Perfekt inte existerar!

Jag kan inte minnas att jag blivit avritad någon gång förutom för många, många år sedan i Bulgarien av en gatukonstnär på baksidan av en cigarettlåda.

Men häromdagen fick jag det här underbara porträttet av Alva, 10 år. 

Jag blev så rörd! Hon har inte bara målat av mig. Hon har sett mig och målat av mina innersta drömmar.

Saknar ord för att beskriva hur fint det är. 

10.30 Har anlänt till Stockholm och Heidi,Carro och jag träffas för att äta frukost. Hamnar på kafé Hembageriet på gatan nedanför där de har nybakat surdegsbröd och nybryggt kaffe. Vi sitter där länge och pratar om allt som har hänt den senaste veckan. 

 

13.00 Efter att ha hängt nere vid stranden på Lilla Essingen och läst tidningarna och solat lite, tar vi en kort promenad och köper kanelbullar till eftermiddagsfikat från det underbara bageriet Lux.  I dag är det en lyx-njutar-dag på alla vis. Det har vi bestämt!

 

Carro sätter på Heidis Göteborg-Spotify-lista på hög volym och sedan börjar vi packa ihop lägenheten. Carro har nämligen fått en ny lägenhet några kvarter bort och flyttstädning är som bäst med vänner och skön musik. Jag skrubbar Carros badkar med stålull barfota till Håkan Hellström.

 

18.00 Öppnar Carro en flaska champagne och vi skålar för hösten, födelsedagar, modiga handlingar och vänskap så klart. Sedan kommer vid överens om att man alltid borde ha en flaska champagne i kylen. Det finns ju alltid så mycket att fira! 

 

19.00 Lyser solen så vackert över Västerbron och jag påminner mig själv om att sommaren inte är slut än och att Stockholm ibland är mycket, mycket vackert. 

 

19.30 Vi går ner till vattnet för att ha picknick 

 

med pizza från restaurangen på hörnet 

 

och argentiskt rött vin i plastglas. Vad enkelhet kan vara härligt! 

 

20.15 Hoppar på tunnelbanan och åker till Söder. Vi är redo för party!!!

 

21.00 På Brother Tuck vid Skanstull träffar vi på dessa två: Heidis Björn och hans lillebrorsa. Stämningen är avslappnad och lite pirrig. Strax ska nämligen Björn upp på scen med sitt band Stone Carpet. Hela banden har kört upp ända från Göteborg för att ha sin spelning. Publiken består av en skön blandning av hårdrocksmänniskor, norrlänningar, göteborgare och en och annan stockholmare förstås. 

 

21.30 Rockar de loss! Och vi med! Någon dricker till och med en Jägermeister innan kvällen är slut. 

 

02.00 Carro och Heidi suddiga och sugna på efterfest.

 

07.00  Utsikten från Carros busshållsplats. Jag är på väg hem igen. Så trött, men lycklig. 

Förra veckan sträcksåg jag på den nya tv-serien Girls av den fantastiska Lena Dunham som också har en av huvudrollerna. Den var så bra så jag blev tvungen att ge den till mig som små presenter med jämna mellanrum. Jag skrev 10 dagar på Daniels bok, såg ett avsnitt, skrev tio till, såg ett avsnitt, skrev tio till och så vidare. Det fungerade! Jag var otroligt effektiv.

Först av allt vill jag säga att serien inte har någonting gemensamt med Sex and the City, även fast många medier vill framhålla det. Det är sant, bägge handlar om fyra tjejer i New York, men några fler likheter finns inte.

Girls handlar om livet, kärlek och relationer som de är på riktigt med vanliga människor utan dyra skor, coola jobb och perfekta kroppar. Det är underbart!

Därför skäms jag lite när jag nu lyfter fram en detalj ur serien som är ytterst ytlig. Nämligen karaktären Jessas stil. Men jag kan inte hjälpa det för jag älskar den! Fullkomligt älskar den! 

Ja, se själva så kanske ni förstår vad jag menar. 

 

 

 

 

 

För flera år sedan intervjuade jag författaren Åsa Moberg när hon befann sig här på Åland under en konferens om missbrukarvård. Jag måste erkänna att jag inte visste vem hon var och vilka böcker hon hade skrivit, men jag tyckte hon var så intressant att prata med, så jag blev nyfiken på henne. Sedan fick jag tag på hennes bok ”Simone & jag” som handlar om Åsa Mobergs egna tankar kring Simone Beavoir. Den handlade mycket om kvinnor och män, om självständighet och beroende, om kärlek, svartsjuka och skam och om hur djupt böcker ibland kan beröra. Och jag tyckte jättemycket om den.

Nu har hon nyligen kommit ut med självbiografin ”Kärleken i Julia Anderssons liv” som hon skrev för över 40 år sedan, men fick ligga i byrålådan tills 2011 då den publicerades utan ändringar eller redigering, enbart med några få strykningar, om jag förstått saken rätt.

Den handlar om Julia Andersson (Åsa Moberg), som lever ett lyckligt liv tillsammans med den mycket äldre Rune, men som blir mycket förälskad i chefen för Moderna Museet Hubert Meyer (Harry Schein i verkligheten) En intressant intrig med mycket skvallervärde, vilket många tidningar valt att fokusera på.

Men romanen har så mycket mer. Återigen tar Åsa Moberg på en resa bland mina egna och hennes tankar kring självständighet och oberoende, om kvinnor och män och sökandet efter ett vettigt eget liv i ett stort virrvarr av massa känslor. Läs den om ni har chans. Och ta er tid då att läsa mellan raderna. 

Mitt favoritcitat handlar om frihet. Jag har gett boken till Carro och minns inte det exakta uttrycket men vad hon säger är att priset för att vara helt fri är att inte ha någonting att förlora. Och jag tror att det är väldigt sant. 

Jag har länge varit sugen på att lära mig dansa flamenco. Det är så uttrycksfullt. Men på sistone har jag inte kunnat låta bli att fascineras över argentisk tango. Hmmm...svårt val. 

