Det är utanför bekvämlighetszonen som man växer!

Tror jag kanske tipsat om det här förut...

Men jag har hittat en favoritvindistrikt. Ribera del Duero som är en av Spaniens främsta. Det ligger i Castilla y Leon i nordvästra Spanien. Genom området flyter floden Duero, innan den rinner vidare genom vindistriket Douro i Portugal och vidare ut i Atlanten.

Och alla viner jag köper härifrån är så underbart goda. Sedan har det ju betydelse vad man äter till och så, men jag tycker det finns någonting för allting. 

Vinerna var här från början till största delen vita, men man producerar nu nästan uteslutande röda, kraftiga, tunga viner, framförallt på druvan Tempranillo (här kallad Tinto Fino eller Tinta del País).

Jag hade så fullt upp med att njuta i sommar, så det är flera fina stunder som fastnade i min kamera som jag inte hunnit visa er. Så nu innan höstmörkret faller över oss kommer några somriga ljusglimtar. I absolut ingen som alls kronologisk ordning.

 

En kväll på Indigo med finaste Johanna efter jobbet. Först indigo-hamburgare och sedan lakrits-glass på stan. 

 

En helt fantastisk somrig kväll på Viveka och Arn-Henriks stuga

 

Allt kändes som en underbar

 

sommaridyll. 

 

Snabb sushi-lunch på Gärdet i Stockholm med käraste Carro innan vi begav oss ut på äventyr. 

 

Poolen! Den fantastiska poolen intill det fantastiska huset. 

 

Jag helt galet förtjust i kammusslor

 

Varm sand mellan tårna och reggaerytmer på stranden.

 

Frihetskänslor

 

En restaurang där menyn var skriven på notpapper. Helt underbart, ju!

 

Drömlik tillvaro. 

 

Kräftpremiär!

 

Solvarma hallon.

 

Pate med äppelmarmelad och valnötter. Jag får aldrig nog!

 

En bädd med svala lakan att vila ut på. 

 

En vy. 

 

Iskallt kaffe. 

 

Bästa paellan i år! Den var lika gudomlig god som den såg ut.

 

Besök på vingård. 

 

Så semesteravslappnad som man bara kan bli!

 

Mina favoriter. 

 

flyttfåglar

 

En restaurang att bo på.

 

Flytten har börjat. Första bananlådan på plats.

Det kanske är lika bra att ge upp för den här natten. Kvällsjobb får mig alltid att missa sömntåget och det är som med tunnelbanan i Stockholm. Tågen tar ett långt uppehåll mitt på natten. Och ikväll är det ju till och med vardag.

Men jag tror jag har något som kan hjälpa. Skypa med en spansk kompis. Jag pratar spåket jag älskar i en timme och jag blir alltid så där trött, lite som att vara ute en hel dag på sjön eller att upptäcka en stad till fots. Inga sena tågavgångar kan bråka med det. Jag somnar på direkten av avslappnad lycka.  

Nu ligger jag istället i sängen, lyssnar på musik och läser bloggar. 

Snart kommer gryningen. Madrugada, det vackraste ordet jag vet på spanska.

 

De mörkblåa tonerna blir sakta ljusare, sedan allt varmare. Sedan kommer den.

 

Solen.

Precis som den gjorde igår.

Lösgodis + gamla Elle tidningar

Har haft det lite jobbigt de senaste veckorna med mitt köpstopp. Allt har gått bra. Jag har fortfarande inte köpt någonting nytt, men det jag vill säga är att jag har varit frestad. Det är någonting med hösten, skolstart, nya suddgummin och färgglada pennor som triggar köpnerven. Åsa och jag brukade alltid i augusti sitta och bläddra igenom Ellos katalogen och drömma om shoppingresor till Stockholm. Minnena av detta väller upp i mig när jag känner doften av regnvåta tallbarr.

Men mitt pågående flyttpackande är det bästa medicinen. Rekommenderas till alla som känner sig frestade efter en ny höstgarderob. I tre dagar har jag befunnit mig uppe på min vind och organiserat alla mina grejer i ta-med-till-den-nya-tillfälliga-lägenheten- magasinera- föra till Mise, Emmaus, ge bort och sälja. Och jag har om och om igen lovat mig själv att inte köpa fler H&M-toppar, scarfes, bälten jag aldrig använder och kjolar och byxor som aldrig passat bra. 

