Häromkvällen lagade jag denna tortilla precis som jag lärt mig av mina spanska vänner.

Först tog jag sex potatisar, skalade dem och skivade de tunna. 

Sedan tog jag en halv zuccini. Slanta den fint och fräste den och potatisen tillsammans med en skivad gul lök i lite olivolja tills allt blivit mjukt och fått lite färg. 

 I en skål vispade jag sedan ihop sex ägg + lite salt och peppar och hällde smeten över rotsakerna i stekpannan. 

Alltihop fick sedan stekas ihop på ganska hög värme för att få en fin yta. När tortillan sedan bara var geggig, inte rinnig tog jag en tallrik och vände på omeletten. 

Några minuter till på andra sidan och voila! En tortilla de patata!

På toppen några skivor tunn parmaskinka!

Jag har knappt en sekund över för att skriva här.

Jobb, flytt, skriva på boken, jobb, flytt, skriva på boken. Min cirkel just nu. 

Drömmer om tid.

Ett normalt liv. 

Då skulle jag: 

Ringa alla människor jag saknar och prata i timtals. 

Baka havreflan.

Dricka Earl Grey med mjölk

Ligga på soffan, stirra i taket och känna mig lite uttråkad.

Läsa Marguerithe Duras "Älskaren", som jag nyligen lånat på bibban. 

Pröva läsa en roman på spanska.

Göra fotbad och se på Mad Men. 

Ha spelkväll hemma hos mig med kompisarna, dricka vin och snacka skit.

Lyssna på något bra program på P1

Eller se flera avsnitt av Babel på Svt play.  

Laga mat en hel dag och sedan bjuda hem finaste personerna på middag.

Plocka svamp. 

Göra stora kikärtsgrytor och kryddiga linssoppor och frysa in.

Ta en långpromenad med gummistövlar och paraply och kameran. Dricka varm choklad när jag kommer hem.

Fixa fint hemma i den nya lägenheten.

Pussa på mina syskonbarn

Gå på bio.

Göra spellistor på Spotify för olika humör. 

Jag ska gå en i kulturjournalistik på Poppius i höst.  Varannan tisdag nu i oktober och november. I går var första gången och jag verkligen njöt av att sitta i ett klassrum igen. Diskutera! Tänka nytt! Dessutom var läraren en störtskön gammal DN-journalist med 1970-talets idealistiska journalistvärderingar.  Älskar sådant! 

Innan träffde jag Carro efter jobbet, vi åt en bit ihop och pratade om hur dagen varit. Som om vi bägge bodde i samma stad. Det var en sådan skön känsla. Som om tiden stått still. Som om jag sedan skulle krama henne hej då, gå via Ica  och knalla upp till min lägenhet på Folkungagatan. 

 

Hemma igen.

Inser att hösten hunnit komma medan jag varit borta i min egen värld. 

Tillbaka till jobb, tickande deadline, en spännande kurs, helgjobb och

Kartonger, kartonger, kartonger och
kartonger och
kartonger och
kartonger och
kartonger och fler kartonger.

Jag tänker - jag tar en bild på kartongerna men kameran ligger i en av kartongerna
liksom matskeden till frukostgröten

Min favoritkofta
och kodtabellen till mitt bankkonto. 

Föredrar att befinna mig i mitt nya hem nu. 

I en ny tom lägenhet

Tomma väggar, tomma golv, tom balkong - det måste vara den tomheten som buddisterna talar om, en fri och lugn tomhet utan någonting som stör utifrån. En tomhet som bara man själv kan fylla med värde och mening och där värdet och meningen är att de inte behövs.

Det finns ingen flyttstress på de här tomma ytorna, allting är möjligt och det ordnar sig.

Bara några dagar kvar. 

Steg för steg.

Den här killen har helt och hållet förstått varför det är så underbart att resa! Jag blir så lycklig och lite kär...;)

MOVE from Rick Mereki on Vimeo.

LEARN from Rick Mereki on Vimeo.

EAT from Rick Mereki on Vimeo.

Inte nu

nästa gång. 

Inte nu

nästa båt.

Inte nu 

nästa middag. 

Inte nu

nästa hopp.

Inte nu

nästa semester. 

Inte nu

nästa projekt. 

Inte nu

nästa förhållande. 

Inte nu

nästa kram.

Inte nu 

nästa konflikt. 

Inte nu

nästa tåg. 

Inte nu

nästa fest. 

Inte nu 

nästa sorg. 

Inte nu 

nästa dans. 

Inte nu

nästa pratstund. 

Inte nu

nästa rast. 

Inte nu 

nästa sommar. 

Inte nu 

nästa sex. 