Men så hittade jag det här: Flamenco tango! Underbart!

 

 

 Jag ska börja avsluta berättelserna från min resa till Nicaragua, men vill till sist berätta om två möten, som gjorde starkt intryck på mig och som jag tror och hoppas att jag aldrig ska glömma. 

 

För att det första av dessa två möten skulle bli verkliga fick jag tag denna fullpackade färja två timmar ut i Nicaragusjön

 

till vulkanön Ometepe. Den består alltså av två jättelika vulkaner och vid sidan om dem bor lika många som på Åland. 

 

Livet är fattigt där och de lever hela tiden på nåder av de två aktiva vulkanernas humör. 

Partiet FSLN har ett starkt fäste och teckningar av Sardino med hatten syns lite varstans. 

 

Det är också en otroligt frodig och vacker plats. 

 

Hit kommer många och turistar 

 

och får uppleva hur livet är 

 

mitt ute i djungeln. 

 

Min svåger Stefans mamma Marianne har en tandhygienist Porfirio som är från denna ö och delar av hans familj bor fortfarande kvar 

 

i byn Altacracia på den norra sidan av ön.  Jag var i kontakt med honom innan jag åkte till Nicaragua och

 

fick ett sms där det stod att jag skulle leta upp byn Altagracia, därefter hotellet Castillo och där fråga efter hans syster för att hitta fram till hans familj. Jag gjorde som han sa och blev så lycklig att jag hittade platsen. Så här såg det ut där: 

 

 

 

 

På hotellet Castillo började de skrika av förtjustning när jag berättade att jag kom från Finland och försökte hitta Porfirios syster. Det visade sig att ägaren var en gammal vän till familjen och beskrev vägen till huset som de gör i Nicaragua: Åk två kvarter mot sjön, en mot bergen och sedan efter ett och ett halvt kvarter är du framme. Okej, sade jag och trodde jag aldrig skulle hitta deras hus.

 

 

Men det gjorde jag! Barnen stod ute på gatan när jag kom och sprang direkt in till sin mamma och ropade: Det är en blond tjej här från Finland! från Finland mamma! Porfirios syster kom ut skrikandes och

 

bjöd mig sedan in i deras hus.  I det jätte jätte varma huset på en vulkanö långt, långt bort från Åland 

 

slog jag mig ner i en gungstol och berättade för dem allt de ville veta om vår ö uppe i norr. 

 

Är det kallt där nu? Skrattar ni mycket där? 

 

Sedan berättade de i sin tur och livet på Ometepe som de beskrev som både fint och tufft. 

 

Jag satt länge och bara lyssnade. Berördes. 

 

av deras fattigdom

 

hopp

 

försök att skapa sig ett liv

 

och värme.

 

Bilden av deras liv har därför stannat kvar i mig. Fortfarande varje morgon när jag vaknar tänker jag på den lilla familjen 

 

på den lilla vulkanön och undrar hur de mår. 

Efter en vecka på jobb fick jag uppdrag att skriva en ledare. Den blev att handla om dem. (Fastän jag använde andra namn)

Här är den, om ni vill läsa: 

 Vi måste lyfta blicken med jämna mellanrum

Citat: "Att ha blicken ner i marken har sina konsekvenser. Det är inte lika lätt att se vilka faror som lurar."

Ana Rodriques sitter med ett barn i famnen och gungar sakta på stolen i det mörka, 40-grader varma, slitna huset, utan vare sig innerväggar eller innertak i byn Altagracia i Nicaragua. För två månader sedan hade hon jobb på en bank och kunde tillsammans med sin man försörja sin gamla mamma och tre barn. Men så lämnade mannen henne för en annan kvinna samtidigt som hennes mamma fick en stroke. Eftersom det inte finns någon sjukvård eller socialt system att tala om i Nicaragua är hon den enda som kan ta hand om familjen. Och eftersom hon inte kan lämna dem ensamma i huset på dagarna har hon blivit tvungen att sluta sitt jobb. Den stora frågan är vilka pengar de nu ska leva på.

Det är verkligheten det. Livet på Åland är helt annorlunda. Något man blir mycket tacksam över när man reser runt i ett land där människor får njursjukdomar och dör av bristen på vatten, där hälften av befolkningen är fattig och en fjärdedel lever i extrem fattigdom och där mycket är klassuppdelat och våld och sexuella övergrepp mot flickor och kvinnor är ett stort problem.

Många av oss vet att vi vunnit på lotto genom att bara vara födda i vår del av världen. Att leva som vi gör är inte normalt. Största delen av jordens befolkning lever som de gör i Nicaragua. Men det är lätt att glömma bort det. Liksom i många andra västländer, vet vi för lite och är för långt borta från allt för att orka ha något djupare engagemang för deras problem. Vi har fullt upp med vår vardag. Mänskligt, javisst!

Men att ha blicken ner i marken har sina konsekvenser. Det är inte lika lätt att se vilka faror som lurar.

Nu har den ekonomiska krisen nått Europa och oron för vad som kan hända i framtiden med vårt samhälle kryper allt närmare. Vår trygghetsbubbla har fått en tunnare hinna och vi är tvungna att se att vi är en del av ett större sammanhang.

Vi kan inte längre blunda för att vi måste skära på våra levnadsstandard. På samma sätt som när kassan är tom efter semestern och man måste leva på gröt ett tag, måste vi nu acceptera att vi inte kan få allt vi vill ha av vårt samhälle. Vi har helt enkelt inte råd.

Detta förstår många, men ändå är det som om vi fortfarande sitter fast med blicken i vår egen navel och ofta fokuserar på fel saker, går in på detaljnivå istället för att se på helheten.

Det skärs ner på ungdomsverksamhet, inom sjukvården, på skolor, inom åldringsvården och kultursektorn. Sakta men säkert håller vi på att urholka det sociala system som vi är så stolta över.

