Jag är så förtjust i den här versionen av en gammaldags 1960-tals beehive, men har inte riktigt förstått hur man får till det. Men man kan lita på The New York Times till det mesta.

Här hittar ni en DIY guide. 

Läste en artikel om vad som hjälper mot höstdepp. Tydligen är man inte så säker längre att ljusbehandling fungerar. På många sjukhus har man därför lagt ner verksamheten. Men det här tror man däremot att hjälper: 

 1. Solig vintersemester med bad.

2. Motion i alla former.

3. D-vitamin som finns i fet fisk. 

4. Choklad eller andra sötsaker. ( Kolhydrater hjälper till att bygga upp serotonin.)

5. Att försöka upprätthålla sitt sociala liv och bjuda hem folk. Fester!

6. Promenader i dagsljuset på lunchen. 

Jag är lite sjuk och vaknar tusen gånger på natten. Det finns ingen tröja som är varm nog och som man inte svettas ihjäl i.  Men nu är det fredag och då känns allting bättre. Det är konstigt jag tycker till och med om fredagar när jag jobbar eller krasslig. Måste ha att göra med den ombonade känslan som liksom letar sig in i maggropen. 

En annan sak:  

Jag vet inte varför, men jag tycker om när man ute i stora världen skriver fint om någon från våra små länder här uppe. Konstigt, men jag gör det. 

Här skriver The New Yorker om Tomas Tranströmer. Lite skön helgläsning. 

Och till sist: 

 Såg jag ett jättehärligt recept på varm vitchoklad med kanel på en av favoritbloggarna Söta Saker.

Perfekt för att värma upp sig efter julmarknaden!

Ps! Bilden tog jag i onsdagsmorse när jag vaknade upp i Stockholm. Jag hade varit där för att gå på min kurs. Ljuset var så mystiskt och skönt lila. 

Eftersom jag inte kan åka till Spanien just nu, bestämde jag mig häromdagen att Spanien får komma till mig istället. I alla fall smakerna av det. Jag tror jag ofta här på bloggen skrivit om croquettas. När man ser utsidan av de små bruna avlånga bollarna kanske man inte fattar grejen med dem. Saken är att du måste smaka dem för att fatta hur gott det är att bita i den krispiga ytan och sedan känna hur smakerna av det varma innehållet fyller hela munnen.

Man kan göra croquettas på skinka, räkor och allt möjligt. En gång smakade jag några gjorda på anklever. Men min absoluta favorit är ändå svampcroquettas. Dessa gör du så här: 

 1. Ta några 100 gram svamp och hacka dem i bitar. Just nu passar det ju utmärkt med höstkantareller. 

 

2. Ta en eller två lökar och finhacka dem i mycket små bitar. Ingen vill få en stor lökbit i munnen mitt i allt. 

 

3. Fräs sedan samman löken och svampen några minuter i lite olivolja. Löken ska inte få färg. 

 

4. När det mesta av vätskan försvunnit är det bara att strö över lite maizena mjöl. Ungefär 2 matskedar. 

 

5.  Sedan är det dags att hälla på mjölken. Ungefär 3/4 liter. Men häll på lite i taget. Här gäller det att ha tålamod, ungefär som när man lagar risotto. Häll på lite, rör om, se hur mjölken tjocknar och sugs upp i såsen, häll på lite mer...osv...När du sedan hällt i alla mjölk och svampröran har fått en tjock härlig konsistens tar du den av från värmen och ställer den och svalnar. Det är viktigt här att den blir helt kall. Annars är smeten för lös att jobba med. 

 

6. Därefter är det bara att sätta igång att rulla bollarna, som köttbullar ungefär. Doppa dem i uppvispat ägg, rulla dem sedan i skorpsmulor och sedan i raps eller solrosoljan som du hettat upp till hög värme. Några sekunder där i och när de fått en guldbrun färg är de klara. Lägg dem då på ett hushållspapper och svalna. 

 

7. Ta-da! Klara!

 

På utsidan krispiga och på insida mjuka och goda ( Ursäkta bilderna, hade lite för dåligt ljus)

Croquettas är goda som en lite tapa före maten tilllsammans med skinka och ost eller så kan du äta dem som en hel måltid tillsammans med en grön sallad och lite skinka. Spansk skinka då så klart! 