Intressant nog är det nästan bara vintage-kläderna eller snarare klänningarna (eftersom det är den enda jag köper) som hamnar i spara-högen. Och jag tror faktiskt att det är för att man inte kan impulsköpa vintagekläder. När jag köper en klänning tittar jag på modellen, färgen och verkligen provar den på ett helt annat sätt än en H&M-topp. Och det verkar fungera mycket bättre i längden. 

Jag är så trött på det här flyttpackandet, men känner mig lättare och lättare för varje grej eller plagg jag kaserar. Mer fri.  

Och frihet är bra att ha om man inte har ett eget slott, som Dalis fru Gala hade. För inte så länge sedan besökte jag hennes hem som Dali gav till henne. Sparsmakat och alldeles alldeles underbart!;)

 

 

 

 

 

 

 

Mmm, gott!

1. Kärna ur 1,5 kg plommon och bli brunsvart under tumnaglarna.
2. Strö över ca en matsked kanel.
3. Stoppa i en delad vaniljstång.
4. Blanda med 1 kg syltsocker i en stor kastrull.
5. Koka upp under omrörning och låt bubbla ca 10 minuter. Skumma bort vaniljstångsbitar, skal och annat bös som flyter upp under tiden.
6. Häll upp lite marmelad på ett fat och kolla så att den inte rinner ihop igen när du drar en sked igenom den.
7. Häll upp på i rena glasburkar. Ät upp eller ge bort.

Ps! Jag fick plommonen av kära syster yster Renée. Hon har massor och nu ska jag få ännu fler. Har tänkt göra plommonmarmelad med vanilj och rom också. Och lägga in de allra finaste plommonen i konjak till jul. Men om ni har några fler tips, kom med dem! Jag vet att Renée kommer bli lika glad som jag för lite variation...;)

Jag åt lunch med pappa i går på Åss. Det var nästan helt spegelblankt och solen sken som om den ville visa oss någonting. 

Insåg efter mitt jobbmaratonpass att det fortfarande är sommar där ute. Sensommar visserligen, men sommar! På våren är vi alltid så snabba med att sätta oss i en snöhög så fort solen visar sig, men i augusti när skolorna börjar är vi lika snabba med att stänga fönster och äta middagar inne vid köksbordet igen. 

I dag är det halvmulet, men skönt och ljummet i luften. 

Det är vardag igen. 

Och jag tänker dricka mitt morgonkaffe ute på balkongen. 

En gång för inte så länge sedan besökte jag Dalis hem och ateljé i Port Lligat. Här i den här lilla ateljén har han målat flera av hans mest berömda målningar som exempelvis ”The persistence of Memory”.

Solen kom in där genom fönstret och reflekterade havet som är precis utanför. Jag var helt hänförd över att det är utsikten att den liksom har smygit in in hans tavlor och att jag nu stod där. 

 

Lika häftigt var det att vandra omkring i hemmet bland hans tillhörigheter. Ser ni fjärilen på väggen?

 

Trädgården var helt vitmålad och även här

 

smög sig havet in. 

 

Poolen har formen av en snopp, men det ser man bara ovanifrån. 

 

Inuti är huset som en labyrint med många olikar rum. Här är familjealbumet på väggen 

 

och det här var han och frun Galas sovrum

 

Fint att titta ut genom fönstret och se det här när du vaknar. 

Jag bara gick omkring och tog in varenda liten detalj. 

 

Hittade en bild av hans fru bakom en garderobsdörr. 

 

Det mest intressanta var nästan hur ”vanligt”  hans hus var förutom då en uppstoppad björn innanför dörren, formen på poolen

 

och det här ägget uppe på taket. 

I söndags klagade jag över hur mycket jag hade att skriva ut på jobbet tills jag drack te med en grupp kvinnliga journalister från Afghanistan som berättade om sina levnadsöden för mig.

Då insåg jag att jag inte:

- behöver ta farväl till min familj när jag går på jobbet ifall att jag inte kommer hem igen. 

- Vakna svettig mitt i natten av rädsla för mitt liv.

- Bli nedslagen när jag är ute och gör ett reportage på stan. 

-  Bara ha två berättelser att skriva: antingen en censurerad som ingen läser eller en riktig som jag och min familj blir hotad till livet för. 

-Nås av nyheten att en eller flera kollegor blivit mördade. 

-  Känna hopplösheten, men fortsätta kämpa ändå för framtida generationer och demokrati.

Efter det perspektivbytet klagade jag inte mer.

Jag bara skrev.