Det görs sparplaner hit och dit och allt handlar bara om att försöka göra all verksamhet så billig som möjlig. Tjänstemän får till uppdrag att fundera över hur de kan spara på just sin avdelning och det skärs ner på personal och ingen vet hur vi ska ha pengar till pensioner i framtiden.

Detta får mig att bli oroad över att ingen har ett övergripande perspektiv. Kanske det så att vi sitter husvagnen i Kalle Ankas julafton och att någon vilken sekund som helst ska fråga: Vem är det som kör egentligen?

För diskussioner som förs, både på politisk nivå och marknivå, handlar oftast om detaljerna. Inte om frågor som: Varför har vi tagit fram det system vi har? Vad vill vi att samhället ska ha för funktion? Vill vi behålla det som vi har det eller utveckla det på något annat sätt? Vad är hållbart och rimligt att förvänta sig?

Ibland måste man stanna upp och fundera på vad man håller på med och vart man är på väg. Kanske har inte familjen råd att åka på utlandssemester i år och prioriterar istället ett besök hos farföräldrarna.

Precis likadant tror jag vi måste göra i samhället. Det finns många olika uppfattningar och vi kan inte få allt. Någon tycker det är viktigt att deras barn får chansen att spela fotboll. Någon annan vill att deras barn ska få lära sig tala franska. Det finns inget rätt eller fel. Men vi måste bestämma oss när vi inte kan få allt, vad som är det viktigaste. Sätta oss ner och diskutera det.

Jag vet redan vad som är viktigaste för mig. Att vi ska erbjuda alla i samhället en så pass grundläggande trygghet att ingen ska behöva drabbas av Ana Rodriques öde.

 

 

Sedan i vintras har jag jobbat med ett jättespännande projekt som rör sig inom ett område jag aldrig befunnit mig i förr. Det handlar om konst och ord som möts. Och det är min uppgift att ta fram orden. 

Mer kan jag inte berätta än så länge. Men jag tänkte att ni skulle få ta del av två texter som växt fram vid sidan om:

Mitt ute i ingenstans

Tillsammans med dig slog jag alltid upp ögonen mitt i natten
Som ett tåg som stannar i månskenet, mitt ute i ingenstans.
Långt borta syns ljuset från en stad, blinkande likt kalla ögon.
Det påminde mig om sömnen mitt på dagen, som är så djupt att man inte vet var man är när man vaknar.
Jag mådde illa och kände mig yr. Sjuk.
Som när man har riktigt hög feber och alla dagar blev till flimrande punkter i huvudvärken.

Omöjliga att urskilja från varandra.

Hade du vaknat, hade vi kanske dött.
Därför låg jag stilla
och låtsades att det hela tiden var
en ny morgon.

Släpp!

Jag stod naken och tvättade mitt ansikte en morgon
Framför den lilla spegeln
en trappa upp.
Knäppte igång hårfönen
Den började vråla.
Allt högre och högre.
Blev en alarmsignal
Blev till ett flygplan
och en röst trängde fram genom oljudet, skrek:
”Släpp!”
Och jag gjorde det.
Jag släppte allt, så fönen flög genom badrummet likt en trädgårdsslang.
Det fick mig att sväva
Att lyfta högt ovanför skräcken.
Och jag blev förundrad.
Så mycket av det jag hade tyckt om
hade ingen tyngd där uppe.
Det var bara jag som sakta fann marken under mina fötter.



 

I lördagens tidning tipsade jag om Podcast som jag gillar. Här kommer listan igen för er som frågat efter den.

P3 Dokumentär – jag har lyssnat på alla som någonsin har gjorts tror jag.

Filip och Fredrik – Sveriges största podcast som kommer ut på torsdagen varje vecka.

Alex och Sigge – Alex Schulman och Sigge Eklund började för inte så länge sedan, men har blivit oerhört poppis. Är också ganska lättlyssnad med samtidigt allvarlig.

Stuff Mom Never Told You – ganska svajig, men när den är bra är den grym. De tar upp väldigt blandade feminstiska ämnen och pratar om det på ett avslappnat sätt.
 
This American Life eller RadioLab? Otroligt välproducerat och välgjort om intressanta, viktiga, eller ibland bara knasiga ämnen.

Institutet i P3 är fantastiskt, vetenskap (förklarat på ett sätt man förstår) blandat med humor.

”The Bugle”. Humor och satir med två brittiska komiker/satiriker varav den ena, John Oliver (känd från ”The Daily Show”) numera bor i USA. Vanligtvis är det nyhetsflödet som behandlas med viss anglosaxisk emfas. Kan vara väldigt, väldigt roligt.

NPR Planet Money. Amerikansk rundradio-kanal som tar upp stora abstrakta ekonomiska frågor på ett pedagogiskt, enkelt och underhållande vis. De kan till exempelvis reda ut varför vi har en ekonomisk kris i Spanien eller varför guld anses vara så värdefullt. Så intressant och roligt.

New Yorker: Fiction. En gång i månaden läser olika berömda amerikanska författare upp otroliga fina noveller eller andra berättelser som varit publicerade i New Yorker. Perfekt som godnatt-saga.

Nästan alla podcasts från P1. Här är mina favoriter: Sommar i p1, Språket, Kropp och själ, Spanarna, p1 dokumentär, kulturnytt, Konflikt, Ekots lördagsintervju, Stil, Odla med p1, Medierna i p1, Pengar i p1, Meny, Kaliber, P1 morgon och tendens. 

Jag tänkte att vi skulle titta på hur mitt liv sett ur telefonen den senaste tiden. Tidsordningen är lite huller om buller, men nu kör vi.

Första bilden: Rosé med fina Annika på Nauticals nya uteservering. Det var min första lediga kväll på semstern med allt äventyr framför mig. En helt fantastisk känsla! 

 

Bokklubb hemma hos störtsköna Anna häromdagen. Till efterrätt bjöd hon på en hel skål full med blåbär! Länge sedan jag frossade så mycket. 

 

Mitt ben efter en cykelolycka. Föll i stadshusbacken. Inga fler cyklar utan fotbroms för mig!!!