 

Melker

 

Olle

Så ja, nu är mitt hem officiellt invigt!;)

Jag är rädd för att bli besviken, men ändå måste jag se filmen ”My week with Marilyn” med Michelle Williams i huvudrollen. Jag är nämligen en av dem som älskar att se hur bra någon annan imiterar en annan person och Michelle har absolut potential. Kolla bilden.

Men framför allt är jag en av dem som älskar Marilyn Monroe. Det började med att jag läste Joyce Carol Oates halvfiktiva roman ”Blond” och Marilyns liv. Sedan började jag beta av hennes filmer. En för en och blev fast. 

De är inte bara glamoren, de vackra klänningarna och hennes olika kärlesksförhållande som fascinerar. Utan framförallt hennes bakgrund som barnhemsbarn, hur hårt hon kämpade för att nå framgång och hur hon på grund av sitt yttre fick bimbo-stämpeln fastän hon hade  ett stort själsliv där under.

Det roliga är att hon får lite upprättelse nu när hennes dikter och dagboksanteckningar kommit ut i boken  "Fragments”.

 

Framsidan är ett fotografi av Alfred Eisenstaed, som fotograferade henne i hemmet, klädd i vita byxor och en svart topp, uppkrupen i sin soffa, framför en hylla med böcker, hennes personliga bibliotek.

Men även i andra fotografier tagna av Marilyn så läser hon. Eve Arnold fotograferade henne för Esquire magazine på en lekplats i Amagansett läsandes James Joyces.

Jag har inte läst ”Fragments” än, men tjuvkikat:

 Scream—
You began and ended in air
but where was the middle?

Här är trailern för filmen: 

 

 

 I dag när naturen går i olika skalor av grått och det känns som om man klunkar i sig av mörkret utanför får jag en så stor längtan efter mitt älskade Barcelona. Ni vet hur vissa människor lyfter fram det bästa ur en. Så känns det när vi är tillsammans. Vi har verkligen ett kärleksförhållande, Barcelona och jag.

 

Jag saknar värmen, som liksom bäddar in en och gör en lugn och avslappnad. 

 

 

och ljuset som nästan tar ont. 

 

All färsk fisk och ståjiga marknader 

Rytmen. Det finns överallt!

 

Ljudet av högklackade skor och alla chica damer och tjejer. 

 

Balkonger. Ni, vet ju hur svag jag är för balkonger. 

 

Konsten som finns överallt som en del av stadsbilden. Som de här tre figurerna på en vägg i Raval 

 

eller den här draken i närheten av Liceu. 

Jag saknar också sprickorna. Att allt inte är perfekt, utan mer mänskligt. 

 

Min favoritrestaurang La Esquinica i en av de yttre stadsdelarna där de lagar helt uuunderbara patata Bravas. Sevitörerna är både effektiva och charmiga och ölen kall och god. 

 

Jag saknar också småkaoset och allt det färgglada 

 

Att sitta inne i en liten bodega och smutta på en 
god cava och skåla för livet. 

Secondhandbutikerna i Raval som har de konstigaste öppettiderna jag varit med om, men även de finaste 1950-tals klänningarna. 

 

utbudet av allt från tangoklasser och klassiska konserter till improvisationsteatrar och spännande konstinstallationer.

 

Färskpressad juice. Och överhuvudtaget allt det färska och nyplockade. 

 

Sena samtal på mysiga, stimmiga barer 

 

rosa, ljumma kvällspromenader genom stan

 

Och strandlivet. Speciellt nattetid!

 

När jag fick den här boken i min hand kände jag mig lite tveksam, måste jag erkänna. En bok om en kille som är rädd för relationer, ligger med en massa tjejer och sen blir ledsen när ingen vill ha honom? Är det inte lite tjatigt att läsa om killar som inte vågar bli kära? Har man inte läst och upplevt det tillräckligt med gånger?

Men så fel jag hade. Även om Filip på så många sätt är ett svin som bara tänker på sig själv och sitt eget, så tyckte jag ändå om honom. Även om han lurades, svek och betedde sig hur illa som helst så kände jag jättemycket för honom och hans rädsla för att ge sig hän. Boken har en känsla som gör att man som läsare grips tag av berättelsen och hoppas på att allt ska gå bra.

Vi har redan sagt hej då är en fin bok om att låta sina rädslor styra, om kärlek, förälskelse och svek. Och om ensamhet!

I lördags var det dags för helgens fest nummer två. Pappa tände lyktor längst hela vägen och en stor brinnande brasa och bjöd in till 60-årskalas. 