Vår bokklubb snurrar på, men jag kom på att jag glömt bort att berätta om flera böcker vi läst. Tidigt i juni träffades vi hos fina Anna, åt god middag, drack somrig rosé och pratade om denna bok som vi hade läst: 

 

Presidentens hustru av Curtis Sittenfeld, som fick i snitt 4 av 5 av oss i klubben. Den var så så så behaglig att läsa.

För er som inte vet så handlar den om Laura och George Bush. Sittenfeld har studerat och researchat Laura Bush liv ingående. Det är en del fiktionalisering som att hon får heta Alice, att de kommer från Wisconsin och inte Texas, att mannen heter Charlie och inte George, att de får en dotter och inte två, men de stora händelserna finns med precis som i verkligheten.

Och det är så fascinerade att liksom lära känna en offentlig person privat, bakom kulisserna. Samtidigt vet man inte vad som är fiktion eller inte. Det blir som ”Blonde” av Joyce Carol Oates. Jag vet att det är Marilyn och i mina fragment, bilder, där är det Marilyn, men ändå är det så mycket mer där bakom orden. Exakt samma med Alice/Laura.

Dessutom är den så bra skriven och berättat allt och alla är, in i minsta detalj. Fastän den inte skulle handla om ett känt par så skulle historien ändå vara bra. Jag gillar huvudpersonen Alice och att följa hennes liv, tankar, känslor...syn på förhållanden. Sista delen i Vita huset är märkligt nog den minst intressanta, känns mest ”knyta ihop säcken” det är som om när hon blir presidentfru, så blir hon inte lika mänsklig längre. 

 

Nu över sommaren har vi läst den här boken, men den har vi inte diskutera än. Det ska vi göra över några glas vin hemma hos Pernilla om några veckor. 

 

Jag är helt slutkörd! Så i morse när väckerklockan ännu en dag ringde klockan sju satte jag på mig min soligaste klänning!

Stilregel nummer ett: ju tröttare, desto finare klänning på!

Häromdagen tog jag bussen ut till Geta direkt efter jobbet till havet, klipporna och kanske sommarens sista varma solstrålar. 

 

Störtsköna Hanna har nämligen hyrt en stuga där ute och vi rodde ut till en holme utanför för att grilla och hinna uppdatera varandra på våra liv.  

 

Det var en sådan vacker kväll att jag helt och hållet glömde bort att jag skulle på jobb följande dag

 

som att vara tillbaka i semestertider igen. 

 

Stugan hon hyr är så där härligt funkig och lagom stor som jag själv skulle vilja ha. Jag tycker om när stugor är stugor och ingenting annat. 

 

Att köket såg ut så här var dessutom en extra bonus. 

 

Men allra vackrast var platsen. Klippor, några tallar och sedan öppet hav. Jag kan tänka mig sitta där på verandan och dricka mitt morgonkaffe. 

Jag älskar när jag intervjuar någon och den plötsligt säger någonting som går rakt in i mig. Framför allt när jag blir lycklig av det jag hör.

Häromdagen träffade jag stand-up komikern Linda som varit med om många tunga grejer i sitt liv.

Hon beskrev livets lidande så bra. Det där med att släpa med sig bagage, gamla spöken, dåligt samvete och gamla sår på sin väg. Det där svarta monstret på ryggen som tynger ner en.

I sin show har hon skapat ett alterego som heter ”Super Curious”. En karaktär som saknar skam, rädslor, fördomar och som bara är nyfiken. På livet. När Linda förvandlar sig till ”Super Curious” där på scenen får hon med lätta steg känna på vem hon skulle vara utan självkritiken och sin historia. Utan några som helst begränsningar. Plötsligt får hon veta hur hon skulle bete och känna sig i ren och skär frihet. 

Jag blev helt fascinerad, vilket spännande lek att pröva på! Liksom bara för korta stunder säga: Fuck you Monster! I dag lyssnar jag inte på dig! 

 

Den tecknade bilden med monstret är från boken ”Fröken märkvärdig och karriären” Superbra förresten i fall ni inte läst den...;)

Finns det något bättre än grönsaker direkt plockade från landet. Häromdagen kom Wedde upp till mig med en hel kasse fullt av dessa läckerheten. Nu har hela veckan känts lite roligare och absolut färggladare!

Så här såg det ut i Mariehamn klockan halv sju i söndags morse

när jag knallade i väg på jobb för att skriva klart mina artiklar. Kände mig otroligt stressad för jag ville hinna klart innan det var dags för mer danslektioner, så försökte köra lite mindfulness. Drack min kopp kaffe otroligt långsamt och bara njöt i fem minuter. Det hjälpte och jag hann ändå!

