Det var länge sedan nu. Dagen då vi träffades och det blev vi mot världen. När de långa samtalen satte igång, när vi låg hemma i dina föräldras källare och lyssnade på Counting Crows och försökte förstå oss på livet. När jag spelade in kasettband till dig och skickade till Luxemburg och du skrev långa vackra brev från Göteborg till mig på Irland. 

Du räddade mig då. Och när jag var 16, 20, 25 och massvis med gånger före och efter det.

Nu går jag över till dig en helt vanlig vardag och äter middag. Du ställer fram glas och tallrikar och så äter vi körsbärstomater och knäckebröd medan maten kokar klart. Pratar. Pratar. Pratar.

Sen. Efteråt. Lätta steg hem.

När vi blir gamla kommer vi fortfarande smyga över till varandra och sitta och prata om livets mysterier. Lyssna till Tracy Chapman medan tevattnet kokar...

Det vet jag bara;)

Puss min fina och stort grattis på din dag!

 

 

Här är det grusiga ögon. Och dags att ta tag i dagens artiklar. Klockan tickar.

Många idéer vill fram men hoppar tillbaka. Som tur är stannar vissa kvar. Just nu har en kommit för att stanna.

En liten viskning. Jag och syster Åsa har spännande planer på gång. Bilderna är en ledtråd. 

Håll ögon och öron öppna. 

 

 

 

Jag såg en annan sida av mitt älskade Barcelona den här gången. Färgerna gick i svart, vitt och grått. Vinden blåste hårt. Det var ändå vackert. Kvinnan som kikade ut på gatan från sitt fönster som i de gamla filmerna jag värmer mig med. De knotiga träden som ramar in staden så vackert. Doften av havet nere på strandpromenaden. Så starkt, så starkt av salt och tång. Jag älskar när havet doftar så mycket. Det kan jag sakna här hemma. 

Skuggorna och ljuset. 

Tänker på ett fint sms: 

"Words are sometimes so hard to find - which is why the ceilings of cathedrals are so high, why the first day of Spring washes you clean, why in beautiful music there is a soul begging for release."
 

Eftersom både jag är tvilling och min tvillingsyster har tvillingar måste jag bara visa den här bilden. Jag hittade den under rubriken: How to make twins! Så sött, tycker jag...;)

 

Det känns konstigt.

Nu är jag hemma igen från Barcelona i ett gråmulet men vårvintrigt Mariehamn.

Ibland känns det som om jag reser fram och tillbaka i tiden. Jag glömmer bort om det är sommar, vår eller vinter. Och var?

Jag vill visa er bilder. Berätta saker.

Det finns så mycket att skriva om. 

Mer än någonsin. 

Det kommer helt enkelt efterhand.

Poco a poco, som man säger på spanska. Steg för steg. 

   

Ljus och mörker. 

 

Hej! I dag har jag suttit på en uteservering i Barcelona och ätit detta; paella med stora, goda räkor. Solen lyste så varmt på mig och jag tänkte att det är så konstigt hur massa olika känslor kan finnas intuti en på en och samma gång.

     

När jag var liten tyckte jag om att titta på världens mysigaste serie: ”The house of Elliot”. Den handlar om två systrar som startar ett modehus på 20-talet. Jag tyckte de var så tuffa som kämpade sig in i branschen och körde sin egen grej. Och så var jag så galet förtjust i klänningarna och hattarna. Det är jag fortfarande. 

 

I tordags var jag och tittade och lyssnade på Eva Dahlgren. Hon har länge varit en stor favorit länge, så mina förväntningarna var superhöga. Men jag blev inte besviken.

Det blev en magisk kväll.

Här är en av de viktigaste meningarna: Ta alltid ut glädjen i förskott! 

En sak jag saknar att köpa just nu är blommor!

Jag tycker det är så fint med tulpaner.

De röda. De vita.
Eller för all del. De gula, cerisa, de knalligt lila.

Men det finns substitut. Häromdagen fick jag tipset om att plantera solrosfrön i jord eller bara på blött tidningspapper och jag har en hel påse av dem hemma sedan i fjol. 

På bara några dagar växer ljusgröna propellrar fram. De ska helt enkelt få sprida lite vårglädje i mitt hem i vår. Ni får snart se hur det går.

