgklickarna. 

 

Sedan kröp vi in i det omslutande biomörkret

 

Sjönk ner i stolarna. Släppte allt 

 

och plockade i oss av det goda.

Och just då kände jag mig stark i det skrämmande.

Bra! Rätt! Lätt!

Fastän bara för en stund

är den flyktiga känslan så skön 

just då

där. 

 

 

Ps! Och flmen Eat, Love, Pray är mycket bättre än vad kritikerna säger. Trots en viss tröttsam hollywoodisering och ett aningen för långsamt tempo, kommer ni som gillade boken att uppskatta filmen. Den inspirerar!