I lördags träffades vi hemma hos mig för att testa fixa gammeldagsfrisyrer, lyssna på Billie Holiday och dricka te och äta scones. 

 

Så här fin såg Lara ut i papiljotter, som vi alla gick runt med i flera timmar. 

 

Det blev en jättemysig lördagseftermiddag och så här så jag och Sofia ut när vi var klara. Min frisyr blev lite Lana Turner inspirerad med viktorianska inslag. Sofia hade en fin lock i pannan som i House of Elliott, men tyvärr syns det inte här på bilden. 

 

Efter allt frisyrfixande gick vi hem till Lara och Dave, där Daniel, Dave och Graham hade lagat massvis med god indisk mat och bjöd på iskalla gin&tonics. Tyvärr har jag fortfarande ingen kamera så det var de här bilderna jag lyckas få ihop. Jag önskar ni hade fått se all mat på lite närmare håll. 

 

Hur som helst hade vi en superkul kväll som slutade med att vi provade Laras alla olika hattar och masker. Dave i sin fez, Daniel i fruktkorghatten och Sofia i mask var ju helt underbart fina!

En mycket fin person i mitt liv har introducerat mig till att lyssna på skön klassisk musik från BBC:s kanal tre på nätet. De förklarar så bra med fina brittiska radioröster vad de spelar och musiken är helt underbar att lyssna till när du vaknar en söndagmorgon och äter scones från gårdagen med lite plommonsylt och en stor kopp med svart te till. 

 Bilden kommer via Lolitas

 

Livet slutar aldrig att utmana!

För bara en månad skrev jag det här inlägget  om hur orolig jag är att någon av mina tekniska prylar ska gå sönder i och med mitt löfte att inte köpa någonting nytt i år. 

Aldrig hade jag anat att jag några veckor senare skulle bli rånad på ALLA tekniska prylar jag äger förutom min mobiltelfon.

Det är som om någon där ute verkligen vill göra mitt löfte extra svårt för mig att hålla! 

Och svårt känns det. 

En laddare till mobil har jag lyckas köpa i andrahand för en tia och så har jag letat upp min gamla skruttiga dator som jag nu använder där hemma. Men den kommer inte att hålla länge till.

Massa tankar snurrar i mitt huvud och jag vet inte om det är giltiga ursäker eller dåliga bortförklaringar.

Hjälp, jag befinner mig i en löfteskris!

Skulle vara jätteintressant att höra era kommentarer;

Hur skulle ni tänka i samma situation? 

Och vet någon var man hittar riktigt bra tekniska prylar i andrahand?

Jag kan nämligen inte sköta mitt jobb ordentligt eller blogga här utan en riktig bra kamera och dator.  

Till Nyårspresent av Heidi fick jag den här fina kalendern.

 

Man river av ett blad för varje dag och motiven är modebilder från de senaste 100 åren.

 

Tänk vad lite som behövs för att göra en lite extra glad varje dag!

För några veckor sedan såg jag filmen Biutiful. Regissören bakom Babel och 21 gram, Alejandro González Iñárritus, senaste film som handlar om dödlig sjukdom, papperslösas villkor, manodepressivitet, prostitution, narkomani, spöken, magi, spansk historia, flyktingpolitik, död, barnmisshandel och förbjuden sexualitet.

Jag vet! Ni tänker säkert nu att; Nej, usch något sådant vill jag inte se! Men den är inte så hemskt som det låter. Eller jo, den är hemsk och fruktansvärd men också fruktansvärt vacker.

Jag blev helt överväldigad av kraften i den här filmen. Skriket som utgår från den. Sorgen som den sjunger av.

 

Det är så många filmer som vill oss få att ta ställning för eller emot, som utmålar karaktärer till onda eller goda, som berättar vad som är rätt eller fel. Men i det riktiga livet är det ju inte ofta så enkelt. Vi hamnar i situationer som vi påverkas av som tar oss till möten och platser som vi inte har någon makt över. Och mitt i det är vi alla så ensamma och samtidigt sammanlänkade till varandras liv. Beroende av varandra

Och det är precis som titeln av den här filmen berättar: VACKERT, fast på ett felstavat sätt ...