 

På lektionen sedan fokuserade vi på känslan i musiken istället för tekniken, vilket var otroligt skönt för min fullproppade hjärna och trötta fötter. Sedan blev det lite mer jobb, dans och mer jobb innan jag klockan fem äntligen var klar med min jobbhelg. 

 

Då gick jag ner till badhusparken och lade mig på en filt i gräset och lyssnade till de här sköna bandet

 

På stället severades eftermiddagste och jag pratade med nya sköna människor

 

jag lärt känna på kursen. 

 

Efter hand kom fler och fler folk dit och bara låg och slappade i solskenet 

 

innan det återigen var dags för swingfest i paviljongen. 

 

Jag är så imponerad över vilket otroligt fint jobb Daniel och Sofia gjort. Windjammers ball är det bästa som hänt Åland på länge. Framförallt inspireras jag av er passion! Tack fina ni för allt!

I lördags vaknade jag tidigt för att äta frukost och sedan bege mig iväg till Uncan för danslektioner! Swing in! Swing out! Det var helt svettigt där inne och man så väldigt glad för alla försökte så intensivt att lära sig och lärarna var så tålmodiga.

Under lunchpausen smög jag sedan iväg för att jobba en sväng och skriva om tårtkalaset för mariehamns-ättlingarna!

 

Tårtan såg verkligen mumsig ut 

 

och det tyckte finaste Melker också, som var där tillsammans med hela tjocka släkten. 

 

Därefter var det dags för mig att byta om till sjömanskostymen för balen på kvällen, men innan dess begav till Kulturhuset för att jobba lite grann. 

 

Det var nämligen dags för Röster för Östersjön och jag skulle recensera och skriva reportage. 

 

När jag var klar hade det hunnit bli mörkt och det såg så mysigt ut i Badhusparken. 

 

Där var det även full fart såklart! 

 

Jag försökte komma över min spärr att bjuda upp folk att dansa, förstår inte varför jag tycker det är så svårt? Jag är ju inte blyg annars. Undrar om det är några gamla könsroller som ställer till det för mig. Att jag liksom på något omedvetet sätt tror att jag som tjej måste stå där och bli vald. Nej, fy bort med sådant! 

 

Efter att hunnit pratat lite grann med nya och gamla vänner, sett supersköna dansstilar och swingat i alla fall lite, smög jag mig hemåt. Man måste ju sova också, ibland. 

 I fredags ringde klockan tidigt för morgonjobb, läkartid och en tur till ÅCA:s bageri. Där skulle jag hämta åländskt svartbröd till Windjammers Ball. Jag ville nämligen få tag på lite olika åländska delikatesser till dessa Goodie Bags som jag fixade till danslärarna.

 

Lite senare mötte jag upp Daniel och Sofia för leverans och lycka-till-kramar. 

 

Väl på jobbet var det en fullspäckad dag med bland annat inspirationskonferens för kvinnligt företagande och lördagsartiklar om Mindfullness, personporträtt och annat skoj. Här fotograferar Ida färgstarka Amelia Adamo som jag åt lunch med. 

 

Så här fin såg Lara ut när jag sedan träffade henne efter jobbet i badhusparken. 

 

Och Judy var ju bara så underbart söt i sin sjömansdräkt!

 

Först danslektion i två timmar och sedan begav vi oss ut på vår swingiga sjömansparad genom stan.

 

Sofia gick först och var så stilig. 

 

Jag och Lara försökte fastna på bild 

 

Samma kväll visade sig även vara sommarfest på jobbet, så efter paraden sprang jag till ”Pepparkvarnen” och mötte upp det här gänget för middag. Supertrevligt och jättebra med lite extra energi inför

 

kvällens höjdpunkt på Pommern. 

 

Uppe på däck i solnedgången pågick värsta swingfesten!

 

 

Alla var så stiliga

 

och duktiga och jag kände mig så hemma bland 

sjömanskostymer

hattar och rosetter i gammaldagsstil!

Tänk om min morfar 

som seglat på Pommern sett det här! Han hade tyckt det var lika störtskönt häftigt som jag!

Det supersköna bandet fortsatte sedan spela

 

tills solen nästan helt gått ner och sedan fortsatte festen i Badhuspaviljongen. 

 

Efter ett tag sprang jag ner igen på stan och mötte upp kollegorna som nu hade kommit in i verklig feststämning. 

 

Mina sköna kollegor Anna och Matilda

 

och trötta och lyckliga jag!