I går kväll läste jag sista sidan av boken ”Att trotsa smärtan” som jag fick för jättelänge sen av finaste Lina. I boken finns brev som Frida Kahlo skrev till vänner och släktingar och tal tal, dikter, målningar och ett efterord av Åsa Moberg ( en annan favorit).

 

När jag läser breven vill jag bli kompis med Frida. Hon är så hjärtlig, rolig, charmerande, ärlig och skarp och hon skriver så härliga brev fulla av fräck humor, värme och kärlek. Språket är egensinnigt och gulligt. Som när hon skriver från New York och blandar in engelska uttryck och påhittade ord.

Hon fick barnpolio när hon var 6 år och det var det som gjorde henne halt. En medfödd ryggradsdefekt och en bussolycka i tonåren gav henne livslång smärta. Det blev hennes skugga hela livet. ”Det enda goda”, skriver hon 17 år gammal,  ”är att jag redan börjar vänja mig vid att lida.” 

Det som fascinerar mig är att hon inte värjde smärta.  Tvärtom, lyckades hon på något magiskt vis, njuta av livet vid sidan om självmordsbenäget mörker.

Överallt finns Diego Rivera, konstnär och Kahlos make. Det var ett ”kan inte leva med dig, kan inte leva utan dig”-förhållande. Precis som kroppen orsakar henne smärta gör Diego det också men hon är en mästare i att göra lidandet till en förutsättning. I en dikt skriver hon att han finns i ”i alla linjerna, i alla färgerna” och när hon dött sväljer han delar av hennes aska. 

När jag läser hennes brev är det så härligt att inse att människor liksom alltid varit människor. Och det känns liksom som om det är det som Frida är bäst på. Att vara människa och liksom stå för det. 

Så här skriver hon från Paris ( där hon ska ha en utställning) till hennes vänner Bertram och Ella Wolf i New York:

”Kära Ella och lille Boit, mina sanna vänner. Först efter två månader skriver jag tillbaka och jag vet redan vad ni kommer att säga om mig(det samma som vanligt): den där ”chicuan”, hon är en åsna! Men jag kan försäkra er att den här gången var det inte så mycket min trilskande karaktär som min förbaskade otur som satte hinder i vägen. Här följer de högst giltiga undanflykterna- sedan jag kom hit har det gått alldeles åt pipsvängen- min utställning var inte iordningställd, mina målningar väntade som bortglömda på mig i tullen, för Breton hade inte ens varit och hämtat dem och ni kan föreställa er vilken knöl han är, den gamle Breton. Nästan alla i surrealistgruppen är likadana. De är med andra ord ena riktiga...hål. 

 A book I read recently and liked a lot ”The Letters of Frida Kahlo: Cartas apasionada”.

Det är någonting med solen där ute och det droppade vattnet som får mig att tänka på Augustina...

Det är otroligt mycket jobb med Augustina: Skrapa, slipa, måla, tjära, pumpa, vatten, pumpa, mer vatten, regn och pumpa.
Men det finns inte så mycket bättre saker att göra än att puttra fram på vågorna, inlindad i en filt och med en kaffekopp i handen.

Me and my boat Augustina.

Åh, vad jag har funderat fram och tillbaka, men nu har jag bestämt mig och beställt ny dator och kamera. Jag har ju, som ni vet, bestämt mig för att inte köpa någonting nytt i år och därför har beslutet varit jobbigt att ta, men eftersom jag blev rånad på kameran och datorn som jag verkligen behöver för mitt jobb och min blogg och det är inte jag utan mitt försäkringsbolag som köper tillbaka det så har jag nu valt att göra så. Jag måste helt enkelt tillbaka på noll.

(Men kom gärna med era kommentarer kring det hela. Jag tycker det är intressant att höra.)

Det här ändrar inte mitt löfte på något vis. Jag fortsätter med det som vanligt och det går riktigt bra. Behovet att köpa nya kläder är helt borta. Jag stod framför H&M häromdagen och tyckte allt bara så riktigt trist och tråkigt ut. Det är som om jag lärt mig att stänga av och det är så skönt!

Men fortfarande kliar det i fingrarna när jag går förbi Pocketshop i Cityterminalen i Stockholm eller står inne på Pressbyrån. Jag har insett att tidningar och böcker är någonting jag ofta spenderar pengar på. Annars är det största utmaningen just nu presenter. Jag har flera bröllopsinbjudningar i brevlådan och gudbarn som fyller år inom en snar framtid. Det är nu det gäller att bli kreativ! Och jag tycker det ska bli riktigt roligt!