 

Likholm på Enklinge. Utsikten från min farmors trappa. Så starka barndomsminnen av bara att sitta där. 

 

Blåbär och yogurt med honung till frukost. Kör det nästan varje dag just nu. 

 

Mina tjejer!! Vi fick några dagar tillsammans i slutet av juli. Då kändes det så skönt att vara hemma igen. 

 

Christians mamma Harriet som var så söt och bjöd mig på middag på deras stuga på Kumlinge. 

 

Heidi på mysig fiskrestaurang. Vi lyxade till det med Skagensmörgås och kallt vitt vin. Till lunch!

 

Mysfika i juni med min kompis Katta som bor i Schweiz. Hennes dotter Alice gillade gungorna på torget. 

 

Sommarens snyggaste båt. Mina söta syskonbarn Otto och Axel har fixat ett äventyrskepp på gården. 

 

Mmmm....Gazpacho!

 

Sommarfina mamma!

 

Pappa och jag sista helgen jag hade semester. 

 

Räkor! Så besatt av räkor just nu!

 

Sommarbild på fina personer. 

 

Strandhäng i Strömar på mamma och pappas stuga på Enklinge. 

 

Sommarlunch i Strömar med den bästa utsikten.

 

Det finns så mycket att äta ute i naturen nu så jag blir alldeles nipprig. Vill plocka svamp, laga blåbärspajer, krusbärsmarmelader, göra svartvinbärssaft och äta färska hallon. Tyvärr räcker inte tiden till för det just nu så jag försöker komma åt sensommarsmakerna på annat vis.

Häromdagen satt jag och skrev på Daniels bok och kände mig så superstressad så jag bestämde mig att göra en paj av nektarinerna jag köpt på Hallen. Jag vet inget mer avslappnade än att öppna upp fönsterluckorna i köket, släppa alla tankar och bara koncentrera mig på att baka. Och fastän nektarinerna inte kommer från skogen och faktiskt är köpta, så tycker jag de smakar augusti ihop med plommon. Så här gjorde jag: 

Plommon- och nektarinpaj med ingefärs- och myntgrädde

Mördeg:
150 g kallt smör
4 dl vetemjöl
1 dl kokosflingor (lätt rostade)
1/2 dl socker
1 ägg
1 msk kallt vatten
Fyllning:
3 ägg
2 dl kesella 10 %
1 dl crème fraiche
1 dl strösocker
100 g mandelmassa (riven)
3 färska nektariner
4 färska plommon
2 msk smör
2 msk strösocker
2 tsk malen kanel
1 tsk svarta kardemummakärnor (mortlade)
25 g mandelspån

Ingefärs- och myntagrädde:
2 1/2 dl vispgrädde
1 dl kesella
2 msk råsocker
2 tsk finriven färsk ingefära
1 dl mynta (hackad)

Gör så här: 

Blanda smör, vetemjöl, riven kokos och florsocker. Tillsätt ägg och kallt vatten, arbeta samman till en deg. Låt degen vila i kylen i minst 30 minuter.
Kavla ut degen och fyll en pajform.
Sätt ugnen på 175°. Dela och kärna ur frukten. Smält smör, strösocker, kanel och kardemumma i het stekpanna. Stek plommon och nektariner gyllene i cirka 3 minuter.
Fyll pajskalet till 2/3 med fyllning, lägg i frukten med snittytan uppåt. Strö över mandelspån.
Grädda pajen långt ner i ugnen i 30–40 minuter tills den får en gyllene färg. Dekorera med lite färska hallon. Vispa grädden och vänd i kesella, råsocker, mynta och den rivna ingefäran. Servera till nektarin- och plommonpajen.

Tyvärr fick jag ingen bra bild på just den här pajen. Men det här är en bild på en fransk nektarinpaj som jag lagade förra veckan. 

 Visst kommer ni väl ihåg det? För det är så lätt att glömma bort nu när man börjat jobba igen.

Häromdagen hjälpte Åsa och Stefan mig att bli påmind genom att hämta mig direkt efter jobb med båten. 

 

Jag köpte en sallad från Signes, gick ner till Östra hamnen och hoppade ombord. 

 

Sen åkte vi ut till Kobba Klintar. Första gången för mig i sommar. 

 

Den nya båken var så jättefin. 

 

Speciellt inuti med det vackra fönstret mot havet. 

Planerar nu att försöka ta tillvara så mycket som möligt av sommaren hela den resterande delen av den här månaden. Annars blir det en mycket lång höst. Eller hur? 

Efter Granada och jobb i Managua kände jag att det var dags för att vila lite grann. Vintern har varit lång och de här veckorna var ju också min semester. 

 

Vi åkte därför vidare från Granada längst Pan american Highway till San Juan del Sur, surfarnas favoritställe. 

Redan när vi körde mot stan syntes det att vi kom längre och längre ut på landet. 

 

Så här bodde människorna här: 

 

Väldigt enkelt

 

mitt i naturen

 

Med hästar, moppar och en enstaka bilar

och på vissa ställen väldigt fattigt. 

 

När vi sedan kom in i själva byn fick jag direkt vibbar från Australien. 

 

Saltvatten doften låg tung över alla hus

 

och stämningen var mycket avslappnad. 

 

Några flickor på väg till skolan. 

 

Partiet som har makten just nu FSLN. 

 

Surf-affärer i mängder 

 

ett gäng med killar

 

och stranden. 

 

En jättefin, härlig och lugn strand. 

 

Det första vi gjorde efter att ha checkat in på ett litet mysigt hostel var att bege oss till strandrestaurangen och beställa in detta. Hummer!! Mmmmm;) Grillad med lite olivolja och vitlök på. Det var fantastiskt gott och oförskämt billigt. Jag njöt massa men kände mig på samma gång hemsk. På stranden gick många fattiga barn och tiggde. Inte pengar, utan mat. Jag började köpa in mat till dem men sen kom fler och fler och fler. Det var helt omöjligt. Och jag vet fortfarande inte vad man ska göra i sådana situationer. Vad är rätt och vad är fel?