 

Jag har alltid tyckt att det verkar vara så mysigt att dricka något litet gott till kaffet, men mitt problem är att jag varken gillar konjak eller så många likörer. Baileys visst, men det innehåller mjölk som jag inte tål. Många gånger blir det därför istället att jag dricker portvin eller någon typ av Sherry, vilket är otroligt gott, men kan bli lite sött i längden. 

Därför är det så kul att jag fårr upp ögonen för limoncello, italiensk likör gjord på citron. Den har en sötsur smak och känns liksom uppfriskande efter en mäktig middag. Bäst är den iskall. Mina spanska vänner har flaskan i frysen. 

 

 

Mycket är jag i dag:

Sova-under-skrivbordet-trött

Stel så jag knappt kommer ner för en trappa 

Tom i huvudet på ett sådant där överarbetat vis

Men jag är i alla fall inte uttråkad!

Helgen har varit den mest intensiva och roligaste på länge; Lindy hop, jobb, intervjuer, mer lindy hop, personalfest, ännu mer lindy hop, jobb, konsert, skriva artiklar och så lite lindy hop och jobb på det.

Puh! Och nu sitter jag framför datorn på jobb igen...

Många skolor börjar den här veckan. Det betyder att det snart är höst. 

Jag har inget emot tiden när solen fortfarande värmer och träden visar upp färger man inte trodde dem mäktiga. Men jag vill inte att elaka oktober och november ska komma och äta upp allt fint. 

Det ger mig lite ångest eller så är det bara allt för mycket kaffe och swing-abstinens. Den musiken är som en drog!

 

 

Torsdag, men inte vilken torsdag som helst. I dag flyttar jag tillbaka till min älskade lägenhet. Som ni som följt med här säkert vet, så har jag varit frivilligt hemlös i sommar. Det betyder kappsäcksboende i nästan två månader. Vissa dagar otroligt frustrerande, men absolut värt det. 

Jag tror på att prioritera så att man har råd att göra det man vill. Och i sommar behövde jag mer frihet än trygghet. 

 

Men oj, oj vad jag ska njuta nu av att gå barfota över mitt vackra trägolv, ta ett långt bad i mitt fina varma badrum, sätta på kaffebryggaren, öppna balkongdörren, titta när solen går ner bakom talltopparna och krypa ner i sängen i mitt mörkblåa rofyllda sovrum.

Jag ska njuta så för det är bara 1, 5 månad kvar.

 

Den sista september går mitt kontrakt ut och då måste jag säga hej då till denna oas som varit min enda fasta, trygga punkt i fyra år nu. Och börja leta efter någonting nytt. Känns otroligt sorgligt och jobbigare än jag trodde. 

Men kanske är det ödet som ger mig en spark i baken...

”När ni hör det här ljudet är det dags att vända blad.” Så sa rösten på mina sagoband när jag var liten. Med stora ögon vände jag för att se vad prinsessorna och trollen skulle göra på nästa sida.

Jag behövde inte ta besluten själv.

Jag väntade och gjorde som jag blev tillsagd.

Ibland önskar jag att jag fortfarande hade någon som sa så till mig.

Men nu känner jag så STARKT: Vänd blad Liz, vänd blad!

 

 

 

Efter förra veckans chock att vara tillbaka i vardagen, öroninflammation, sjukhusbesök och allmän exitentiell ångest som jag alltid får på hösten var det helt underbart att finaste Heidi befann sig på Åland och nästan bokstavligen lyfte upp mig!

Hon fyllde år i tisdags och vi firade hennes födelsedag i förskott med massa gott som vi gillar: drya till förrätt, silltallrik med kall öl och grillad aborre med nypotatis och god choklad till efterrätt. 

Sedan gjorde vi huskurer för mina öron, övade på att inte göra någonting, gjorde upp planer för hösten, pratade om det som varit och det som ska komma. Men mest av allt så drömde vi! Drömde om massa fina saker!

Och så ringde vi Carro som vi saknade så mycket. Hon var i New York och hade just tatuerat sig! Weeee!!!;)

Jag har blivit lite smått besattt i sardiner den senaste tiden. Nyttig och otrolig god mat. Bäst är att äta dem färska och grillade som här med lite olivolja på, citron och salt.

 

Men eftersom det inte så ofta går att hitta här på våra breddgrader vill jag tipsa dig om sardiner på burk. Just nu i Spanien äter alla dem så här: Rosta en bit bröd, skrubba en vitlöksklyfta och tomat mot den hårda ytan, lägg sedan på god ost, exempelvis cheddar eller mozarella och sedan sardinen på toppen. Jag lovar det smakar mycket godare än det ser ut. 