 

Vi firade ju pappa i Italien, men nu var det dags att ta hela släkten i firandet. Maten var italiensk, men platsen mamma och pappas stuga Strömar på Enklinge. 

 

Mamma var prickig och fin och redo

 

och hade redan bjudit in julen i stugan med julstakar i fönstret och massa ljus på borden. 

 

Vi dukade sedan i italienska färger och lagade ett stor långbord genom hela stugan

 

och korkade upp champagnen lagom till alla syskon, morbröder och kusiner var på plats.

 

Vi åt goda grejer som kinuskitårta exempelvis. 

 

Pappa var glad över alla som tagit sig ut i skärgården och höll tal

 

Här håller pappas syster Brittis och yngsta bror Kjell en liten frågesport om året 1951

 

Mina fina kusiner

 

Pappa och hans 5 år äldre morbror Bengt

 

Sedan hade vi himla trevligt tills alla var mätta och himlen full med massvis med stjärnor. 

 

Jag vaknade på söndagmorgon av att himlen var alldeles rosa 

 

och Melker och Olle pussade mig på min arm. 

 

Sedan åt vi frukost och resten av dagen sov jag och försökte bli frisk. För Tyvärr tror jag det blev lite för mycket kul för min kropp, så nu ligger jag och hostar hela nätterna.

Men oj, vilken rolig helg!

I fredagseftermiddag träffades Anna, jag och Josefin hemma hos mig och fixade oss fina innan vi gick till Nautical för att fixa de sista detaljerna. 

 

Vi skulle nämligen fira Ålandstidningens 120 års jubileum och samtidigt ha personaljulfest. 

 

Massa levande ljus var tända överallt 

 

Serveringspersonalen korkade upp champagnen

 

och i Kaptenssalongen hade vi gömt hela Mariehamns kvartetten. 

 

Vi tre i festkommittén hade nämligen bestämt att festen inte skulle hållas i november 2011, utan i november 1890. Åland tillhörde Ryssland, tsaren var vår diktator och tidningen inte ens grundad. Sedan skulle vi sakta men säkert under kvällen lopp ta oss tillbaka till nutid. (Därav mitt försök till någon slags rysk sekelskiftesfrisyr...;)

 

Vi inledde med vodka och ryskinspirerad mat.

 

I mitt bord gillade de idén och började prata ryska. 

 

Jag passade på och gick runt och fotade gästerna vid de övriga borden. Här är bord nr 3 som stolta vann kvällens supersvåra frågesport ihopkomponerad från Frippe i sjuksängen. 

 

Alla fick dra en nummerlapp när de kom och blandningen kring borden blev riktigt bra. Här ekonomer, reklamfolk, en journalist och en fotograf.

 

och samma sak här. 

 Fredrik och Anna som ingår något hemligt avtal. 

Och jag med mina bordsherrar: Sebastian

 

och Petter. 

Vid det här bordet gjorde man massa saker på en och samma gång. 

 

Vår första överraskning var Mariehamns kvartetten som kom in och ledde snapssångerna. Det andra var ett besök av Ann-Gerd Steinby och kvartetten som tillsammans tog oss med på en resa tillbaka till badhusepoken kring sekelskiftet. Kotte spelade Julius Sundblom. Och Ann-Gerd var Hanna Rönnberg, som

 

här hyllades av alla männen på badhotellet. 

 

Ungefär efter desserten hade vi nått fram till 1920, 1930-talet och kvällens tredje överraskning. Alexandra och Emma dansade eller snarare swingade in och visade hela gänget hur man dansar Charleston. 

 

Därefter blev det fart på dansgolvet. 

 

och nästan alla dansade med när DJ Totte tog oss med oss på en musikresa från 1950-talet tills i dag. Jenny ville ingeting annat än höra Dover Calais.

 

Jessica var lika fin som alltid

 

Sandra likaså, som till sin stora förvåning upptäckte  när vi skulle gå hem att någon tagit hennes vänsta stövel istället för sin egen. Så hon fick gå därifrån i två högra. 

 

När middagen var avslutat, champagnen uppdrucken och musiken någonstans framme vid 2000-talet gick vi vidare och fortsatte dansa. Nästan hela natten lång! En superkul kväl!

Jag springer tre gånger i veckan nuförtiden. Två pass på cirka fem kilometer och ett längre på helgen. Inte när jag är sjuk så klart, men annars kommer jag faktiskt iväg. Ut!