Jag vet fortfarande inte. 

 

 

Vi hängde sedan på stranden hela dagen. 

 

 

badade, läste böcker

 

och tittade på när byborna spelade fotboll

 

drack mojitos

 

och beundrade den fantastiska

 

solnedgången

 

Följande morgon lagade jag en riktig lyxig frukost till mig själv med färsk mango, kaffe, yoghurt och gott bröd

 

sedan tog vi bilen och körde till stränderna utanför byn. Det här var en vanlig vy längst vägen. 

 

På stranden Maderas njöt vi av ännu mer strandhäng

 

Kollade in surfarna

 

och prövade på lite själva. 

 

Sedan tog jag en lång promenad

 

och pratade lite med småkillarna som fiskade.

 

Vattnet var så varmt, så varmt 

 

och mjukt. 

 

strandhotellet

 

Jag på solarhumör

 

Efter ett tag blev det så varmt så vi blev tvugna att sätta oss i skuggan och ta en kall öl. Sedan hängde vi där i flera timmar och bara pratade och hade det skönt tills det var dags att återvända till byn innan solen gick ner. 

 

På vägen dit såg jag denna kyrkogård med en hund som låg på sin mattes gravsten. Det var så vackert så jag började gråta. Nicaragua hade den effekten på mig. På ett bra sätt. 

 

Nu kommer fortsättningen....

Mitt i alla tuffa intervjuer i Managua med de unga tjejerna kring saker som man önskar att ingen i världen skulle behöva uppleva behövde jag en paus.

Så vi packade ihop oss i en bil och körde mot havet! Stilla havet!

 

 

 

Där det finns sådana här jättelika albatrosser. Jag skrek av förtjusning när jag såg den. 

 

Vi var alla sugna på en fisketur, men istället för att betala 30 dollar till en amerikansk fiskearrangör, gick vi ner till hamnen och frågade denna härliga fiskare Luis om vi kunde betala honom istället och följa med i hans båt. 

 

De fick vi!

 

Det var tidig morgon kring sju och solen hade just gått upp. Överallt guppade andra fiskebåtar på vågorna och hoppades på tur. 

 

Salt- och fiskdoft låg tungt över hela viken! Underbart! Jag är alltid som lyckligast ute på öppet hav!

Allt löpte på bra tills jag märkte att jag inte fick egentligen göra någonting. Jag var den enda kvinnan i båten och alla var trevliga med mig, men när det kom till fiskandet blev jag behandlad som luft. Det är mycket på detta vis som machokulturen fungerar här. När jag frågade Luis om jag fick pröva fiska, log han mot mig och sa att han inte ville att hans fiskeutrustning skulle bli förstörd och att det räckte väl bara att jag satt där och så vacker ut. Så otroligt frustrerande! För Luis var inte alls någon ond person, utan jättesympatisk. Men uppvuxen i en kultur där kvinnor inte ens ska befinna sig i en fiskebåt. 

Jag försökte förklara att jag kommer från en ö uppe i norr där min släkt i generationer livnärt sig på fisk. Och att jag så gott som är uppvuxen i en båt.

 

Men insåg ganska snabbt att det liksom inte går att ändra en hel könsmaktsordning så där, en blåsig morgon i en fiskebåt.

 

Däremot kunde jag inte ge upp helt och hållet. Så jag bad om att i alla fall få hålla i linan.  

 

Fatta hur nöjd jag var när jag fick napp!!! Min egen lilla privata seger;)

 

Det var som Luis och jag hade kämpat mot varandra i en dold tennismatch, men han var en god förlorare och gratulerade mig tlll min fångst på ett fantastiskt vis. Han rensade fisken

 

och tog med oss till marknadsplatsen mitt i byn 

 

Där hans mamma har en fiskerestaurang. 

 

Hon fick min fångst och lovade att göra en riktig festmåltid av den 

Vi satte oss ner och väntade och under tiden passade jag på att fånga allt liv runt omkring:

 

 

 

 

 

 

 

 

Och till sist fick vi in maten. Fisken såg ut som mörkt kött och smakade gudomligt gott. Jag frågade Luis mamma hur hon hade gjort. Hon sade: ”Jag stekte den i lite olja och lade hackad vitlök ovanpå till det ris och stekta gröna bananer. Och allra sist lade jag till en nypa med kärlek!”

Jag har länge varit sugen på att testa tofu. Jag har ätit det, men aldrig lagat det själv.

I går tog jag tag i saken och det blev överraskande gott. Fileerna stekte jag i vanlig olja med lite vitlök, soja och några droppar tabasco. Till det åt jag färsk, ekologisk frilansgurka som jag skivande riktigt tunt och en sallad på färsk spenat och avokado, så god kombination. Receptet hittade jag på en rolig blogg som heter vegofamiljen.

Ha en fin fredag! 

Heidi och jag lärde känna varandra via vår fina Lina. De var au-pairer tillsammans i Luxemburg 1997 och fann varandra där bland skrikande barn och vilda festkvällar. Det är så roligt för Lina och Heidi är ibland så lika varandra att det känns som jag är med de bägge två samtidigt, fastän så inte är fallet. 

Efter deras tid i Luxemburg träffade jag på Heidi flera gånger hemma hos Lina på Åland och de var till och besökte mig flera gånger i Stockholm. Men det var först flera år senare, kring år 2002 tror jag, som jag och Heidi lärde känna varandra på riktigt. Vi flyttade till Stockholm samtidigt och letade upp varandra eftersom vi inte kände så många andra i stan.

Det tog någon månad tror jag och sedan tog våra samtal aldrig slut. Vi tillbringade massa minuter av vår lediga tid tillsammans och tyckte om precis samma saker. Vår stora gemensamma nämnare är njutning. Jag tror vi tillsammans har njutit av allt godis i hela världen som långa matlagningssessioner, det perfekta surdegsbrödet, en lång, lång frukost med gott, starkt, starkt kaffe, resor där man bara ligger på stranden en hel dag och läser böcker och sedan tar en promenad på kvällen till byn och delar på en flaska riktigt gott vin till en underbar måltid. Och känner livet i varenda cell.