Sedan nästan två veckor tillbaka hör jag väldigt dåligt. Öroninflammation på bägge öronen. Det är en märklig upplevelse. Hur ska jag beskriva det? Som ett försmak på ålderdomen...eller som att bo i ett akvarium.

Jag har alltid varit så medveten om detaljer i det jag tittar på, men jag har inte insett hur mycket jag värdesätter alla vackra ljuddetaljer.  Som ljudet av kaffe som hälls upp i en kopp, knarrande trägolv under färgglada trasmattor och susande sommarbjörklöv. 

 

Nu flyter alla detaljer ihop och blir som en enda bullrig massa, lite som när man kör bil längst en slingrig väg och har rutorna nedrullade. Det enda du hör är den vinande vinden. Vill vrida in radiokanalen i perfekt rätt läge och hitta skärpan. 

 

Lider med alla som ständigt har detta handikapp och längtar tills alla ljud når in i mina öron igen. Då ska jag öppna balkongsdörren ut till gräset, på morgonen, krypa ner under täcket igen och lyssna. Verkligen lyssna.

Bilderna har inget med min hörsel att göra, men de är tagna i stunder av välbehag...;)

Möt Abatu

 

Jag träffade honom på min semester.

För två veckor sedan var hans föräldrar och hämtade honom från ett barnhem i Etiopien, där det bor över 800 barn.

 

Nu kan jag inte sluta tänka på hur många fler barn som honom som det finns i världen.

Den här låten och utsikten hade jag i huvudet på semestern när jag cyklade längst de små byvägarna och kände mig så där härligt fri...;)

”Birds flying high you know how I feel
Sun in the sky you know how I feel
Breeze driftin’ on by you know how I feel

It’s a new dawn
It’s a new day
It’s a new life
For me
And I’m feeling good

Fish in the sea you know how I feel
River running free you know how I feel
Blossom on the tree you know how I feel

Dragonfly out in the sun you know what I mean, don’t you know
Butterflies all havin’ fun you know what I me
Sleep in peace when day is done
That’s what I mean

And this old world is a new world
And a bold world
For me

Stars when you shine you know how I feel
Scent of the pine you know how I feel
Oh freedom is mine
And I know how I feel ”

På tal om skaldjur. Åländska kräftor är inte så tokigt det heller!

Det finns få saker i matväg som slår att åka ner till en hamn och köpa fisk och skaldjur direkt från fiskebåtarna som kommer in med dagens skörd. 

 

I Sydeuropa tycker jag det är extra skoj eftersom jag inte känner igen alla fiskar och det blir lite som en lektion i naturvetenskap i praktiken. 

 

Fiskarna åker ut klockan fyra på morgonen och trålar bläckfiskar, räkor, musslor och annat gott till klockan fyra på eftermiddagen. Visste du att räkor trivs bäst precis i gränsen där vattnet blir djupare, upp mot 200 meter?

Väl iland är det bråttom att få fisken rensad och kyld. 

 

I den lilla fiskebyn Pamola som jag hade turen att hitta på semestern är man noga med att inte fiska mer än dagskvoten 

 

och man svär rejält över tjuvfiskare som fiskar för mycket.

 

När all fiske är packad och klar är det dags för 

 

dagens auktion. Restaurang och butiksägare samlas i något som nästan ser ut som en bowlinghall och ger bud utgående från priset dagen före. Jag stod och tittade på ett tag och kan lova att ibland går det riktigt hett till. 

 

Väl ute på marknaden läggs sedan fisken upp likt konstverk och det är dags för oss vanliga människor att få köpa någonting gott. 

 

Även här är det högljutt och det vägs och mäts och fiskarna sprattlar fortfararande. 

 

Detta var vad jag lyckades få med mig hem: pilgrimsmusslor, kammusslor, räkor och lite bläckfisk. Och sen var det bara att ställa sig och tillreda dem och bjuda vännerna. 

 

Något jag lärt mig i Spanien när det gäller skaldjur är att göra det så enkelt som möjligt. Smaken är så god i sig som den är, så det enda du behöver är att förstärka eller mildra den lite grann. Musslorna lät jag först ligga i vatten i några minuter så att all sand kom ut. Sedan lagade jag en liten marinad av persilja, vitlök och olivolja som jag mixade snabbt ihop med en stavmixer. Därefter lade jag allt i en kastrull, stekte dem ett par minuter och så på med en skvätt vitt vin....