 

Jag har fått en fråga om var man äter goda tapas i Barcelona. Så här kommer mina tre favoritställen. Jag börjar med en riktig klassiker Bar Tomas på Major de Sarria 49 i stadsdelen Sarria.

Här serveras de bästa patats bravas i Barcelona. Några säger i Spanien. Andra i världen. Jag bara vet att de är de godaste jag har ätit. 

 

Den här tapasbaren Funicular ser inte mycket ut för världen på utsidan och är väldigt liten och trång, men har helt ljuvlig god mat.

 

Den ligger på denna gata i Montjuic.

 

När jag var dit åt jag grillad fois på små baguettbröd. MMmmmmmmmm!!!!!!!!!!

 

Sist men absolut inte sämst är tapasbaren kiosko Universal i saluhallen Mercado de la Boqueira. 

 

Deras specialitet är skaldjur. Här enkelt grillade men så mustiga i smaken. 

 

Om man vill lyxa till det kan man sippa på lite cava till 

 

och sedan gå ut längst marknadens stånd och köpa jordgubbar till efterrätt. 

       

Jag har alltid gillat kaktusar. Stickiga. Tjocka och runda. Långa, taggiga och smala. De som blommmar. De som överlever med en droppe vatten. Unga och spretiga. De riktigt gamla.

För inte så länge sedan befann jag mig i en hel park av kaktusar och kunde inte sluta fotografera.  Jag gick där runt omkring och tänkte på en kaktus som min farmor hade på Enklinge när jag var liten. Den blommade alltid en gång per år och blomman var den vackraste jag sett.

Den levde bara i en dag och som liten tyckte jag det var så sorgligt. Jag hoppades alltid att min farmors kaktus skulle få blomma på en riktig vacker och solig dag. En gång blommade den och det regnade ute. Då grät jag.

 

       

Det blev ännu en italiensk film med Sophia Loren igår och det här var den bästa av dem alla: Ettore Scola´s ”En alldeles särskild dag” från 1979. Det är någonting med stämningen i den här filmen som gör den så vacker, kan inte sätta fingret riktigt på vad det är. Kanske är det för att varje scen känns som en gammal gulnat fotograf eller så är det tempot och de viskade rösterna. Det är en varmt mänsklig, kärleksfull och sorglig film som utspelar sig i ett lägenhetshus i 1930-talets Rom. Om fascismen som tränger sig in genom skrålande radioröster och vad det gör med männsikorna. Helt underbar! 

Ps! För er som bor på Åland finns den att hyra på bibban. 

 

Avslappnad. Grus i ögonen. Övar på att släppa taget. Ingen oro.

Och däremellan sipprar stressen in. Grå smuts i snön. Luft med regndroppar i. Jag blundar för det känns som jag behöver vila. Inte fixa. Jag tänker att om det är meningen så...

Annars inte.

Har hängt med fina vännerna i flera dagar. Tyvärr har jag inga bilder eftersom jag fortfarande väntar på kamera. 

Men vi har ätit fransk frukost. Druckit alldeles för mycket kaffe. Varit tysta. Pratat igen. Pratat så att munnen känns torr. Tankar. Humor. Finns inget som trygghet och att känna igen sig. Behöver det. Så glad att det finns.

Nu är jag på väg hem. Tvätta. Städa. Planera. Kanske inte göra någonting. Kanske gå runt Östernäs. Kanske ännu en italiensk film med Sophia Loren. 

Hoppas ni alla har en skön söndag! 

Jag älskar att äta grönsaker som nyligen skördats och är så där härligt färska. Just nu är det säsong för sparris i Spanien. De brukar jag koka 3 minuter i lätt saltat vatten. Sedan grilla i 5 minuter. På med lite olivolja och salt och så är de klara att knapra i sig. 

 

Kronärtskockor är också i säsong. När jag senast var i Barcelona låg de framme på grönsaksmarknaderna i stora lass och såg så inbjudande ut. Jag delar dem i hälften och grillar dem länge. Nästan i en timme. Sedan på med olivolja och salt och är det bara att börja äta den innersta udden blad för blad tills du når den innersta hjärtat. Då kommer höjdpunkten, så då gäller att njuta långsamt. 