Att berätta vad man känner är så viktigt.

Hjälp!

På riktigt!

I 

Mig. 

Och på något sätt tycker jag det går lättare nuförtiden. Det som alltid, alltid känns för stort och obekvämt. Plötsligt står jag där, fortfarande med skakiga ben, men ändå. 

Ändå. 

Jag får fram orden.

Och det går ganska bra. 

Vet ni vad hemligheten är?

Jo, att komma på vad man egentligen känner. 

Jag går exempelvis ofta runt och känner mig ledsen när egentligen är arg. 

God morgon fina! Kom ihåg att äta en bra fukost och Njut av den. Mmm vad gott med kaffe! Puss! 

Fick det här meddelandet innan jag slog upp ögonen imorse. 

Jag säger det igen: Vad skulle man göra utan sina vänner?

Jag fick några onda bakterier i magen också häromdagen. Detta innan jag hade landat hemma helt och hållet. De tog de sista av mina krafter. De senaste dagarna har min motor hackat sig fram. 

De enda folk säger till mig är: Gud, vad trött du ser ut!!!

Klockan är lite före halv åtta på kvällen och jag funderar på att krypa ner under täcket. Jag tycker synd om mig själv och vill bara sova mig frisk och pigg.

Sömn, mat, motion och de jag tycker om. När jag mår dåligt brukar jag först av allt kolla att jag inte fått för lite av något av dem. Nästan alltid brukar det vara någon av de fyra hörnstenarna som har börjat sjuka ner genom marken och då börjar självklart huset luta. 

Denna gång är jag rädd för att det är alla fyra: för lite sömn, för lite mat, för lite motion och alldeles för lite umgänge med mina nära och kära. 

Så för att hindra detta hus från att  börja sjunka måste jag snabbt i säng. En hörnsten i taget...

Sov så gott!

 

Jag hade precis kommit fram till tågstationen och var helt slut i kroppen av trötthet. Tunnelbanan var bara några hundra meter bort. Jag småsprang med väskorna i handen på den upplysta gatan fullt med folk. Plötsligt fick jag något vitt, geggigt över mig. Förstod inte alls var det kom från och stannade upp för att titta efter. Inte uppifrån. Har jag gått emot någon nymålad vägg?

Plötsligt står en kille framför mig. Han säger till mig: Du, du har fått någonting på din jacka. 

Jag vet, sade jag och suckade tungt. Han räckte fram en servett och jag sträckte ut min hand. 

Precis då i samma sekund känner jag hur någon sliter av mig min ryggsäck bakifrån. Jag vänder mig hastigt om och ser hur en kille springer allt vad han orkar i väg med allt dyrbart jag äger. Jag vänder mig om till den andra killen med servetten. Nu springer även han, men åt andra hållet. De har spelat sitt tjuvtrick tillsammans. I ett och samma lag.

Jag börjar springa efter men har ingen chans. De är uppslukade av mörkret. Vill dessutom inte ha en kniv i magen. 

Bara mina saker tillbaka: mitt dator, min fina fina systemkamera, min ipod, favoritböckerna, dagboken, plånboken, pengarna, korten...

Istället blir det en kväll på polisstationen för att skriva en rapport och många samtal för fixa upp saker och ting, spärra kort och få hjälp.

Jag står fortfarande med händerna tomma, men är tillbaks på holmen. 

Med hjälp av jobbdator och goda vänner är jag även tillbaka på bloggen. 

Hoppas även ni hittar tillbaks. Ser framemot att se er här!;)

 Bilden kommer via Lolitas blogg. 

