Vår lördag fortsatte mot hamnen och stranden där barnen fick känna på att bada i Medelhavet till deras stora lycka.

Himmel

 

vad kallt

 

men man vänjer sig efter en stund. 

 

Christian och pappa tog däremot det säkra före det osäkra. Sockor, skor och sandaler på. 

 

Därefter vandrade vi tillbaka in till stan. 

 

Hela familjen Andersson.

 

Jag har upptäckt flera saker i Provence som jag är extra förtjust i. Färgerna på byggnaderna

 

de vita och slitna

 

och att de finns flera secondhand-butiker

 

och hattaffärer. Vi blev alla förtjusta i varsin hattdekoration

 

och allra snyggast i dem var Renée och pappa. 

 

Så körde vi hemåt, till den magiska trädgården

 

och det vackra huset. Efter en kort vila och lite rosé på terassen var vi redo för att promenera in till stan igen 

 

Åh, Frankrike vad fint det är!

 

Malva var lite trött och snodde Olle och Melkers vagn en stund

 

medan jag fotade alla vackra detaljer som dessa blommor mitt i en vägg. 

 

 och fler vackra fönsterluckor så klart.

 

Sedan var det dags för middag. 

 

 

Vi fick alla plats på en jättemysig restaurang mitt på torget i byn. 

 

Olle var min bordskavaljer för dagen. 

 

Först fransk ärtsoppa

 

sedan getost med god sallad och jamon

 

Och så tog några av oss gryta med kanin och grönsaker till varmrätt

 

medan jag valde lax inlindat i bacon och med en grönsaksmousse till. 

 

och till sist fransk äppelkaka med grädde 

 

Jag lovar det här är stället att åka till om ni vill äta gott!

 

I måndags började vi dagen med frukost i trädgården,

där Claude hade dukat upp så fint med croissanter, marmelader, juice och kaffe i randiga muggar. 

 

Barnen har nästan blivit som gängen i Vi i fem böckerna och stack direkt efter frukost ut i trädgården på äventyr. 

 

Efter ett dopp i poolen körde vi sedan ner från bergen till det riktiga havet 

 

och till staden Antibes som ligger på Rivieran.

 

Vi bara gapade stort när vi såg alla enorma båtar som jag tycker är lite överdrivna. Ser ni exempelvis båten i bilden med en egen helikopter på däck? 

 

Inne i byn var det mer avskalat och mysigt, men ändå så genomtänkt på något vis

 

med korgar av vackra blommor överallt.

 

Här är stadshuset.

 

Ett vacker olivträd

 

och ljusblåa fönsterluckor som jag inte kan få nog av.

 

Jag blev extra förtjust i den här gatan med de färggranna vimplarna. Hur kan man inte bli glad när man ser dem?

 

och de här färgglada husen.

 

Vi bara strövade omkring och tittade tills 

 

två killar var väldigt trötta och behövde mat. Brorsans hand är varm och go, men går ju liksom inte att knapra på.

 

För oss vuxna blev det rosé till lunch, som känns mindre syrlig här. Kanske är den lättare eller så är det bara klimatet som påverkar smaksinnet.

Fina Renée

 

Hela gänget samlat på torget, redo för lunch. Det blev:

 

musslor med pommes frite

 

och Nicoise sallad

 

Och på det hallonsorbet

 

och crepes med choklad.

I söndags förmiddag var det så här vackert i den lilla byn Vence i Provence där vi hyr ett hus av en färgstark fransk dam.  

 

Här är fina mamma som vi ska fira stort dessa dagar. Det är ju hennes 60 års födelsedag! Hurra!

 

Huset är så himla mysigt och precis som man föreställer sig ett franskt hus på landet med varma färger, badkar och vackra böcker i bokhylllorna. 

 

Eftersom vi är så många i familjen så tar vi upp nästan hela huset. Här är terassen utanför vårt rum. Perfekt för kvällsmys med utsikt över trädgården som är helt fantastisk. 

 

Lite vild med blommor i stora krukor 

 

och med små vrår och skrymslen där man kan leka kurragömma eller att man befinner sig i en magisk värld. 