 

Den här tiden på året äter man även nyskördad purjolök på ett alldeles speciellt mumsigt sätt. De grillas som de är över en öppen eld så att de blir helt svarta på utsidan. Sedan drar du ut de innersta vita lagren av purjon som nu blivit mjuk och god, doppar den i en sås av paprika, vitlök och mandel och tar en stor tugga. 

 

Senast gången fick jag prova på det på den här katalanska restaurangen i Gracis och blev helt frälst. 

 

Tyvärr blev inte bilderna så bra därifrån men här får ni i alla fall en liten uppfattning på hur de ser ut. Bordet var alldeles svart när vi var klara och våra magar så mätta och nöjda. 

 

En av de godaste och enklaste sakerna jag vet är pan con tomate. Alltså bröd med tomat.

Så här gör du: Rosta en skiva gott vitt bröd. Ta en vitlöksklyfta och skär den mitt itu. Gnid över brödet. Ta sedan en välmogen tomat och dela den itu och gnid även den över brödet. Droppa på lite god olivolja och stö på några flingor salt! Voila! Mums!;)

Häromdagen intervjuade jag Ann Herberlein till en artikelserie om godhet som jag skriver för kulten i tidningen. I höstas läste jag hennes bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Den är självbiografisk och handlar om hennes manodepressivitet och var så bra skriven.

Hon var lika intressant i verkligheten och sade en sak som jag tänkt på mycket sedan dess. 

"Första steget mot ondska är när vi avhumaniserar människor, buntar ihop dem till en grupp och glömmer bort att de är lika mycket värda som vi."

Hennes ord kan låta som en självklarhet. Det finns i vår lagstiftning: allas lika värde. Ändå glöms de orden bort varje dag. 

Min favoritdrink alla gånger är Mojito och den bästa av dem alla får man i den här kubanska baren i Gracia i Barcelona. Så om någon är på väg till staden för att möta våren så är det mitt bästa tips just nu. 

 

På väggarna hänger vackra fotografier 

 

av världsberömda musiker

 

och historiska män och kvinnor

 

Går man dit vid åtta finns det chans att få ett bord och då kan man bara sitta där och lyssna på skön kubansk musik samtidigt som man smuttar på världens bästa mojito. 

 

Lite senare på kväller börjar sköna människor strömma in

 

och vid midnatt är det härligt proppfullt. Varje kväll. Hemligheten bakom deras supergoda mojitos är att de använder mörk kubansk rom, mycker lime och rörsocker.  Så om du inte har vägarna förbi Barcelona prova det här receptet. Det blir nästan lika gott:

Mojito
1,5 limefrukter i nio klyftor
6–8 färska myntablad
6 cl mörk rom, gärna Captain Morgan Spiced Gold
2 tsk rörsocker
Krossad is
Stöt med en mortelstöt ordentligt lime, mynta, rom, häll upp över krossad is i ett Collinsglas och toppa med sodavatten.
 

 

 

 

En av de frågor som jag tycker är allra viktigast att uppmärksamma en dag som denna är våld mot kvinnor. Minst en kvinna av tre eller upp till en miljard kvinnor har blivit misshandlade eller tvingade till sex under sin levnad. Vanligtvis är förövaren en familjemedlem eller någon hon känner.

Våld inom familjen tar sig olika uttryck - från fysisk aggression, som slag, sparkar och misshandel till psykologisk misshandel, som att skrämma, att ständigt förringa och förödmjuka; däri ingår olika sätt att kontrollera uppträdandet, som att isolera en person från hennes familj och vänner, att övervaka och inskränka hennes rörelsefrihet.

Cirka 70% av kvinnliga mordoffer dödas av sin manliga partner.

I Kenya uppges att mer än en kvinna i veckan dödas av sin manliga partner

I Zambia dödas fem kvinnor i veckan av en manlig partner eller en familjemedlem.

I Egypten rapporteras 35% av kvinnorna bli misshandlade av sin man någon gång under äktenskapet.

I Bolivia har 17% av alla kvinnor över 20 år utsatts för fysiskt våld under det senaste året.