Vi har också delat ALLT det mörka och svarta. Ibland kan jag känna att hela världen har glömt bort mig och jag är alldeles ensam, men då kommer det alltid ett sms från Heidi där det står: Hur är det gulle? Är du ok? Vi överger aldrig varandra, fastän vi av någon anledning skulle vara oense en kort sekund.

Heidi är den mest engagerade människa jag känner. Hon är en av de människor som tycker att ta det lugnt hemma på kvällen kan innebära att städa, tvätta, baka komplicerade saffrankransar och skriva några rapporter. Hon inspirerar mig så mycket med sin ärlighet och varma hjärta som dunkar för alla hon tycker om. Hon tror på mig på ett väldigt fint sätt, med respekt och ärlighet som gör att jag känner mig så viktig. 

Jag tycker så mycket om Heidi för hon säger exakt vad hon tycker i alla sammanhang, för att hon alltid tänker på miljön, på fattiga människor, orättivsor, sin familj och alla sina vänner. För att hon har åsikter om allt, väljer sina vänner noggran och skäller ut mig ifall hon tycker jag är inne på fel spår. För att hon verkligen bryr sig om mig och vill att jag ska må bra och för att hon kan dansa till Michael Jackson ensam i sitt vardagsrum i massa timmar och för att jag ibland kan få en sådan Heidi-abstinens att jag blir helt tokig!

Det är väldigt sällan som man lever så nära en person som inte är ens systrar eller mamma och pappa eller partner och då bor vi inte ens i samma stad. Vi har varit vänner i många år nu och det är så fint hur en vänskapsrelation bara kan djupna och djupna hela tiden. Hon är en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv. 

Här kommer en stor grattiskram till dig min Goding! 

Hipp hipp hurra! I dag är det din födelsedag!

Jag är tillbaka på jobbet. I vardagen.

Tvättar leriga kläder från resan på kvällarna och skriver på ”Livet i Mariehamn”, bok 2. 

Det åskar och regnar och jag går envist klädd i sommarklänningar. 

Ibland sveper bilder av Nicaragua förbi mina ögon och jag kan nästan känna dofterna. 

Så roligt att träffa fina vännerna och försöka berätta så mycket som möjligt över en fika eller lunch. 

Igår drack jag en öl med Andreea, som jag tycker så mycket om. Oavsett hur sällan eller hur kort vi ses förvandlas alltid en vanlig timme till långa diskussioner om livet och sådant som är viktigt. Känner mig så glad över att jag har sådana vänner. Dessutom är hon så gullig och så söt och så fin person att jag alltid blir mycket lyckligare efter att jag träffat henne. 

Nu sitter jag och kämpar med en ledare på jobbet. Ångest!

Ps! Mer bilder från Nicaragua kommer snart för er som orkar. Min skräck är att bli en person som gör diabilder av alla sina fotografier och tvingar hela familen och alla släktingar att titta till ljudet av en långsam, malande stämma om hela resan i detalj...... Det är tur att jag har er här på bloggen;)

 

Efter vulkanerna kring Masaya fortsatte resan mot staden Granada, som tidigare varit Nicaraguas huvudstad och som alltid varit den mest konservativa staden i förhållande till de andra.

Att köra längst vägen i mot staden var som att titta på en film. Hela livet utspelar sig där vid vägkanten. Barn på väg mot skolan, unga kvinnor som väntar på bussen, små barn som hoppar i dikena, gamla tanter som försöker svalka sig i skuggan, magra hästar som betar och feta grisar som rullar sig i vattenpölar. 

 

Många städer i Nicaragua har fått namn av städer i Spanien och Granada är liksom dess förgångare i södra Spanien en uppvisning i speciell arkitektur. Men på helt annat vis. 

 

Här finns ingen morisk stil men istället kolonial pampighet med frodiga innegårdar

 

färger

 

långa pelargångar

 

svalkande terasser

 

och rutiga golv.

Husen är slitna, men fastän pampigheten och färgerna bleknat på många ställen, så kunde man nästan känna de försvunna glansdagarna på något konstigt vis.

 

Granada är också mycket mer turistisk än Managua och här och där skymtade ryggsäcksfolk.

 

Julimånad är Nicaraguas vinter, men egentligen existerar ingen vinter utan bara regnperiod eller icke-regnperiod. Detta var början av regnperioden och under dagarna kunde på några sekunder mörka moln

 

 

lägga sig över hela stan. För att nästa sekund försvinna helt. 

 

Den tryckande, fuktiga hettan försvann däremot aldrig. Den låg hela tiden och lurade och flåsade i nacken. Ibland på ett härligt kittlande vis. Ibland likten tyngd på huvudet och i bröstet. 

 

Jag gick runt med mina platta sandaler och kände varenda buktning i kullerstenarna 

 

och lät fötterna bli blöta i vattenpölarna för att svalka mig lite grann. 

 

Följande dag var vi nyfikna att se öarna utanför Granada i Nicaraguasjön. 

 

Fastän det är en sjö kändes det som att vara ute på öppet hav, eftersom den är så stor. Centralamerikas största insjö. 

 

Allt var så vackert!

 

 Det här var vår guide som jag tyvärr inte minns namnet på. Han hade en hemsk hosta och berättade så fint och högtidligt om allt vi såg.

 

Mitt i allt det vackra blev jag sedan plötsligt både ledsen och lite arg. 

 

Alla de vackra öarna har nämligen blivit uppköpta av internationella storföretag och rika rika nordamerikanska, sydamerikanska och europeiska familjer

 

som huggit ner många av de vackra träden

 

och byggt små, privata palats, med tillträde förbjudet. 

 

Bara några enstaka tillhör de nicaraguanska folket. 