Inte nu 

nästa land. 

Inte nu

nästa ord. 

Inte nu

nästa dröm. 

Inte nu 

nästa äventyr. 

Inte nu

nästa nu.

Jag har så många små, fina tjejer omkring mig och jag blir så störd på mig själv för det första som nästan alltid kommer ut ur min mun när jag ser dem är en komplimang om deras utseende: "Åh, vad söt du är!", "Vilken fin klänning", "Har du nya skor?".

Men nu har jag bestämt mig för att en gång för alla bita mig i tungan och hindra de där orden från att komma ut. 

När jag visar dem att deras utseende är det första jag lägger märke till, så säger jag ju indirekt på samma gång att det är det viktigaste. 

Vilket jag vet är konsekvensen...men ändå hoppar alla de där orden ur mig: söt/fin/gullig

Jag är antagligen själv är alldeles hjärntvättad...

Nej fy!  Dags för ändring!

 

 

 

 

 

Amerikanerna gör helt klart de bästa bakverken tycker jag. Finaste Anna sade en gång till mig att det handlar om att de även sätter salt i kakorna, inte bara socker. Tror det stämmer, dessutom snålar de aldrig in på chokladen...,)

Denna härliga blogg har två nyfunna amerikanska vänner Sasha och Erin tipsat mig om. Och jag måste säga. Den är alldeles, alldeles uunderbar! Titta och njut!!

Kommer inte åt att fota så mycket, men i mina skrivpauser spanar jag ut genom mitt fönster på människor på gatan. Det är som en levande catwalk. Bättre modeinspiration får man leta länge efter.

En av mina favoriter är detta: Rött lättstift + ett stort leende

Bild av Tamu McPherson. 

Har egentligen börjat förstå det här med upp och ner. Man kan inte välja bara en av dem. De bägge måste finnas. Livet är liksom bara så. Tung OCH lätt.

 

Förstår för jag upplever kontrasterna extra mycket just nu 

 

 Däremellan skriver jag och drömmer...

 

Som ni alla vet är jag inte så förtjust i byxor och går allra helst klädd i klänningar. Men jag måste erkänna att när jag ser så här fina färgklickar blir jag lite sugen.

Man kanske kan köpa ett par vintage sådana och sedan färga dem i rött, blått, gult eller allra helst grönt. Grönt är jag extra förtjust i just nu. 

Något annat fint är det här: 

 

 

Det är så mycket jag skulle vilja berätta för er och bilder som jag skulle vilja visa. Men de kommer senare. Just nu går hela mina dagar och all energi jag har åt till att skriva, skriva, skriva. Det är lite som att flyttstäda. Bakom varje vrå hittar man fler och fler saker. Spår. Trådar...dammtussar!;)

När jag inte skriver tankar jag. Fyller på. 

Mina vänner hjälper mig. Den här bilden skickade Heidi, Carro och Samira till mig häromdagen. Den är från 2009 när vi rymde i väg en vecka till Spanien från allt grått och trist.Bara som en påminnelse. Dessutom mailade de mig spotify-spellista som jag spelar i min telefon så fort jag blir trött!

Här kan ni läsa en jättebra artikel om just vänskap. Den berättar hur viktigt det är med vänskap i livet.

Lika viktigt som jag alltid trott.

När jag såg Patti Smith för inte så länge sedan gick hennes ord och musik rakt in i mig. Det var som om det inte gick att vara oberörd för hon var så mänsklig och sig själv där hon stod på scen. Jag tror hon inspirerade alla i rummet att visa upp sina färger som hon gör.

Först var hon värmande gul och fri och vit!

" I think that I am constantly in a state of adjustment."

"Jesus died for somebodys sins, but no mine". 

 

Sedan var hon blå, poetisk och så engagerad.

"When I was younger, i felt it was my duty to wake people up. I thought poetry was asleep. I thought Rock'n'roll was asleep."

"Never let go of that fiercy sadness called desire" 

 

Sedan röd, brinnande och stark! Stark, stark, stark!

"The power is in people!" "People have the power to rendeem the work of fools"

 

Jag och Daniel har jobbat med ett gemensamt projekt sedan 1 januari. Han fotograferar livet i Mariehamn ur  olika vinklar varje dag och jag skriver texter till.

Det ska bli en fotobok som berättar om 365 dagar i Mariehamn och det känns superspännande. Den handlar om vår lilla stad, men framförallt om livet i stort. Människorna.

Folk föds, fyller år, tar promenader, skidar, fikar, jobbar, vilar, skrattar, läser tidningenpå biblioteket, simmar, pratar...till slut är det ju ändå det vardagliga som är livet och det är där de riktiga historierna finns att finna. 