 

Efter att vi strosat runt där en stund promenerade vi in till själva byn och åt kalvfilé med fois och potatisgratäng till lunch. Så, så gott! Och allra bäst var bara att sitta där en stund och ta in att vi befinner oss i Frankrike och har semester. 

 

Sedan tog mamma och pappa och jag en promenad genom stan och jag blev som alltid lika förtjust över balkongerna. 

 

Och kunde inte sluta ta kort på alla vackra pelagoner 

 

och mysiga gränder i den gamla delen av byn. 

Från det här Creperiet spreds dem mest fantastiska dofterna. 

 

Mamma och pappa.

 

Sedan gick vi tillbaka till huset och tog det lugnt ett tag. Här är Melker och Olle, som hade lite svårt att vara still. 

 

Malva och Åsa

 

och mamma och Malva. 

 

När kvällen började närma oss gjorde vi i ordning oss för middag och skålade med fransk pastis. 

 

Vi skulle äta middag Claude och hon hade dukat så fint i hennes eget vardagsrum. 

 

Vi fick smaka hennes egen gjorda likör

 

och fick höra massa berättelse om livet både i Provence och Paris. Det här är Claude. 

 

Renee, Axel och mamma

 

Sedan började den med underbara middag jag ätit på länge på vacker porslin och med gott franskt vin till. Vi pratade om viktiga och oviktiga saker och hade väldigt trevligt. 

 

Vi fick fransk levain till maten så klart, som gick att bryta i stora goda bitar. 

 

Till förrätt melon med skinka och färsk sparris. 

 

Sedan en fransk grönsaksgratäng med ost, som var så god 

 

Och lamm i ugn med potatis och örter 

 

och massvis med goda ostar till efterrätt. 

 

Men det var inte slut med det. Till sist som grädden på moset avslutade vi vår timlånga middag med en citronkaka och sött dessertvin. Åh, jag var så lycklig och fullkomligt rullade i säng och sov så gott till ljudet av grodorna i trädgården. 

Nu är vi i Provence i Frankrike. I det här huset ska vi bara vara och ha det skönt i några dagar, äta gott och njuta av lediga dagar. Vi planerar att åka till havet och bada, besöka mysiga franska byar och sitta på många uteserveringar och sippa rosé. Men mest av allt ska vi fira finaste mamma som fyller 60 år på onsdag. Här finns wifi, så vi ses snart igen.

Det där med att vara naken tillsammans med någon man tycker om.

Rent känslomässigt.

Jag måste hela tiden påminna mig själv vad det handlar om.

För att prata symboliskt

Så ska man inte ta av sig kläderna, hålla in magen och försöka dölja hudbristningar och dem där fula ärren. 

Nej, då blir man bara så spänd, får svårt att andas bra och så gör man bara den andra nervös. För att den också känner sig tvungen att hålla in magen, försöka dölja hudbristningarna och det där fula ärren. 

Nej, bäst är bara att klä av sig, släppa ut magen och hoppas på det bästa.

Så mycket mer kan man liksom inte göra. 

I alla fall inte om

man vill kunna andas

bra.

Jag tröttnar aldrig på den här låten och den här videon. Den går på repeat hos mig hemma just nu och har gjort det i ett halvår. 

 

 

Det är snart midnatt och jag hör fåglarna där ute. Det är inte mörkt än. 

Förra försommaren i Girona bad jag den som körde att stanna bilen.

Jag var bara tvungen att ta en paus! 

Slå mig ner innan jag var klar. 

För ingenting blir någonsin helt färdigt!

Landskapet var magiskt. Risfälten illgröna, blommorna röda och gula, bergen blå och längst upp på topparna vit snö kvar från vintern som just hade passerat.

 En bukett med vitsippor på köksbordet.

 

Två trötta charmtroll till frukost 

 

Jobb till lunch, fika och middag. 

 

Dagens outfit: Bambsetröja och bälte med Musse Pigg på. 

 

 

Far och son Granlund och hemgrillade hamburgare. 