Kanske låter det lite för er träningshurtiga där ute. 

Men för mig är det stort. Att jogging skulle bli en del av min vardag har nämligen varit ett mål jag jobbat mot i flera år nu. Åtminstone tre år. Jag talar om en väldigt långsam och gradvis upptrappning med många bakslag på grund av sjukdom eller att min lathet kickat in.

Jag började med att gå fem minuter, springa en och så vidare. Då kändes det omöjligt att bara springa en halvtimme i sträck. Men det nya är att jag inte gett upp. Jag har fortsatt. Låtsas som jag inte alls varit sjuk i tre veckor och konditionen är i botten. Inte börjat om, tagit igen det jag missat, utan bara fortsatt träta på med mina tre pass i veckan. Ibland har jag gått istället. Eller slutat efter tio minuter för att min kropp skrikit nej. Men jag har i alla fall försökt. 

Målet har hela tiden varit att bli beroende av springandet. Ni vet, bli sådan där som säger: ” Nu måste jag bara iväg och springa. Annars kryper det i kroppen på mig”. 

Jag är väl inte riktigt där än, men kanske på väg. Nuförtiden kan jag känna mig sugen på att snöra på mig skorna, bara springa genom tystnaden och den sköna känslan i kroppen som jag får när jag är hemma igen och har duschat. 

Det bästa med löpning för mig är att jag kan göra det var och när som helst. Det passar mina oregelbundna arbetstider och resande tillvaro.

Tjejmilen är avklarad och nästa delmål är en halvmara. 

Jag hoppas verkligen jag är på väg att bli en löpare för livet nu. Det är det verkliga målet och varför jag låtit hela den där processen tagit så lång tid.

Häromdagen såg jag denna helt underbara grej. En man med namnet Christoph Niemann klarade av att springa New York marathon och teckna samtidigt. Jag tror det är det som är tricket. Att springa och ha kul samtidigt. Man ska aldrig ta saker och ting på för stort allvar. 

 

 

 

 

Här kan ni kolla in alla hans fantastiska illustrationer. 

Tre filmer som jag aldrig tröttnar på är Kieslowski trilogi ”Trikoloren”. Häromdagen såg jag den blå filmen- frihet.

Blått står för frihet och lyckligtvis för filmälskare behandlar inte Kieslowskis ämnet som de flesta andra skulle. Frihet är definitivt temat, men inte på det sätt man skulle kunna tro. Den vackra och hypnotiserande Juliette Binoche spelar Julie, vars make och dotter dör i en bilolycka. Efter det bestämmer sig Julie för att bli av med alla sina ägodelar flytta till en ny lägenhet och leva så anonymt som möjligt.

Men hemligheter avslöjas och hon är tvungen att ta svåra beslut...

Dialogen är gles, men historien är otroligt berättad av Binoches ögon och ansiktsuttryck. Det visuella i  filmen är också häpnadsväckande. Färgen blå ger den ett unikt utseende och en sorglig känsla. Ändå är filmen konstigt nog hoppingivande. Jag älskar när hon drar fingrarna över notpapper och hör hur kören sjunger i sitt eget huvud. 

Det är en är en komplex film som består av flera lager. Varje gång jag ser den är det som om jag förstår någonting nytt. 

 

 

 

På tal om musik...Allt från Tallest man on earth piggar upp mig just nu.

Jag fick nyligen tipset om radiokanalen Jango. Kanske massor av er där ute redan känner till den, men för mig är det nytt. Den fungerar lite liknande som spotify, men den är helt gratis utan reklam. Dessutom när du söker upp en artist spelar den sen liknande artister som du kan tänkas gilla. På så sätt kan man upptäcka massa roligt och nytt. Gillar du inte förslaget trycker du nej och då spelas aldrig den låten igen. På så sätt får du till slut en radiokanal som bara spelar din absoluta favoritmusik. 

Kolla in den här. 