Hej allihop! Hoppas ni har det fint! Jag har problem att skriva på min datorn. Bokstavligen. Allting är för struligt för att jag ska kunna berätta nu, men förklarar mer senare. Därför är det  lite dåligt med bloggandet just nu och antagligen några dagar framöver. Jag trodde inte att jag skulle lida så har mycket av att inte kunna blogga, men det gör jag. Hoppas ni stannar en stund till. Tills jag kommer närmare min dator. Jag menar tills jag fixat allting. Med tålamod, djupa andetag och med insikten att man måste ta det goda med det onda och tvärtom.

Kramar från Liz 

Ps! Jag kommer inte heller åt att läsa några kommentarer så om ni har några funderingar eller vill säga någonting skriv till mig istallet på liz.lindvall@alandstidningen.ax

 

Det senaste tiden har jag känt mig så trött, frusen och grå. Så känns det helt enkelt bara ibland. Och om man känner sig så där trött, frusen och grå en längre period så ska man göra någonting åt saken. Det gjorde jag i morse. 

Jag var till frisören Jimmy och fick mitt hår fixat och putsat. Jag satt där alldeles stilla, plöjde igenom tidningar, drack gott kaffe och bara njöt av att inte tänka på någonting alls. Det var helt underbart skönt. Tack fina du!

När vitsipporna täckte hela Tullarnas äng i maj i fjol reste vi på jobbet tillbaka i tiden och

ordnade 1960-tals fest. 

 

Det roliga var att alla var på. Det blev en superrolig kväll!

Senare i maj, exakt den 17, reste jag med finaste tjejerna till Oslo för att fira deras stora dag

 

och Carros födelsedag. 

 

Här är Heidi, Lina och Carro

 

Vi åt lyxig lunch utomhus

 

och jag blev så glad över att få träffa fina Lise som jag inte sett på en evighet. Vi bodde ihop i Sydney och hon är så go!

I juni var det istället den svenska flaggan som var i topp 

när jag och Daniel åkte till Stockholm för att bevaka prinsessbröllopet 

 

Allt var ganska hysterisk men vi hade superskoj

 

när vi intervjuade paret Helin som var bjudna på bröllopsfesten

 

och fick titta på hela festen på nära håll.

 

Samma månad möttes Carro och jag i Barcelona och hade sköna helande dagar i solen. 

 

Det blev mycket vintage-shopping 

 

flamenco

 

skoj med gamla vänner 

 

och nya

 

med den bästa guiden man kan tänka sig. 

 

Följande månad, i slutet av juli, var det dags för semester och tjejerna och jag inledde de hela med en långhelg i underbara Amsterdam

 

Carro, Heidi, Samira och jag strövade omkring på stan

 

hyrda röda cyklar

 

åt gott och slappade i solen vid kanalerna

 

och njöt av livet ombord på vår husbåt för veckan. Både kvällstid

 

och till frukosten. 

 

När jag kom hem därifrån reste jag ingenstans, men tjejerna reste till mig för semester. 

 

Finaste Lina hängde på 

 

och det blev en skön semestervecka hemma på Åland med strand och bad

 

utflykt till Kobba Klintar

 

Lite Rockoff

och Mercedes Ålandspannkaka. 

 

Därefter följde jag Dalis fotspår och släppte greppet om tid och jobb 

 

och bara njöt en hel vecka av solen och värmen. 

 

Sista veckan på semestern mötte jag så återigen upp tjejerna för lite lugn och ro och äventyr. 

 

Vi tog verkligen tillvara på den sista sommarvärmen

 

spanade in vackra solnedgångar 

 

och dansade oss svettiga tills solen gick upp igen. 

 

 

Ett sista äventyr hann sedan jag och Carro med 

när vi besökte söta släktingar 

 

och följde vägen dit den tog oss. 

 

 Oj, vad jag längtar till sol och värme nu. Och mest av allt sommarljuset! Och vet ni? Det finns faktiskt hopp!;)

Eftersom mitt förra inlägg handlade om resor tänkte jag att det nu är dags att sammanfatta förra årets äventyr. Jag tänkte göra det redan efter nyår. Men ja, ni vet hur tiden går...

Hur som helst...

Några dagar efter trettondan i januari i fjol satte jag mig på färjan till Helsingfors och flög sedan i väg till TOKYO !!! Åh, vilken stad och vilket äventyr! 