 

Födelsedagsbarnet i Stockholm.

 

Fredagsmys med dadlar, chevre, Högklackat och syster yster. 

 

Golvarbete

 

Kaffepaus. 

Salvador och Gala.

 

 Jacqueline  och John

 

Priscilla och Elvis 

 

 

 

 

 

 

Carro och jag lärde känna varandra hösten 2002 i Stockholm. Jag hade precis just lämnat mitt liv i Australien och kommit in på en kurs i mediateknik vid Södertörns högskola. Jag tyckte Carro var det sötaste jag sett när hon stod där och väntade på att gå in i klassrummet. Jag gick fram och sade hej och ända sedan dess har vi varit bästa kompisar.

Vi blir lyckliga av precis samma saker som vackra och kloka ord, energiska låtar att dansa till, filmer som får en att glömma bort allt vardagligt damm, fika i timtals och och långa dagar utan planer som ändå lyckas bli äventyrliga på något konstigt vis. Vi har åkt på upptäcksfärder tillsammans längst Sveriges västkust och överlevt på polarbröd och räkost på tub, strövat omkring i ett augustihett Paris och samlat på förälskade kärlekspar i våra kameror och halvt fryst ihjäl i Granada i Spanien och inte bara suttit på en eller två, utan på många obekväma nattbussar tillsammans och skrattat på väg på äventyr till vår fina Heidi som flyttat lite runt omkring.

Och Carro är världens bästa reskamrat för det är så prestigelöst och bara njutningsfullt att resa med henne, men egentligen behöver jag inte åka någonstans när vi är tillsammans. Jag är lycklig bara vi får hänga ihop! Var som helst. För fastän jag känner att jag inte orkar träffa en enda person och bara vill vara ifred, så vill jag alltid träffa Carro.

Jag tycker så mycket om henne för att hon lyssnar så noga när man berättar någonting, för att hon är öppen och trevlig mot alla människor hon möter och aldrig dömer någon på förhand, för att hon aldrig försöker ändra på någon utan älskar sina vänner precis som de är, för att hon är bäst på att bara ta det lugnt en hel dag och prata strunt och mitt i allt förvandlas samtalet till saker diskussioner om livet och sådant som är viktigt och för att man vet att man kan säga vad som helst till henne och hon kommer aldrig tycka att det är konstigt, för att hon har världens bästa glädjetjut, det är högt och så smittande, för att hon tycker att allt nytt är spännande.

Jag tycker så mycket om henne för jag vet att jag skulle kunna flippa helt och göra något knäpp, galet och totalt självdestruktiv och hon skulle ändå finnas kvar där vid min sida, hon är liksom personen man ringer om man likt i en film stulit en bil och är på väg över den mexikanska gränsen med polisen bakom sig, för att att vi alltid erkänner våra misstag och operfekta saker för varandra, för att hon verkligen bryr sig om mig och hela tiden tror på mig och peppar mig i allt jag gör, för att jag känner mig hemma så fort jag ser henne och för att hon är så gullig att man vill krama på henne hela tiden.

Så vännen här kommer en kram!!!

Grattis! I dag är din dag!

 

Jag älskar Tomas Tranströmer men efter att ha hittat den här dikten fullkomligt avgudar jag honom. Han har exakt förstått grejen med kaffe och det känns som vi är själsfränder. Tänk vilken lycka om vi suttit någon gång på samma kafé under den spanska solen. För han har varit där...det känner jag;)

Espresso

Det svarta kaffet på uteseveringen 

med stolar och bord granna som insekter.

Det är dyrbara uppfångade droppar

fyllda med samma styrka som Ja och Nej. 

Det bärs fram ur dunkla kaféer

och ser in i solen utan att blinka. 

I dagsljuset ett punkt av välgörande svart

som snabbt flyter ut i en blek gäst. 

Det liknar droppar av svart djupsinne

som ibland fångas upp av själen,

som ger en välgörande stöt: Gå!

Inspiration att öppna ögonen. 