Den andra rätten jag bestämde mig för att laga i helgen var denna soppa på kastanjer och chorizo. Jag har flera gången ätit olika versioner av detta i Spanien och tycker alltid det är lika gott. Men just detta recept hittade jag i tidningen Gourment. Bäst vore det att använda riktiga kastanjer, men eftersom det inte finns att köpa på Åland fick jag nöja mig det nästbästa. Nämligen torkade kastanjer. Så här gör du:

Soppa på kastanj och chorizo 

Ingredienser:

6 personer
• 800 g kastanjer
• 1 gul lök
• 2 vitlöksklyftor
• 1 morot
• 2 msk olivolja
• 1 tsk spanskt rökt paprikapulver
• 4 dl torrt vitt vin
• ¼ g saffran (½ kuvert)
• 1 burk hela tomater (400 ml)
• 6 dl vatten
• 2 msk sherry- eller vitvinsvinäger
• salt och nymalen svartpeppar
TILL SERVERING
• 200 g rå chorizo

Gör så här:
1 Lägg kastanjerna i blöt i cirka tio minuter. Koka i vatten cirka 15 min. De torkade kastanjerna är färdigt skalade, så när de är kokta behöver du inte göra något mer. 

2 Skala och finhacka lök och vitlök. Skala och tärna moroten. Fräs lök, vitlök och morot i olja i en stor kastrull. Tillsätt paprikapulver, fräs ytterligare 1 minut och tillsätt sedan vin och saffran. Låt puttra in i löken 1 minut.

3 Tillsätt tomater, vatten, vinäger, kastanjer, salt och peppar. Koka upp, sänk värmen och sjud under lock ca 20 min. Stek chorizon i olja ca 10 min på medelvärme.

4 Mixa soppan grovt. Späd eventuellt soppan med vatten och justera kryddningen med ytterligare salt och peppar. Toppa soppan med chorizoskivor vid servering.
 

Vädret, mörkret, kylan gör att det alltid känns rätt att gå och fika. Min favoritsysselsättning.

Det känns mycket mysigare nu att dricka röd vin i någon mörk bar än på sommaren. Dessutom blir liksom samtalen mer höstiga. 

 

Man har mycket mer tid till att träffa fina vännerna och bara vara. Inga krav på värsta semestern eller nya utflyktmål. Utan bara skönt och härligt vardagshäng. 

 

Och färgerna. Det är någonting i kontrast till allt det gråa som gör det. Ibland ser det ut som det brinner inne i skogen.

Jag har haft en matlagningshelg. Stått och rört i grytorna varje kväll medan jag lyssnat på skön musik.

Det började redan i torsdags med storkok inför lunchveckan. Måste sluta gå ut och äta luncher på stan för nio euro!!

Min frys är nu full av bland annat denna värmande gryta:

Dhal indisk linsgryta gryta med linser

Goda tillbehör:

Naan bröd, naturell yoghurt med hackad mynta, gurka, tomat. Basmatiris hör också till - koka riset med en stång kanel eller en nypa gurkmeja. Mmmmm......

 

 

I går var ju farsdag och till min stora förvåning fick jag ett farsdagskort.

Av Olle. Han hade gjort det på dagis och bestämt sig för att ge det till mig.

Känner mig som en mycket stolt far/moster!

 

 

Ps! Hans pappa Stefan fick också ett kort så klart! 

Häromdagen hade jag den otroliga turen att befinna mig i samma stad som min kära vän Ulrica. Det betydde prat. Massa viktigt prat så munnen blev torr. Delade tankar. Trygg. Känna igen sig. Pepp. Styrka. Men denna gång även hålla den alldeles nyanlände, söta Malte i famnen. 

 

Dessutom gjorde vi någonting mycket förbjudet som vi gör nästan varje år. 

 

Vi drack glögg och åt pepparkakor och mandariner. Och lyssnade på en jullåt i förväg. Bara en...

 

Eftersom vi inte kommer att ses i jul måste man ju fira lite i förskott. 

Nu känns det ännu mer verkligt. Boken är klar! Dags att pusta ut en stund. Vara med i den riktiga världen. Bjuda hem folk på middag, pröva laga spansk korv och croquettas, läsa böcker jag längtat till, prata, dricka vin, spela spel och tända massa stearinljus. Gå ut i hösten. Eller ha filmmaraton och kanske inte gå ut alls. Göra som jag vill helt enkelt.

Till 4 glas behöver du:
250 g frysta blåbär
2,5 dl mild yoghurt naturell eller vaniljsmak
1,5 dl mjölk
2 tsk flytande honung
ca 1 tsk kanel
Mixa bären ordentligt. Tillsätt övriga ingredienser och mixa igen, till en slät smoothie. Servera i vackra glas så blir allting så mycket roligare.

Jag åt min som efterrätt till den här uuunderbara frukosten som Heidi fixade ordning till mig häromdagen och som verkligen piggade upp mig. 