I Kanada uppgår kostnaderna för våld mot familjen till 1.6 miljarder dollar per år inklusive medicinsk vård och produktionsbortfall

I USA misshandlas en kvinna var 15:e sekund, oftast av sin partner.

I Bangladesh är alla mord på kvinnor utförda av deras partner.

I Nya Zeeland rapporteras 20% av kvinnorna bli slagna eller psykiskt misshandlade.

I Pakistan sägs 42% av kvinnorna acceptera våldet som en del av sitt öde och 33% känner sig alltför hjälplösa för att kunna göra motstånd. 19% uppger att de hade protesterat och 4% att de agerat på något sätt.

I Ryssland misshandlas 36.000 kvinnor dagligen av sina män eller partner, enligt ryska icke statliga organisationer.

I Spanien dödas en kvinna var femte dag av sin manliga partner.

Omkring två kvinnor i veckan dödas av sina partner i Storbritannien.

Så hemska siffror men saken är att

Antalet kvinnor som dör som följd av våld är mer än dubbelt högre i Finland jämfört med medelnivån i övriga Europa, visar statistik från Rättspolitiska forskningsinstitutet. En kvinna dödas varannan vecka av våld från sin partner. 

Nästan varannan kvinna i Sverige, 46 procent, har efter sin 15-årsdag utsatts för våld av någon man. 56 procent har trakasserats sexuellt, och nästan var fjärde kvinna i åldersgruppen 18-24 år utsattes för våld under år 2010.

Och på Åland anmäldes 76 misshandelsbrott 2007 med en kvinna som målsägande, enligt statistik från Ålands polismyndighet. Av dessa kvinnor hade 45 utsatts för våld i bostaden. 

 

Siffrorna kommer från Amnesty international. Här kan ni läsa mer.  

 

Det är den internationella kvinnodagen i dag och redan i går hörde jag folk omkrig mig sucka och säga någonting spydiskt om årets feminism på Åland. 

”Jaha, vad ska ni intervjua henne om då? Hur mycket hon hatar män”, var en av kommentarerna. 

Och återigen inser jag att det finns så många där ute som inte ens vet VAD feminism ÄR! För om de visste så skulle de inte känna sig så hotade. 

Så här kommer en liten snabblektion i feminism, enligt mig:

 Feminism är att man tycker att kvinnor ska vara jämställda männen. Att kvinnor ska ha precis samma förutsättningar som män på alla olika plan. På jobbet, i hemmet, i skolan och överallt annars. Att det ska vara rättvist.

Men det betyder inte att kvinnorna vill vara "över" männen. Nej,  det betyder att vi ska vara precis lika mycket värda.

Skulle världen vara helt jämställd skulle man aldrig bedömas efter sitt kön utan personligheten skulle vara det allra viktigaste.
Men så ser det inte ut nu och det vill feminismen förändra.

Man kan vara feminist och ändå vara hemma och baka. En feminist vill inte att människor ska placeras i fack. De tycker att det ska vara lika självklart för en kille att vara hemma och baka som en tjej. När världen är jämställd ska alla få följa sina drömmar oavsett kön.

Klart att det säkert har funnits ett knippe feminister som hatat män men det betyder inte att alla andra feminister gör det.

Feminister ifrågasätter just att bli intvingad i en mall.  Ska verkligen en sextonårig flicka känna ångest över att hon glömt att raka benen när hon ska hångla?  En feminist tycker till exempel att raka benen ska kännas som ett val och inte som en regel. Ingen ska behövas tvingas in i en utseende-mall. Då kanske en feminist väljer att inte raka sig om en ståndpunkt.

För det finns  ”spelregler”  som vi förväntas följa på olika sätt beroende på om vi är män eller kvinnor. Självklart spelar även ens egen personlighet in, men det finns en struktur, en så kallad genusordning, som att det inte riktigt är okej för män att visa att de gråter eller för kvinnor att ha ”för” mycket sex. På det här sättet kan både män och kvinnor bli diskriminerade, eftersom de bedöms utifrån hur ens kön ”bör” vara.

Man vet att det finns olika kroppsdelar och olika hormoner som skiljer oss åt. Men mer vet man inte. Men egentligen, spelar det här någon roll? När dömde vi senast hudfärger och länder i dessa teorier? Det som spelar någon roll är att alla ska vara lika mycket värda och ha precis lika stora förutsättningar att leva sina liv så som de själva vill.