 

Jag älskar bilder på par när de var unga. Det behövs inga ord eller förklaringar. Man behöver bara titta på dem för att förstå vad de kände för varandra.

Deras förhållande i dag blir då också så mycket mer intressant. För man inser plöstsligt att man inte har en aning om vad de känt, tänkt och drömt om.

Jag undrar om de själva kommer ihåg det. 

Den här bilden är från 1975 på Hillary och Bill Clinton. 

 

De är här nu! Majveckorna när man vill kasta sig rakt ner i vitsippshavet. Dyka i! Bara ligga där och dra in dofterna som tjuren Ferdinan. 

Jord på näsan och mellan fingrarna. Rötter som råkar komma med. Sedan blött papper och plast kring blombuketten.

Fågelflockar i sekundsnabba formationer. 

Balkongtankar. Cykelkedjan som hoppar ur. 

Vår i höga toner. 

Vidöppet i känlorna. 

Går ut. Utåt

Tänker inte gå in förrän det blir mörkt igen. 

Texten kommer från min och Daniels bok ”Livet i Mariehamn”.

Jag tänkte jag skulle berätta här på bloggen om lite olika liv och hem jag har haft under de senaste åren. Vi börjar med älskade Dublin!

När jag 20 år gammal hade pluggat idéhistoria och historia i Uppsala i ett och ett halvt år åkte jag till Dublin för att lära mig engelska och för att se den världen jag tidigare bara läst om i böcker. Det blev mitt första riktiga äventyr. Som gav mersmak.

Jag hade tänkt jobba på en pub, men fick jobb på IBM:s callcenter som datasupporter. Där var alla som jobbade i samma ålder som jag och kom från olika delar av Europa. Jag fick lära mig allt om hur man plockade isär en dator till att blanda mojitos och hur en riktig irländsk frukost skulle ätas. På hostelet första natten träffade jag Annica från Stockholm. Vi blev snabbt kompisar och flyttade in i en lägenhet tillsammans med två andra svenska tjejer Lisa och Eva. 

 

Här bodde vi. Fyra personer i en liten lägenhet som hade en sådan där låtsas öppen spis och tvättmaskin i köket. Varmvattnet räckte till en person så det var alltid någon som skrek av chock i badrummet.  Annica jobbade på resebyrå, Lisa på casino på nätterna och Eva på ett hotell. Det gjorde att huset aldrig sov. Det var alltid någon som kom hem från jobb och satt och åt en macka i köket. 

 

Jag minns när jag landade och såg ut över stan som skulle bli mitt hem. Så fruktansvärt stolt och nervös jag kände mig, för första gången riktig ensam. Jag satt där i flygstolen med 8.000 kronor i fickan, ett peppande brev från min kompis Ulrica och med en stor saknad efter min tvillingsyster Åsa som jag knappt varit ifrån längre än ett dygn. Det var som att såga av sig ena armen och lämna den hemma. Eller som att bara packa ner en lunga istället för två. Jag hade andnöd och visste på samma gång att jag måste lära mig att syresätta min kropp själv. Direkt när jag steg ur planet och kände Dublins doft av humle, malt och kol började äventyret.

Och vilket äventyr!

 

Allt ifrån mötet med den charmigt slitna staden till den irländska dialekten och gräddig guiness. Jag upplevde regn i alla former som finns, glada partynätter, de fattiga barnen på Grafton-street som sjöng Oasis-låtar, te framför pubens brasa, slingrande vägar i bergen, en blindtarmsoperation i Galway och frihetskänslor. 

 

Jag hade håret kortklippt i page och i någon slags rödblond färg. Min kamera var usel och jag fotade inte alls så mycket på den tiden, men när jag gjorde det så älskade jag att göra det i svartvitt. 

 

Vi var på puben nästa varje dag och ut och dansade flera gånger i veckan. Jag minns så väl känslan av att aldrig bli trött. Aldrig någonsin.

 

 

Min kära Lina bodde i Luxemburg då och vi skrev massivs med brev till varandra med rapporter om nya killar, fester och känslor, känslor, känslor och tankar.  En härlig vecka kom hon och hälsade på och vi smög in på Trinity collage och blev förälskade i biblioteket. 