 

 

 

Nu har jag firat med champagne. Jag tog en klunk och kände hur bubblorna kittlade tungan. Samtidigt bet jag av en bit av en Mozartkula. Chokladen, marsipanen, bubblorna. Det är en perfekt kombination. 

Trodde aldrig aldrig. Jag skulle få säga det här. Men jag är klar med texterna till Daniels bok. De ligger på tryckeriet med hans foton, Kikas layout och håller precis just nu på att bli en bok. 

Nu är det bara att släppa taget och hoppas på det bästa. 

 

 

Efter champagnen blev det tapas. Gåsleverpaté med äppelsylt och valnötter. Manchego med körsbärsmarmelad

 

Toast med chevréost och sardiner och italiensk bredbar salami i ugnen på rostat bröd. Mmmmm...

Det är viktigt att fira saker i livet. Det är jag helt övertygad om. Och speciellt efter en hård prestation. Så här liksom på förhand förrän man har det färdiga resultatet i handen. Bara för att man tog sig igenom. Gjorde det. 

 

Solveig Norberg och Hanna Lumikero har nyligen kommit ut med en karriärsbok med 200 tips. Det här är tio av dem: 

1. Ta ingen skit. Ställ motfrågan: Hur menar du?

2. Skaffa perspektiv. Det mesta i dagens arbetsliv är flyktigt och förgängligt. 

3. Bete dig som att du inte stressar, eftersom en stressad människa utstrålar utsatthet. 

4. Du står inför en uppgift du inte har full koll på - låtsas att du har det. 

5. Var inte självkritisk offentligt. 

6.  Säg nej till extrauppgifter. Kunna säga nej signalerar stark självkänsla.

7. Jobba inte mer än 40 timmar i veckan. Behöver du det är det fel på jobbet, inte på dig. 

8. Sluta överleverera och att lägga ribban onödigt högt. 

9. Kvinnor berättar ofta för mycket och ber om lov. Män säger nästan aldrig när de går till tandläkaren eller tar långlunch. 

10. Räta på ryggen, gestikulera måttligt, tala sakta och lär dig sätta punkt. Den som lyssnar bryr sig inte egentligen om vad du säger, utan han eller hon är fullt upptagen med att ta in hur du säger det. 

 

 

Jag har varit skeptisk till att filmen ”Bridesmaids” är så bra som alla säger. Bara man läser titeln låter det som man sätt den förut och att man högst kommer att dra på smilbanden lite grann. Men jag såg den häromdagen och höll på dog av skratt. Kristen Wiig, som skrivit manus och spelar huvudrollen, kommer från ”Saturday night live” och är helt lysande. Filmtips för helgen för er som inte sett den. Den balanserar hela tiden på gränsen mellan gapskratt och ångest. Helt underbart!

Här kan ni se trailern: 

 

Jag har åkt bort i några dagar. Det är därför uppdateringen är lite sporadisk här. Nästa vecka borde allting vara tillbaka till normaltillstånd igen. 

Såg den mest romantiska uppfinningen på länge. Den skottska designern Joanna Montgomery har skapat en kudde för par som har långdistansförhållanden. Bägge tar på sig en ringsensor när de går och lägger sig på kvällen. När den ena går till säng för att sova börjar den andras kudde glöda svagt och du kan höra den andres hjärtslag. 

Hoppas ni alla får en dos romantik i helgen! 

Häromdagen hade vi bokklubb hemma hos Åsa. Varje mörk höstvardagskväll borde man lysa upp nu med lyktor, vänner och litteratur.

 

Åsa hade lagat italiensk höstgryta med stark kryddig korv, syltlök, vin, nötkött och bacon. Så, så gott!

 

Här går gänget på rundtur i huset och jag passade på att ta lite kort på det fint dukade bordet. 

 

Sen diskuterades boken intensivt. Vi hade läst ”En dag” av David Nicholls, som de flesta tyckte var underhållande att läsa, men som ändå inte fick ett toppbetyg. Min egen invändning var att den kändes mer som ett filmmanus än en roman. Några av de andra upplevde inte att det som en feel good bok och var därför lite besvikna. Men på det stora hela tyckte vi alla att boken gav en helt bra läsupplevelse.

Jag har skapat mig ett hem! Tillfälligt, men ändå. Ett riktigt hem, som jag inte haft på flera månader. Så underbart skönt med hemmakväll!