Många undrar om det verkligen är bra att helt ta bort manligt och kvinnligt?
Det är väl klart att man inte vill sudda ut några egenskaper som är bra, utan bara sudda ut att de hör till ett särskilt kön. Människor måste få mer frihet att utvecklas som individer och inte begränsas av vad som förväntas av dem på grund av att de är tjejer eller killar.

Och till sist så tänkte jag bara säga att jag tänkte fira den här dagen med att äta massa goda fastlagsbullar. Så perfekt att de bägge fina dagarna infaller på samma gång i år...;)

Croquetas med olika fyllningar är en typisk spansk tapas maträtt. Det är kanske inte det mest hälsosamma man kan äta, men oj, så gott! Så här kommer receptet för er som vill lyxa till det lite någon gång. Det kan verka lite knepigt, men är egentligen ganska lätt och praktiskt. Croquetas är nämligen ett storslaget slutmål för kylskåptes rester. Kycklingen från gårdagens middag blir utmärkt bas.

Allt som behövs är rätt proportioner av bra råvaror. Jag använder en bechamel som bas, även om den snarare får konsistensen av en tjock kräm. Kokt kyckling är basingrediensen och så får den lite extra smak av svamp. Tricket är att få rätt balans av krämig bechamel och kött. En bra croquetas ska ha samma kulinariska förtjänster som en välgjord pommes frites. Knaprig på utsidan och mjuk och krämig på insidan. Sist men inte minst. Bra ströbröd är en underskattad vara.

 

Ingredienser
100 gram kokt kycklingbröst, bröst fungerar faktisk bäst i detta fall
50 gram béchamel
Salt
Peppar efter smak

Bechamelsåsen:

25 gram smör
3-4 msk vetemjöl
1 dl god nedkokt kycklingbuljong
4 msk finhackad uppblött torkad karljohan svamp
½ dl mjölk 3%
Salt
Vitpeppar

Fritering

1 ägg
Vetemjöl
ströbröd

 

Gör så här: Smält smöret tillsammans med svampen i en såskastrull och tillsätt mjölet. Rör tills mjölet blandat sig med smöret och häll på buljong och mjölk under vispning. Sjud i 5-6 minuter. Konsistensen ska vara tjock. Alltså, tänk inte sås.
Hacka den kokta kycklingfilén fint och blanda med riven ost. Det går att köra allt i matberedare också. Under kontrollerade former.
Smaka av med salt och peppar och blanda med 50 gram av bechamelkrämen. Ställ i kylen.

 

Forma msk stora avlånga bullar och vänd först i vetemjöl, följt av ägg och sist i ströbröd. Fritera med solrosolja på en temperatur runt 130-140 grader.
När ytan är läckert gyllene plockas de små bollarna upp och läggs på hushållspapper.

Jobbar helg och sitter framför datorn på jobbet och tänker på det

Här

 

Här

 

Här

 

Här

 

Och det här. 

Och så funderar jag på saker som att: 

hur blottar man sitt sår utan att den andra känner sig ansvarig?

och att 

tillit står i ordboken väldigt nära ordet tillåta. 

 

Fick en friend request på Facebook i dag.

Av min rånare!!!

Han kallar sig Taleb Afia men namnet och bilden är fejk.

Han lämnade ett meddelande till mig också på engelska och svenska. Tydligt översatt i google translate!

Så här stod det: 

hello Liz,
how are you
i am a person found your name in a MacBook Pro Apple but i don't find the pass word ...
please if that MacBook was for you give your password
Think for your time

hej Liz,
hur mår du
Jag är en person som befunnits ditt namn i en MacBook Pro Apple men jag vet inte hitta passet ordet ...
Vänligen om att MacBook var för dig ge ditt lösenord
Tänk för din tid

 

 

Fredagseftermiddag och solen lyser på min dator så jag har svårt att se vad jag skriver. En underbar känsla! På inget sätt anar man snödrivorna där utanför och isflaken som klättrar upp på varandra och ställer till besvär. På många sätt är det en häftig vinter det här. Jag gillar när saker blir lite extrema. Ställs på sin spets lite grann. Det väcker mig!

Bilden är tagen av Tomo Kohsaka. Jag tycker den är så fin!