 

Det är fortfarande den resan jag tänker på allra mest från i fjol och jag tror jag kommer att göra det mycket länge. Allting var så annorlunda, galet, härligt och nytt. 

 

Modet på gatorna

 

blandat med höghusen, templen och religionen. Det smälte samman till något som inte går att ta på med som kändes lika magiskt som i en asiatisk film eller saga. 

 

Jag tog av mig skorna på fötterna, klev in och ville bara uppslukas av livet där.

 

  Så jag värmde mig med varm sake 

 

hittade ett kafé där allt handlade om Mumin som de flesta japaner bara älskar

 

åt den godaste sushin som jag någonsin smakat

 

och kastade mig ut i folkvimlet på gatorna som påminde mig om framtiden och filmen Blade runner på ett härligt sätt.

Toaletterna var lika avancerade som alla sagt till mig med musik, spolningsljud och parfymknappar.

 

och tågen så galet fulla...

 

En kväll satte jag på mig den rosa peruken och lekte Scarlett Johansson i filmen Lost in Translation och sjöng karaoke hela natten lång i ett karaokekomplex Tokyo style.  

 

Jag köpte varje morgon varm grönt te i sådana här maskiner som hade allt från ris och kaffe till soppor och trosor

 

och kunde liksom aldrig sluta äta sushi. En dag tror jag att jag åt det till frukost, lunch och middag och efter det ville jag bara ha mer. Totalt beroendeframkallande!;)

 

Sen gick jag på konstutställningar

 

och blev hembjuden till en jättefin japansk familj jag lärde känna.

 

Jag älskade att ströva omkring i neonljusen

 

intervjua visa sushikockar

 

hänga med och fota fiskare

 

besöka en av världens största

 

fiskmarknader

 

och bli visad de japanska livet tillsammans med den bästa guiden du kan tänka dig, min vän Masaki. När mina två veckor var över kändes de som jag bara smakat en liten mumsbit av denna läckra stad som jag så gärna gärna återvänder till en dag. 

 

När jag sedan kom tillbaka till Europa och Norden blev det mycket Helsingfors.

 

Här är en bild av en av bastuna i Berghäll som jag berättade om i förra inlägget. För några få euro får du en kopp te, handduk och ett varmt bad. Helt underbart när det är -20 grader ute. 

 

nästan lika mysigt som te på isen i samma stad med en fin vän.

 

Under vintern blev det även en hel del Stockholmsbesök så att jag fick träffa finaste Carro 

 

och prata och skratta bort vintermörkret 

 

tills våren kom 

 

och det blev tillräckligt varmt på Skånegatan i Stockholm 

 

för en kaffe utomhus

 

 Sen tog jag mig sedan till Oslo

 

och finaste Heidi

 

Vi myste med massa gott

 

och långa fikastunder på kaféen. Och sen plötsligt

 

var det dags att hälsa våren på riktigt välkommen 

i Helsingfors.

 

 

 Jag har fått lite frågor angående mitt resande. Så här tänkte jag svara enligt bästa förmåga:

Finns det något land/någon stad som du aldrig har varit i som du skulle vilja besöka? Jag vill se Sydamerika. Vill framförallt åka till Argentina och Chile. Fina Ia reste jorden runt och sade till mig att Argentina var hennes favorit. Dessutom har E varit där och älskade det; landskapet, folket, maten, vinet. Jag tänker mig att Sydamerika är som Spanien, fastän ännu mer av allt det goda. Vi får se när det blir av. Jag är dessutom sugen på Ryssland, Indien och södra USA. 

Vad är det bästa med Spanien? Jag tror jag framför allt tycker om den jag blir där. Precis som vissa människor tar fram de bästa sidorna hos en känner jag att atmosfären i Spanien plockar fram de bästa ur mig. Jag vet att inte vardagen är så där hela tiden, men att sitta runt ett bord på en uteservering beställa in tapas efter tapas, smutta på ett glas vin och prata med goda vänner i timtals. Inte frysa om axlarna, alla ansiktsuttryck, stora rörelser och ljudnivån som liksom alltid är lite för hög. Det är så fint! Så levande!