 

Finaste storsystern Renée kom också på besök över påsken. Vi hade bott tillsammans en tid i Uppsala och jag minns hur tryggt och skönt det var att se varandra igen. Och spännande att vara på äventyr tillsammans. 

 

Vi reste tillsammans till andra sidan ön och såg de fantastiska Cliffs of Moher. Jag glömmer aldrig hur vi låg ner på marken och kikade över klippkanten med rädsla för att blåsa över. På kvällen åt vi påskmiddag för pengar mamma skickat med. Pasta och fortfarande den mest fantastiska banoffi-pajen jag någonsin ätit. 

 

Tillbaka i Dublin hängde jag med nyfunna vänner på café Bewleys på dagarna och på Liillies på kvällarna, där de spelade skön house som ingen kunde låta bli att dansa till. Allt underbart utspelade sig här på Grafton-street som jag fortfarande tycker är en av de mysigaste gator jag känner till.

 

Ganska fort blev jag förtjust i Damien med de mest fantastiska polisonger jag sett och med en dialekt som jag knappt fattade någonting av, men som var så sjukt charmig. 

 

Han och hans kompisar gillade italienska filmer och körde inövade dansrörelser på golvet samtidigt som de lät som Al Pacino i Gudfadern. Damien drog med mig på olika 21-års fester som var väldigt stort där och jag lärde känna många roliga och speciella människor som jag aldrig träffat förut och som jag aldrig skulle träffa igen. 

 

Vi hängde mycket i parker och på trappor utanför färgglada portar och lekte att vi var rollfigurer i olika filmer

 

tills allt i livet blev som en film på riktigt och den här killen stal mitt hjärta, helt och fullt. Det gjorde att jag stannade kvar längre än jag trott, vilket är en helt annan historia. Stephen är ett kaptiel för sig...;)

 

Men totalt var denna stad, Dublin, mitt hem från och till i två år och blev mitt första stora förälskelse.

Jag fick vara med om glada stunder, jobbiga stunder, euforiska stunder och riktigt hemska stunder. Jag fick se världen som den var på riktigt och upptäckte hur och när människor fungerar. Och hur de inte fungerar.

Det gjorde mig ibland lyrisk, arg, ibland ledsen, ibland nyfiken och ibland förvånad. Men framför allt föddes en längtan till att förstå.

En längtan efter svar som jag fortfarande har kvar. Och som fortfarande driver mig framåt. Oavsett om de finns där eller inte.

 

Är så sugen på att grillsäsongen ska köra igång nu! Bara några grader varmare ute och så går det!

 

Då skulle jag grilla sparris och kronärtskockor och sedan droppa lite olivolja över när de är klara, en liten skvätt konjak och en nypa salt. Mmmm...;)

 

Jag fick frukostsällskap av en god vän.

Hade bara kaffe att bjuda på, men det gjorde ingenting. 

Samtalet stillade vår hunger.

Jag fick all energi jag behövde. 

Jag lyckades sova åtta timmar inatt och är helt överlycklig över det. Börjar bli mer och mer övertygad om att jag generellt sover alldeles för lite. 

Nu ska det bli åtta timmar per natt som standard. 

Jag känner i luften och ser på ljuset utanför att snart är det dags för iskaffe och solglasögon. Jag vill vakna frisk och utvilad och äta frukost på en solig balkong med röda blommor runt omkring mig. Och skön jazz i högtalarna.

Läste ett sådant vackert stycke igår. Vet inte var den kommer ifrån, men så här stod det:

”Han jag älskar lyssnar och förstår. Och aldrig någonsin säger han, att jag borde ha tänkt en extra gång. Jag är så tacksam för just det. För jag tycker det är en mänsklig rättighet att få begå sina egna misstag. Och samtidigt vet jag hur svårt det är att låta dem man älskar göra det.”

 

För er som var nyfikna på min kompis Björns band Stone Carpet. Här hittar ni deras nya skiva Exordium på Spotify.