Såg filmen ”Idag, igår och imorgon” häromdagen med Sofia Loren från 1963. Hon var så vacker med blommig scarf i håret, så nu är det hög hästsvans och vårlika blommor på tyg som gäller hela veckan för mig!

 

Och rosa läppar till!

Nu är det mars månad och det betyder att våren är här och här kommer sista delen om mina resor 2010. Hela sammanställningen blev ju lite avbryten med rån och allt. September till december var ju just men vi tittar en gång till ändå för ibland glömmer man bort alla fina saker man gjort. Så här kommer de mina resor:

I september åkte vi, ett helt gäng med tjejer, till Stockholm för att springa tjejmilen. Här är Johanna, Anna och Lotta när vi hämtar nummerlappar och annat smått & gott. 

 

Lina och Åsa mötte upp oss lite senare på kvällen och flera andra fina vänner. Vi åt, pratade

 

och sov sedan en skön natt på hotell och sprang superbra 10 kilometer allihop dagen efter. 

 

I slutet av september fyllde Samira 30 år och vi blev inbjudna till lyxig och rolig fest i Stockholm 

som Samira ordnade tillsammans med sin Omid. Vilken supekul kväll!

 

När löven gulnade och hösten blev som finast fick jag besök från Spanien och vi reste och semestrade runt omkring på Åland. 

 

De blev en ridtur i skogen 

 

gäddfiske tillsammans med Patrik 

 

Promenad längst Getas röda klippor 

 

och en tur till Enklinge

 

där det  är så vackert att sitta och äta frukost medan solen sakta går upp över fjärden. 

 

Vi tog även färjan över till Stockholm. Gick på museum, besökte Rosendalsträdgård och åt gott. 

 

Som tur var hann vi även med att hälsa på finaste Carro och Samira. 

 

En annan fin höstdag befann jag mig i Stockholm med Carro och fick träffa finaste Heidi som var på besök. De tog mig med på brunch på

 

kaféet Petite France på Kungsholmen som jag verkligen rekommendera. Allt är liksom gott. 

 

När sedan snön lagt sig på marken och mörkret som en filt över stan smet jag iväg på ett flyg till Barcelona, där solen fortfarande lyste varmt. 

 

Jag hängde med fina människor

 

Låg på stranden och läste bok 

 

spanade in vintagebutikerna i Raval

 

gick på superfina konstmuseeum som Miro Foundation 

 

och åt framförallt massa massa god spansk mat! I mängder!;)

 

En dag hemma igen blev det en snabbvisit till Oslo för att gå på kaféer och bara vara och krama om Carro

 

och Heidi. Massor. Dit kom vintern lite senare och vi fick några fina höstdagar. 

När sedan julen kom åkte jag på en liten shoppingrunda till Stockholm 

 

och blev hembjuden på middag till Samira. CArro kom också över och sen blev det en kväll på stan. I Stockholm alltså. 

 

Ja, det var 2010 års resor. Klappat, packat och klart! Nyåret firade jag tillsammans med de här tjejerna så klart med bubbel köpt i Oslo i glasen. 

 

 

Jag börjar äntligen landa i min egen kropp efter de senaste veckornas kaos. I söndagsmorse var den första gången på länge som jag vaknade upp och kände en gnista av energi i kroppen. Försöker ta hand om den nu så att jag ska få igång elden igen. Njuter så av känslan att brinna för saker och ting.

Och tills dess så går det ju samla in energi från de små sakerna. Just nu väntar jag på att få ta min eftermiddagskaffe. I går var det dagsljust i mitt vardagsrum ända fram till klockan sju på kvällen.

Vissa saker kostar inte så mycket. 

 

 

Okänd fotograf

Jag har alltid varit förtjust i Oscarsgalan och många gånger stannat uppe hela natten för att spana in festligheterna, men det är inte klänningarna som jag är allra mest förtjust i, utan tacktalen. Jag älskar tacktal! Här är Natalie Portman när hon tar emot sin Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i filmen Black Swan. Så fint när hon tackar sina föräldrar och pojkvän och är så rörd att hon måste ta djupa andetag mellan orden. 

Black Swan hoppas jag förresten få se väldigt snart. King´s Speech som blev årets bästa film har jag redan spanat in. Den är absolut inte den bästa film jag sett i år, men den är varm och fin och den gör en glad! Helt enkelt en bra feelgood-film!