Var är det bäst på Åland? Åh, det är en jättesvår fråga eftersom jag inte riktigt har distans till Åland. Men de första platserna som dyker upp i mitt huvud är: Lemström där mina föräldrar bor, nere vid stranden en sen sommarkväll. Bredörin, en liten holme utanför Enklinge. De finns ingen annan plats som har finare solnedgångar. Kökar, Föglö...jag är väldigt förtjust i skärgården. Sen min egen balkong och mitt eget hem här mitt i stan. Jag har sol från morgon till kväll och det är så mysigt och lugnt här runt omkring. 

 

Hur länge bodde du i Stockholm och trivdes du där? Jag minns aldrig riktigt exakt, men cirka fyra år. Första halvåret hade jag svårt för stan. Det tog liksom ett tag att komma in i den, men sen stortrivdes jag. Jag träffade ju så fina människor och hade turen att få jobba med spännande saker. Det enda konstiga saken med Stockholm är att jag inte saknar stan så mycket sedan jag flyttade därifrån. Jag saknar däremot mina vänner. Massor!

Favoritplatsen i Stockholm? Nytorget, helt klart! Där finns mina favoritkaféer, favoritsecondhand-butiker och så bodde jag i närheten förr, så det känns som att åka hem när jag åker dit. 

Vilken plats måste man bara besöka? New York. Den staden har ALLT! Det är inte bara som folk säger. Det ÄR faktiskt så. Och ALLA! Jag tyckte det var helt underbart att gå ner för gatan och se så mycket olika slags folk från hela världen på en och samma plats. De gula taxibilarna, trafikljusen, de långa raka gatorna...ja, det är som att vara med i en film, fast på riktigt. 

Säg några fina platser i Helsingfors? Jag brukar alltid rekommendera mina couchsurfare att åka till stadsdelen Berghäll och bada bastu i de K-märkta kvartersbastuna där. De är helt underbara! Förr fanns det över 200 stycken. Nu finns det bara tre kvar. Sedan är saluhallen i hamnen ett måste och en kaffe högst uppe i tornet på hotellet med samma namn i centrum. Och ja Kiasma får man inte heller glömma...om du som jag gillar modern konst. 

 

Hur hittar man billiga flybiljetter? Jag letar alltid på Momondo. Den sökmotorn är bra eftersom den också har med alla lågprisflyg som Ryanair. Sist jag reste till Barcelona hittade jag en flygbiljett där för 55 euro tur och retur. Inklusive allt. 

Vilka länder har du varit i? Jag har rest runt i ganska många länder, lite längre resor i Asien än i Europa. Jag tänker liksom att jag satsar på att resa längre bort när jag orkar och ta länderna lite närmre när jag blir mer trött. Jag har bland annat haft lyckan att se Malaysia, Thailand, Laos, lite av Kambodja, Nya Zeeland, New York, Marrocko, Algeriet, Israel, Italien, Grekland, Frankrike, Bulgarien, Tjeckoslovakien, England, Tyskland...osv. Men mina största upplevelser har jag ändå fått på platserna jag bott på och inte på resorna. Mina år i Dublin, Sydney och Spanien...Jag har fått vara med om glada stunder, jobbiga stunder, euforiska stunder och riktigt hemska stunder. Jag fick se världen som den var på riktigt och upptäckte hur och när människor fungerar. Och hur de inte fungerar. Jag har upplevde väder i alla olika former som finns, glada partynätter, fattiga barn, te framför pubens brasa, slingrande vägar i bergen, äventyr, vardag och frihetskänslor.