 

Naturen får de istället titta på från sina små fiskebåtar 

 

eller när de är och arbetar familjernas trädgårdar. Jag har ingen aning vad som är rätt och fel. Vet för lite om hela situationen, lagarna, ekonomin. Men det kändes bara inte bra i magen.

 

Log gjorde jag däremot stort igen när jag fick syn på mangoträd. 

 

de vackra stränderna

 

och djuren som stod och betade

 

när vi återvände till utkanten av Granada. 

 

Första dagarna fotade jag nästan varje ko jag såg vid vägkanten, men på slutet av resan var jag så van att jag knappt lade märke till dem. 

 

Det är konstigt hur man vänjer sig med se sådana här elledningar

 

färgglada hus efter färgglada hus

 

och höra myllret på gatorna

 

Ljudet från rösterna och bilmotorerna smög sig till och med in i de svala kyrkorna. 

 

Mest av allt fotade jag människorna. Jag ville ta in allt genom kameran

 

även det som inte syns vid första anblicken. 

 

Som inte är rena bilder och ord, utan som har en annan skepnad.

 

För att fånga det, försökte jag lyssna

 

stanna upp en stund och känna vinddraget av cykeln som passerade

 

höra dieselmotorerna som mullrade, sandsäckar som föll mot marken med en tungduns

 

Och verkligen titta ordentligt på den gamla damens krampaktiga fingrar kring vagnen och se hennes blick, fylld av lugn och rädsla på en och samma gång.

Lördagen den 7 juli landade jag i ett 38 gradigt varmt Managua. Klockan sex på kvällen. Det var mörkt, fuktigt och massvis med folk på flygplatsen. Jag hade flygit hela natten från Spanien via Miami till Nicaraguas huvudstad och kunde knappt hålla ögonen öppna. Taxibilschaufförer trängdes ute på gatan och slogs om vår uppmärksamhet och jag letade febrilt efter en röd registreringsskylt, eftersom alla varnat oss att man måste åka taxi med röda registreringsskyltar annars är risken stor att man blir rånad.

Vi lyckades hitta en som körde oss snabbt genom mörka gator. Ur högtalarna strömmade latinamerikans musik och fönstrena var nedrullade. Jag var trött, upprymd och ganska så rädd. Managua drabbades av en jordbävning på 1970-talet och har aldrig återhämtat sig helt sedan dess. Där finns knappt något centrum och största delen av staden består av låga hus. Jag tänkte att det påminner om kåkstäderna i Rio. 

 

Hotellrummet såg ut så här och när ett slagsmål bröt ut på gatan utanför undrade jag lite vad jag gett mig in på. 

 

Men efter en lång natt såg allting helt annorlunda ut på morgonen. Solen lyste

 

jag fick en kopp nicaraguanskt kaffe och pannkakor med lönnsirap och kände mig beredd på mitt uppdrag. Äventyrsnerven började kittla igen. 

 

Det är mycket fattigt i Nicaragua. Hästar och kor betar vi vägkanten eftersom många inte äger egen mark, men behöver djuren för att klara sig. 

 

 

Jag började utforska staden

 

och slogs direkt av alla starka färger

 

och frodigheten. Det var som att hela tiden befinna sig i en tropisk djungel och det gjorde vi väl på ett sätt också. 

 

Jag påbörjade mitt arbete och träffade på massa tuffa, unga, coola, hårtkämpade tjejer och killar.

 

I fem dagar gjorde jag två intervjuer per dag och fick höra hemska, otroliga och fantastiska historier. Abort är förbjudet i Nicaragua och här blir tjejerna gravida mycket unga. Detta till stor del på grund av katolicismen som har ett starkt grepp om landet och machokulturen som är väldigt utbredd. 

 

Över hälften av de som bor i Latinamerikas näst fattigaste land är under arton år. Det är också ofta de som drabbas hårdast av fattigdomen.
Många av landets barn och unga förnekas dagligen sina rättigheter såsom god hälsa och utbildning. Hundratusentals barn arbetar och det är inte ovanligt att familjen är helt beroende av inkomsten från en minderårig.

På grund av bristande resurser är det många gånger svårt för Nicaraguas ungdomar att bryta sina livsmönster och utvecklas. Trots att de är i majoritet har de väldigt lite att säga till om rent politiskt. Det här är min nya kompis Rosa som är en av de som verkligen försöker till sitt yttersta att förändra situationen för de unga i landet. Jag kunde inte hålla tårarna borta när hon berättade om barn som får barn. De finns de som bara är 10-12 år gamla och blivit våldtagna och dör för att deras kroppar inte klarar av en graviditet. 

 

Alla möten påverkade mig mycket starkt och många dagar var det tufft, men jag fylldes också av en otrolig värme

 

av mångas kamp och tro på att det går att förändra en hemskt situation. 

 

Här är jag på kontoret i Managua. 

 

Och så här vackra växter hade vi på den slitna trappan. 

 

Efter att min arbetsvecka var avslutad var det dags att bege sig ut på upptäcksfärd i landet. Vi hyrde en bil eftersom vägarna är väldigt dåliga och fyllda med massvis med gropar. Och för att vi ville ta oss till platser dit det inte gick bussar. 

 

Vårt första stopp blev vulkanen Masaya, bara en liten bit utanför Managua. 

 

Nicaragua är en av världens mest vulkantäta länder och här finns aktiva vulkaner vart man än tittar. 

 

Vi tog oss upp till toppen

 

Där svavelgas välde ut ur kraten. 

 

 

Jag är lite feg när det kommer till sådana saker

 

Men fascinerades av marken täckt med lavasten

 

Den svarta, svarta jorden

 

Och utsikten ut över Nicaraguasjön. 

 

En bit därifrån ligger den här gamla kratern som nu fyllts med vatten och förvandlats till en sjö

 

Jag bara satt mig där en stund och tittade på alla människor

som liksom jag pustade ut  i värmen

 

och vilade blicken på det klara, svala vattnet. 