 

Försöker just nu skriva i nån sorts ocensurerat ”hjärnsläpp”. Sätta fingrarna till tangenterna och skriv utan att tänka och det känns bra. Speciellt för att jobbet varit så snälla och gett mig tre veckor tjänstledigt för att kunna koncentrera mig på detta. 

 

Ibland står det ändå still...

Receptet: Påminna mig själv varför jag älskar att skriva. Och fokusera. Så.

Dessutom har jag nu klistrat upp den här lappen. Elizabeth Gilberts peppande ord från föredraget jag skrev om i förra inlägget. 

Jag är så förtjust i ted.com. Speciellt om man hittar riktigt bra och inspirerade föredrag som man annars aldrig skulle ha chansen att se.

Min söta kusin Vendela skickade mig på födelsedag denna länk till författaren Elizabeth Gilberts( ni vet hon som skrev Eat, Love, Pray!) fördrag om att odla sin kreativitet. 

Den är som Vendela skriver egentligen precis som så mycket annat i samma genre, men ändå inte. "Varför vet jag inte, men jag tycker bara att det är lite själavärmande, på sitt eget babblande sätt."

Hon pratar bland annat om skrivkramp... så om du någon gång känner att du har 20 minuter som du vill lägga på att titta på någonting trevligt, kolla in den.

Jag tyckte om min dag i går.
Det pep i min telefon och i datorn. Ringde. Fina ord från släktingar och kompisar. Kärlek. Tårta med ljus i.

Inget kalas med ballonger och glömda skor.
Lådvin och paj, ni vet.

Men ett konstant pirrande lyckorus i maggropen. Och samtidigt nöjd med att bara vara. 

Att bli äldre. Är mitt nya nöje.

En trygghet.

 

Du räddade mig när vi var fem och inte vågade lära mig simma ordentligt. Du simmade för mig. Du räddade mig när vi var fjorton och skolkorridorerna var långa och läskiga. Jag behövde aldrig gå igenom dem ensam.

Du har räddad mig hundra gånger efter det men framförallt räddar att känna mig halv. Tillsammand med dig är jag hel person. 

Vi, vi, vi!

Du och jag mot världen!

Varje gång vi inte ses finns det säkert hundra anledningar, men ingen tillräcklig.

"Tillsammans är vi bäst!"

En av oss säger alltid så. "Tillsammans är vi  bäst." Och någon av oss svarar tillbaka: jag vet! Alltid och förevigt du och jag. När jag sitter bredvid dig längtar jag ingen annanstans.

Grattis min älskade Åsa! I dag är vår dag!!!! 

 

Jane Austen dog av den. John F.Kennedy led av den. Addisons sjukdom som 200.000 personer i Europa har. Och jag. 

Jag vet inte.

Forskarna vågar inte fira än. 

Men

I morse skickade Heidi ett meddelande till mig om en artikel i Göteborgs Posten.

Bang. 

För en sekund dog jag lite. 

Men sedan fortsatte hjärtat att slå. Artikeln berättar att ett litet Göteborgsbaserat har tagit fram ett nytt läkemedel som om det kommer ut på marknaden kommer att göra oss med trasiga binjurar mycket friskare. 

Eu:s läkemedelsverk är positiv.

Nu krävs bara ett stort antal privata investerare. 

Eller inte bara. 

När det handlar om pengar är det aldrig bara. 

Men hoppfullt är det i alla fall. 

Jag hoppar i dag!

 I lördags bestämde jag mig för att fira min födelsedag i förskott och bjöd hem mina kära för fika i trädgården

 

och loppis. 

 

Nu under mitt flyttpackande har jag nämligen hittat en hel del kläder som jag tycker om men som inte passar mig och jag blir så glad när de passar andra. 

 

Min söta granntjej kom 

 

Finaste Lina och syster yster Åsa

 

Sköna Anna 

 

Vi drack kaffe, åt god kaka som bästa Johanna bakat 

 

medan mina syskonbarn, gudbarn och fina kompisbarn lekte och hade djupa snigeldiskussioner.

 

Ja, ni ser hur glad jag var. 

 

3 september och en sådan somrig dag. Här ser ni Janne, Johanna, Kära syster yster Reneé och Christian.

 

De här alldeles uuunderbart vackra solrosorna fick jag av Matilda och Ida i lördags.

 

Det finns inget bättre än att mötas av detta när man går upp trött för att äta frukost på morgonen. Man kan liksom inte låta bli att le. 

 

Det har varit en stillastående dag. Varför vet jag inte. Istället för förvirring: musik!