 

Pilgrimsmusslorna tycker jag är supergoda bara som de är, så grillade dem hastigt några minuter och sedan på med salt och peppar. Ja, du läste rätt. Peppar är supergott till dem. Och det är allt som behövs. 

 

Kammusslorna testade jag två varianter. Jag grillade dem hastigt, bara ett par minuter sedan på med samma marinad som till de andra musslorna och lite salt. Men några sprarade jag som de var och bara saltade, ringlade över lite olivolja och sedan på med en skätt konjak. Jag lovar, supergott! 

 

Räkor bara älskar jag som de är. Dessa var lagom stora och innehöll mycket rom. Grillade dem ett par minuter och sen bara lite lite olivolja på och salt. Inget mer. Jag ville känna räksmaken. 

 

Så ja, efter mycket sörplande och smaskande var det bara skalen kvar. Vi drack bubbel till. Det är det bästa till skaldjur tycker jag. 

En mycket vacker middag tror jag är det mest beskrivande ordet. Kanske var det bubblorna, det roliga att få följa hela förloppet från havet till bordet eller så var det bara värmen. Men när alla var mätta och glada tyckte jag att det här musselskalet liknade en fjäril. Tycker inte ni det? 

 

Häromdagen gifte sig finaste Anna med sin kära Erik hemma i trädgården. Så oerhört romantiskt. Över 100 personer stod nedanför altanen i gräset och tittade på när de sade ja till varandra. Flera av oss fällde en tår.

Så här fin hade Julia fixat Anna i håret och rosetten har hennes supertalangfulla syster Linda gjort. Helt perfekt i 1950-tals stil och så mycket Anna. 

 

Såg ni det rosa skorna?

Det var så himla fint när Anna skred ner för trappan med sin pappa till tonerna av en gitarr

och Erik och Ylva (i änglavingar) stod och väntade.

 

Sedan skålade vi alla i champagne för det lyckliga brudparet och minglade och pratade

 

tills vi fick se en riktig kyss!;)

 

Jag såg Anna i varenda detalj som exempelvis i de här hemmagjorda vimplarna som hon gjort av gamla inredningstidningar. Allt var så himla bra ordnat och fixat. Imponerade bra!

 

Den mesta av maten hade Anna och Erik även gjort själva. De bjöd på spanskt tema med ostar, kallskuret, sallader, gudomliga röror och den här gazpachon till förrätt som jag inte kunde låta bli att ta mera av...en gång till..och en gång till. 

Vi gäster åt, drack, skrattade, pratade och hade roligt. Jag hade faktiskt tänkt ta fler kort under kvällen, men festen kom liksom emellan. Jag menar jag var och njöt så i stunden att jag glömde bort att ta fler. 

 

Kvällens vackraste sång framfördes av Therese, som var min bordsdam

 

och det allra bästa var denna pyramid till bröllopstårta av cupcakes i alla möjliga färger och former! Så smarrigt gott!

 

Finns det något finare än att se någon så här lycklig?

 

Resten av kvällen var helt enkelt magisk! Tack Anna och Erik!

Så ja då blev det kalas för hela slanten i går hemma hos familjen Rumander när sötaste Malva fyllde 6 år!

 

Långbordet var uppdukat ute på terassen 

 

och Åsa och Stefan såg härligt semesterfina ut!

 

Christian och Otto var där och syster Renée också, men hon var tvungen att åka in och jobba. 

 

Här är Axel

 

söta Annette och Marius 

 

Marco och Jasmine

 

Mamma

 

Stefan och pappa

 

och tjusiga Marianne i superfin bardot-rutig klänning. 

 

Efter jättegod kycklingsallad med röbetor och bulgur och rosévin till så klart, dukades kaffet upp. 

 

Malva var så här superlycklig över sin prickiga leksakshamster. 

 

och Olle så här glatt busig för att vår kusin Bianca var på besök. 

 

Allra stiligast var Otto i sin keps. 

 

Malva fyllde hela lungorna med luft och lyckades blåsa ut alla sex ljusen på en gång. Vad hon önskade sig är en hemlighet. 

 

 

Efter middagen sprang vi de få stegen ner till sjön 

 

och barnen lekte skattjakt i sanden. Till deras förtjusning fann de en hel påse med godisaskar. 

 

Här är charmiga Jasmine.

 

Solen värmde så skönt på bryggan

 

och vi stod där och hängde och pratade en stund.

 

Marianne i sin superfina matchande skor. 

