Min resa känns fortfarande osannolikt spännande. Jag är så tacksam att jag får vara med om alla möten och upplevelser att jag ibland inte riktigt vet vad jag ska göra med alla känslorna. Det är så galet att man ena stunden fryser i hela kroppen av obehag när man får ta del av levnadsöden som inte borde få finnas och hur man på kvällen inte får bort bilder av från dagen av barn som tigger mat för att i nästa stund veva ner vindrutan i bilen och känna värmen från människorna, bada i svalkande skönt hav, dricka söta mojitos under stjärnorna, prata med stiliga gamla damer som kämpat alldeles för länge för ideal som de fortfarande tror på, prata fort och länge om livsviktiga saker med dem medan konstiga djurläten hörs från skogen och man blir livrädd för att hitta giftiga spindlar i sängen på natten, men sedan inlindad i ett mosquitonät somna sött som ett barn och vakna mer pigg än jag varit på länge.
De här bilderna är från vulkanön Ometepe i Nicaraguasjön. önskar att jag kunde uppdatera här oftare. Wifi finns nästan överallt, men bloggprogrammet behöver jag en dator för och datorer är det inte lika gott om. Skriver så fort jag kan igen. Ha det gott så länge!