Och här på bilden spelar han helt andra låtar till frukost hemma hos finaste Heidi i Göteborg. Just den morgonen hade Heidi lagat det godaste kaffet och överröst hela frukosten med massvis med härlig omsorg och Carro satt med sina ben uppdragna i soffan bredvid mig och myste i sin gula kofta.  

Ibland,

ganska ofta

Önskar jag kunde krympa jorden så att jag fick gångavstånd till allt och alla som jag tycker om.

Det är tungt att leva så långt borta från så viktiga personer i ens liv. 

 

 

 

En sak som har slagit mig alldeles nyligen är att stress egentligen är rädsla. Inget mer och inget mindre.

Rädsla för att misslyckas, rädsla för att inte vara tillräckligt duktig, rädsla för att inte duga. 

Ibland handlar det om riktiga rädslor som man behöver återgärda direkt. Men många gånger handlar det om rädslor som man bara har av ren och skär dålig självkänsla. Och de oerhörda kraven man har på sig själv att alltid lyckas, alltid vara tillräckligt duktig och att alltid duga.

När man är stressad kan man alltså, istället för att fråga sig själv: Varför är jag så stressad?, fråga sig själv: Vad är jag rädd för?

Och sen resonera med sig själv om det är rimligt att vara rädd för det eller inte. 

Exempelvis: 

Jag är stressad för att en presentation jag ska hålla inte blir perfekt.

Vad är jag rädd för? Jo, att inte vara tillräckligt duktig.

Är jag inte tillräckligt duktig om min presentation/rapport blir bra, men inte super?  Måste jag vara duktig hela tiden? Och måste jag överprestera för att vara tillräckligt bra?

Svar: Nej. 

eller

Du är stressad för att inte hinna till dagis i tid. 

Vad är jag rädd för? Jo, att vara en dålig misslyckad förälder.

Är jag en dålig förälder för att jag inte hinner det ibland?

Svar: Nej, jag är bara människa och hela min föräldrarroll hänger inte på detta. 

eller 

Du är stressad över en arbetsintervju/date. 

Vad är jag rädd för? Jo, att inte duga. 

Vem bestämmer om jag duger eller inte? Dem? Han? Hon?

Svar: Nej.

Och till sist. 

Du har omöjligt mycket arbete och är superstressad över att inte bli klar i tid. 

Vad är jag rädd för? Jo, att misslyckas. 

Och vad är det värsta som kan hända om jag misslyckas? Dör jag? Svälter jag ihjäl? Blir jag olycklig för resten av mitt liv.

Nej, ofta är inte svaret lika dramatisk som ens stressnivå. 

Bilden har förresten ingenting med det här att göra. Jag vill bara ha en likadan baddräkt som henne. Och så tänker jag att om man stressar mindre så har man mer tid att bara vara glad på en strand. ”Hänga istället för att flänga”, som min fina vän Annica säger. 

 

 

 

 

Hej! Om ni är i Stockholm nästa vecka på torsdagen och vill uppleva en skön grej, bege er till Harry B James på Regeringsgatan. Där och då spelar nämligen min kompis Björn med sitt band Stone Carpet. De släpper i dagarna ut en ny skiva med musik som man inte annat kan än älska! 

Låtarna från deras första ep kommer ut på spotify och itunes på måndag. Då ska jag ge er länkarna. 

Tills dess hittar ni mer information om spelningen och bandet. Här!

När jag jobbar kväll är det lite svårt att ha ett socialt liv på kvällarna. Men det som är härligt är att man har tid att långluncha med fina vännerna, utan att behöva sitta och titta på klockan hela tiden. Det är bara att sova ut, sätta finkjolen på och se bege sig iväg ner på stan för mat och prat.

Min lunchpartner nummer ett är min goda vän Karin. Vi har alltid så mycket att prata om att vi egentligen skulle vilja lunch tills det blir mörkt och dags för middag. 

 

Fina Lina med min guddotter Ester som man liksom inte kan låta bli att gulla med hela tiden. 