 

Efter en stund var det dags att simma

 

tills läpparna var blå. Finare sommarkväll är svårt att hitta! 

 

I dag fyller min kära systerdotter Malva 6 år! Det är konstigt. Hon har blivit sex år äldre, medan jag känner mig precis lika gamla som första gången jag såg henne. Hihi! Det är underligt det där med tidsperspektiv!

 

Senast vi hade födelsedagskalas i familjen var den 29 juni för min idol och storasyster Renée. Hon bjöd enligt traditionen med hemlagade hamburgare i trädgården och en riktig stor jordgubbstårta!

 

Alla barnen som jag har äran att vara moster till studsade omkring och vädret var så där perfekt soligt och gräsmattan så där grön som bara den kan vara precis vid midsommar. Här är Olle och Melker. 

 

Otto, Malva och Axel. 

Vet ni, jag har alltid vetat att jag skulle tycka om mina syskonbarn galet mycket, men aldrig hade jag kunnat ana hur mycket. När jag är ute på äventyr är det alltid dem jag längtar hem till. 

Förra sommaren utnämde Heidi, Carro och jag Dry Martini till sommarens drink, eller som min mamma säger: Drya! Älskar det ordet!

I sommar är det klassisk Gin tonic som är den absoluta favoriten. I Barcelona finns en hel bar som bara serverar GT, med olika sodavatten och smaksättningar som lime, citron och gurka. Men den bästa GT:n gör ändå min pappa. Ungefär så här tror jag han blandar till den: 

Lägg generöst med is i ett highballglas. Fyll på med 4 cl gin och toppa med tonic. Garnera med en lätt pressad citronskiva. Och om du har, en skvätt fläderblomssaft. Jag lovar...supergott!

FN vädjade igår på nytt om hjälp till svältdrabbade Afrikas horn, där flera miljoner personer riskerar att dö om inte hjälpsändningar når fram. Torkan i krigsdrabbade Somalia och delar av Etiopien, Kenya, Uganda och Sudan uppges vara den värsta på sex decennier. Man tror att cirka 1 miljon barn kommer att dö av svält. Förstår ni den siffran? En miljon barn. Totalt svälter över 20 miljoner människor.

Det tar så ont i magen när jag tänker på det...

 

Häromdagen startade min fina och handlingskraftiga vän Karin insamlingskampanjen ”Blogga mot hunger”. 

Jag deltar i insamlingen genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen. Om du också vill delta 

Gör så här:
1) Skänk minst 5 euro/50 kronor till valfri organisation.
2) Kopiera följande text i ett inlägg på din blogg:

”Jag deltar i insamlingen Blogga mot hunger genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen.”
3) Meddela, om du vill, på kampanjens Facebook-sida (Blogga mot hunger) att du deltagit och ange bloggens namn.

Jag valde att donera mina 10 € till Rädda Barnen på Åland som är engagerade i kampanjen ”Hjälp Afrikas barn”.

Om du bor i Sverige finns samma kampanj att hitta här.

 

Rädda Barnen hjälper i första hand med vatten, vattenrengöringstabletter och näringsrik mat.  

2,70 € ger ett barn, som återhämtar sig på en näringsklinik, en filt
6€ ger en familj vattenrengöringstabletter som räcker en månad
17€ ger tio barn myggnät
55€ ger en sexpersoners familj mat i en månad

Och har du ingen blogg så kan du ju självklart ge ett bidrag ändå! Bloggen är verktyget för att sprida kampanjen. 

5 juli stod min kalender på när jag kom in till jobbet i dag. 

Alla sidor på en gång. Så där bara. Slet jag bort dem.

Så fort gick det att ta sig fram till den 1 augusti. 

Men vilken semester! Den lugnaste och vackraste på många år. Ska berätta allt. Nu kör jag igång med bloggandet på riktigt igen. 

Augusti. Den stora semestermånaden för de flesta i Europa. Bara för att jag börjat jobba igen, betyder de inte att sommaren är över. Jag tvärvägrar. Istället ska det bli så mycket sommar som möjligt på kvällar och lunchraster. Jag pratar bland annat om:

- Morgondopp innan jobbet och fransk frukost på trappan med starkt kaffe och rostbröd med smör och marmelad.

- Picknick-lunch!

- Härliga helgbesök och skärgårdsidyll. 

- Trädgårdshäng.

- Kräftor, kräftor, kräftor!

- Läsa bok och dricka te på mina föräldras balkong. 

- Blåbärspaj, svartvinbärssaft och massvis med kantareller.