 

Hur har du råd att resa så mycket? Jag jobbar heltid och har varken barn, villa eller volvo. Dessutom gör jag extra skribentuppdrag på frilansbasis. Min lön är inte så stort, men jag väljer att spendera på det bästa jag vet; resor. Det betyder att jag inte köper så mycket till mitt hem och nästan allting seconhand. (I år allt). När jag sedan reser bor jag antingen hos vänner eller couchsurfar så boendet är nästan alltid gratis. Det innebär också att jag kan laga mycket mat hemma och genom mina vänner hittar jag fina platser att gå ut på som är lika bra som de i guideböckerna, men billigare. Dessutom shoppar aldrig på mina resor, utan satsar pengarna på maten och upplevelser. 

 

 

Ville bara säga att jag blev så glad i morse när jag hittade mitt andra Frida Kahlo-örhänge. Det har varit borta i säkert ett halvår och nu plötsligt dök det upp i mitt badrumsskåp. Ett mysterium.

Och om någon undrar var mitt fina färgglada armband kommer ifrån kan jag stolt berätta att det är från min systerdotter Malva. Hon är bäst på att pärla!;)

 ”Dear God, make me a bird. So I could fly far. Far far away from here.”

                                                                                                Jenny in Forrest Gump

 

Att jag inte skrivit på några dagar. Behövde det.

Jag har alltid varit så rädd för att välja fel. Ångest över mina val. Mina val har alltid varit en fråga om liv och död. 

Tänk om det inte går bra, om vi väljer fel, om hon blir ledsen, om han blir besviken, om de tror...

Nu inser jag: De får tro vad de vill.

Det gör ingenting. 

 

Jag vill inte flyga iväg längre. Bara hem. Hem till mig. Var det än är...

Jag tycker Mia Skäringer är bara så underbart bra ibland. Läste just en sak hon skrev om på bloggen i höstas. Det är så bra! Träffsäkert!

Hemma. På jobbet. I livet.

Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Eller om någon bara helt enkelt är dum i huvudet. Fast då behöver jag inte gråta. Bara om dumheten projiceras på mig så det är jag som står där och framstår som dum fast jag inte är det. (ibland är jag såklart hur dum som helst och då ska jag bara ha!)  Allt är en fråga om balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg då sväljer jag inte och låter det riktas inåt. Då trycks jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någongång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaks. Att något är fel. Att alla måste skärpa sig. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade okontrolerbara uppriktigheten som inte ber om något lov, som bara dundrar in. Men jag vill inte visa mig så, för jag känner mig inte nog trygg. Jag skyndar mig undan en stund, till kvinnorna, elefanthonorna, de som jag litar på, låter tårarna rinna klart, samlar mig, går oftast tillbaka och säger med bestämd ton vad jag tycker. Man vill ju inte framstå som man många gånger redan blivit framställd: hysterisk, överkänslig, mensig eller rent av konstig. Man vill bara bli respekterad. Som en människa bland andra människor. Och ibland tänker jag. Om en man hade gjort det mot en annan man vad mannen ifråga just gjorde mot mig. Jävlar vad det hade expoderat. Men det händer sällan. För där finns en överenskommelse: typ inbygd respekt. Och : Jag är ju bara en tjej.

Så tänker jag tyst och stilla, när argheten lagt sig: Tänk om de visste hur genomskinligt allt är. Vad jag ser. Lägger ihop. Räknar ut. Tänk om de visste: Jag sparar allt på en extern hårdisk. Och när allt kraschar har jag världens chans att hacka mig in i vilket system som helst. Jag är Lisbeth Salander fast tvärt om. Mjuk å varm på utsidan. Snäll. Glad. Skör. Men jävlar vilken vass frissa jag har innuti. Rätt vad det skjuter jag fast fötterna på någon. Med min Psykologiska spikpistol. -Stå där du och fundera en stund min herre så går jag och köper en take away coffee.  

Jag hamnade på Södra teatern en lördagseftermiddag i höstas och fick höra Maria Lagercrantz läsa högt ur Pattis Smiths ”Just Kids” som nyligen kommit ut på svenska. Jag älskar Maria Lagercrantz och hennes röst bara drog med mig in i berättelsen om Patti Smith och Robert Mapplethorp i New York i början av 1970-talet. Men mest av allt blev jag fascinerad av berättelsen. Den är så inspirerande, varm och en så vacker och en innerlig kärleksförklaring till en älskad vän.