 

Det är en annan bra sak med lediga förmiddagar. Man hinner luncha med mammalediga vänner som min Johanna. 

 

Och syster yster Åsa så klart. Hon är inte mammaledig men ibland synkar våra scheman och då blir det lunch. 

 

Som ni kanske märker är alla bilder tagna på samma ställe. Jag är lite besatt av Pilsnermackans ekologiska mat just nu. Som dessa cannelonis. Känns som de är kryddade med kärlek.

Förr

fanns strikta regler kring hur vi skulle leva våra liv. Exempelvis var söndagen som vilosdag helig. Det skulle ha ansetts syndigt att plocka fram dammsugaren då, svabba av golven, baka en kaka eller gå in till kontoret och komma ifatt på jobbet, gå ut i trädgården och rensa ogräs eller ställa till med kalas.

Nu

får man göra allting jämt och hela tiden. Och det finns alltid något att göra. Alltid något att ha dåligt samvete för om vi inte gör det.

Jag skulle inte
vilja gå tillbaka

till ett samhälle där religion och tradition styr när och hur jag ska göra saker. 

Men något gick förlorat när vi lämnade alla regler och allt blev flexibelt. 

Eller hur?

Tänk er att ni sitter hemma i en stol och läser en bok när er kille/tjej, man/hustru/rumskompis/syrran säger: Varför har du inte dammsugit?

OM ni då säger: Jag har inte orkat! Så blir antagligen hen arg eftersom det låter som hen gott kan göra det istället. Själv!

Men om ni hade sagt ”Det är söndag” och de gamla reglerna hade gällt, hade det handlat om att ingen av er skulle vara aktiva denna dag. Ni skulle bägge vila!

Tänk, vad skönt! Att i alla fall ha en dag i veckan när det är självklart och okej att vila utan förklaringar och utan att först ha en diskussion med sig själv och alla andra kring om man ska göra det ena eller det andra, säga ja eller nej. Och varför!

Jag säger det igen: Så skönt!

I alla fall för mig. För som det är nu, varken orkar jag eller hinner jag, ta de här diskussionerna med mig själv och säger därför ja istället. Jag reflekterar ofta inte ens. Jag tänker bara att jag gör undan det här nu och sedan vilar jag. 

Och det fungerar inte så bra. 

Att arbetet alltid måste komma först är säkert en bra idé när det inte går att göra någon nytta efter mörkret lagt sig. Men det fungerar absolut inte när vi lever i en välrd där allt är tillgängligt, öppet och möjligt dygnet runt. Arbetet tar aldrig slut. Nej, vi måste bestämma när det gör det.

Jag börjar verkligen tro på att det är sant. Det där med att med frihet kommer ansvar. Vi har fått friheten att leva till en hög grad precis hur vi vill. Vilket även betyder att vi fått ansvaret att själva sätta gränserna. 

Min idé och gräns för mitt eget liv är därför att återinföra söndagen som vilodag. Göra det till en dag då jag inte får göra någonting av det som måste göras. Utan istället ägna hela dagen till att göra precis det jag vill. Kravlöst. I vila.

Ska meddela detta till familj och vänner. Och framför allt till mig själv.

Och så ska vi se hur det går. Jag tänkte börja pröva i en månad. Sedan ger jag en uppdatering. 

Önska mig, lycka till! 

 

Jag tycker det är så underbart gott med bröd, olivolja och tomat, men har haft svårt att få till det lika gott hemma som i Barcelona. Därför blev jag så glad när jag häromdagen fick till det på ett annorlunda vis. De river nämligen tomaten mot brödet, vilket inte fungerar så bra här, eftersom tomaterna inte alls är lika mjuka. Men denna gång rev jag istället några tomater på ett rivjärn och lät  saften rinna bort i ett durslag. Under tiden skar jag stora skivor av mitt lantbröd, penslade dem med olivolja och satte dem i ugnen några minuter (225 grader)  När de var fint rostade tog jag ut dem, bredde ut tomatröran och  strödde över lite salt. Enkelt och  Mmmm!