 

 

 

 

 

 

Landar direkt hemma på barnkalas hemma hos Åsa och Stefan. I går fyllde Malva 7 år och det firades med lyxig pasta, massvis med kakor och stor godistårta för närmaste familjen. Tyvärr hade jag inte min riktiga kamera med, utan bara telefonen så alla fastnade inte på bild. Men det doftade ballonger, kaffe och låg mycket förväntan i luften. Jag minns alla barnkalas Åsa och jag har fixat tillsammans. Åh, vad det är roligt att vara två på samma dag. Vi började planera dem i detalj redan på sommarlovet. Jag tror det var där hela vår karriär med middagsbjudningar började;)

Har förresten massa bilder och berättelser från Nicaragua som jag vill dela med mig av till er. 1200 foton har jag tagit på min resa, så har bara behövt rensa lite. Hihi!;) Imorgon tänkte jag köra igång!

Hej på er alla! Nu är jag hemma igen och nu ska det bli liv här på bloggen igen. För att ge er en liten uppdatering så svarade jag på den här frågelistan igår kväll. Hoppas ni alla mår bra och att sommaren varit fin. Jag ser fram emot att se er alla här igen! Kram!

EFTER-SEMESTER-LISTAN

Vad har du på dig?
En lång bohemisk kjol jag hittade i Nicaragua, en vit blues, många armband, ankelkedja och en stor träring. 

Hur mår du?
Jag är lite trött, eftersom jag fortfarande pga av jetlag har svårt att sova om nätterna och har en liten  stresskänsla i magen över att jag har väldigt få dagar kvar på semestern. Men på det stora hela känner jag mig väldigt glad och harmonisk. Nicaragua fick mig både att koppla av och koppla på fokuset igen på vad som är viktigt i mitt liv. 

Vad önskar du just nu?
Att jag hade lättare för att fatta beslut. 

vad har du ätit idag?
Ostfralla och kaffe till frukost, spagetthi och köttfärssås med massa parmesan till lunch, grillat kött med gurk- och myntasallad och en salsa med körsbärstomater och grönt äpple till middag och vin, kex, ost och fem åländska kräftor till kvällsmat. De mesta hemma hos Åsa. 

vad ska du göra imorrn?
Tvätta, städa upp lite, äta frukost på balkongen, skriva lite,  kanske sola och ta ett dopp och träffa någon fin vän. 

och på söndag?
Vara på stugan på Enkligen med mamma och pappa på förmiddagen och sen träffa Lina tror jag. 

vem saknar du?
Eftersom jag just kommit hem och knappt hunnit träffa någon, saknar jag både de jag alldeles nyligen hängt med och lämnat och de jag inte sett på ett tag, men ännu inte träffat. 

senaste köp?
En ask med blåbär och hallon. 

vad skrattade du senast åt?
Åt en kort filmsnutt jag har i min Iphone på mig själv i djungeln. Min kompis skriker på låtsas att det ligger en orm framför mig och jag blir så rädd att jag liksom nästan hoppar upp i ett träd. Så här i efterhand ser det väldigt komiskt ut. 

vad grät du senast över?
Malvas skolväska. Den är röd och rosa med små fack och hennes allra första. Jag är som moster så stolt, nostalgisk och rörd över att hon ska börja skolan. Dessutom har jag väldigt lätt för att gråta. Framför allt glädjetårar.

vem sov du senast med?

Med Carro och Heidi i ett jättemysigt hus. 

vad läser du just nu?
Jag har två på gång samtidigt och bägge är lika bra. Fast på olika vis. ”Frihet” av Jonathan Franzen och Åsa Mobergs självbiografi ”Kärlek i Julia Anderssons liv”

senast sedda film?
Jag såg två jättedåliga filmer på flyget som jag inte ens minna namnet på. Konstiga historier, dåliga skådisar och övernaturliga saker på ett b-aktigt sätt. Åk inte American Airlines, servicen var på det stora hela väldigt dålig. 

Vilken svordom använder du mest?
Jag har många laster, men svär faktiskt nästan aldrig. När jag någon gång gör det känner jag mig som en annan person, som en tonåring i högstadiet som försöker imponera på någon populär människa. 

Vem var den senaste som ringde dig?
Åsa.

Har du dejtat någon av en annan religion?
Trodde jag hade det, men nu när jag funderar på saken har nog alla varit icke-troende kristna. 

senast 3 inkomna sms?
”I have a couple of concert in Tallin. I contact you later. Thank you for your help!”
“Livet, döden, livet. Vi tänker på dig. Puss fr dina bakisar;)”
”Hej fina! Välkommen hem! Har försökt ringa men upptaget och inget svar så ring mig! Stora kramen!”

Vad stod de i ditt senaste skickade sms?
“Åh, tack! Ingen ångest! Snart har du grått hår och är lika sexig som Clooney”

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Historia. Jag har alltid gillat berättelser.

Vilken är din favoritfrukt?
Apelsin. Kan ha andra fruktförälskelser men den håller i längden. 

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Gwyneth Paltrow. Men det har alltid varit ute på krogen så ja, har inte tagit det så seriöst...;)

Vad är du rädd för?
Att dö och att de jag älskar ska dö. Det har jag varit rädd för sedan jag föddes. Minns hur jag funderade redan på det när jag var fem år. 

En person du tycker är snygg?
Jag har aldrig haft en kändisförsäskelse förut, men måste erkänna att jag är en av alla dem som tycker Ryan Gosling är sååååå fin!

Blir du lätt svartsjuk?
Nej, saknar nästan helt den genen.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Jag är aldrig inoggad på chatten, blir bara stressad av det.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Mer finska hade varit bra att ha och så skulle jag vilja kunna prata franska och italienska flytande. Och ett asiatiskt språk, kanske japanska. 

Vad för sorts människor faller du för?

Kreativa, varma, kloka, roliga, snälla och charmiga.

Vart vill du åka just nu?
Ingenstans precis just nu. Det känns skönt att landa lite hemma. 

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
En kameraväska. Och frilufsaktiga kläder. Jag har så ont om det i min klänning-garderob, men gillar äventyr.