 

Sommaren 1967 lämnar Patti Smith hemstaden i New Jersey. Hon hoppar av sin lärarutbildning och tar sig till äventyret i New York. Hon är tjugo år gammal och har tröttnat på hemstadens inskränkthet. Hon vill få nya intryck och utvecklas. Och framför allt vill hon skapa. I New York träffar hon sin själsfrände Robert Mapplethorp. De två blir ett par och lever tillsammans i många år. Tillsammans med Robert kommer Patti rakt in i en miljö och atmosfär som sjuder av kreativitet och liv. De är fattiga och har knappt råd att äta, men bägge får de inspiration att utvecklas. De möter författare, musiker och konstnärer, som påverkat en hel generation och givit avtryck långt utanför New Yorks gränser. Här fanns Sam Shepard, Janis Joplin, Jim Morrison, Andy Warhol, Bob Dylan, William Burroughs, Tom Verlaine och många fler.

Så här skriver hon i början av boken: 

”Det var sommaren då Coltrane dog. Sommaren då Jimi Hendrix satte eld på sin gitarr och Kina sprängde en vätebomb. Det var uppror i Newark och protestmarscher mot Vietnamkriget. Världen stod på tröskeln till en ny tid. Det var kärlekens sommar. Det var sommaren som förändrade mitt liv. Det var sommaren då jag mötte Robert.”

Länge är Patti och Robert ett älskande par, sedan skiljs de åt, men inte själsligt, bara av olika sexualitet. ”Jag saknar oss”, noterar hon när de går sina skilda vägar tillsammans. Boken hon skrivit är ett uppfyllt löfte till Robert, som 1989 dör i aids, om att skildra deras liv tillsammans.

 

 

Direkt när jag kom hem igen efter att ha hört Marika Lagercrantz läsa ur boken, gick jag till bibban och ställde mig i kö.

Och under julhelgen slukade jag den.

Den var helt underbar och jag är sedan dess helt besatt av Patti Smith. Lyssnar på hennes musik, läser intervjuer, hennes dikter. Vill läsa mer...Robert Mapplethorp som senare blev känd fotograf är också intressant. Jag hittar hans bilder, gillar många av dem och känner till min förvåning igen flera stycken. De är sådana där bilder som man sett om och om igen, men inte vetat om varifrån de kommer. Som den här till exempel: 

 

Hungrigt läste jag boken. Ja, hungrigt är det rätta ordet. Den göder läsaren med kreativitet, konst, inspiration på ett nästan farligt sätt..;) Man vill liksom bara sätta sig på ett plan och resa till en annan tid. Till ett annat New York. 

Jag vill leva på den tiden, uppleva den där miljön och tänker att det är synd att man missade den. Men den får mig även att tänka att den sortens kreativa miljö måste ju finnas även i dag. Ja, undrar var? Jag tror inte New York. Men någonstans. Antagligen vet vi det först i efterhand. Är det inte alltid så?

OM ni liksom mig gillar Patti kommer här lite godis:

Den här videon bara älskar jag! Hon berättar på så skönt sätt varför hon valde att lämna hemorten och flytta till New York.

Och här kan ni gå in och läsa en riktig fin intervju med henne om boken i NY Times Magazine.

Den här rätt så gamla låten har jag lyssnat väldigt mycket den senaste tiden.

Jätte.

Mycket.

Det är som om jag plötsligt hör texten:

 

Ever since i was eight or nine I've been standing on the shoreline Always waiting For something lasting Loose your hunger, you loose your way Get confused and you fade away Oh this town Kills you when you are young Oh this town Kills you when you are young I'm not the boy i used to be This town has got the youth of me All eyes turn hollow From the work of sorrow Standing on the paving By the office building They've got so much to do Never time for you We are shadows Oh we're shadows Shadows in the alley You die when you're young You die when you're young You die when you're young