Det blev ganska så lugnt här på bloggen i veckan. Med krånglade dator och telefon samtidigt kändes det plötsligt som att kliva ut i vinterlandskapet utanför och höra absolut ingenting. Som att vara inbäddad i den isolerande snön.
Det var otroligt frustrerande och otroligt skönt!
Men först fick jag panik. Utan telefon och dator finns det inget sätt att kontakta mig och inget sätt för mig att kontakta någon. Sedan började jag tänka på hur det var förut. Innan jag hade ipone, ipad, Macbook, facebook, hotmail, gmail, jobbmail, sms-funktioner, whatsapp, viber, instagram, skype och tillgång till att surfa vart jag vill på hela internet. Då måste det ju ha gått hela dagar utan att någon visste var jag var och jag gjorde. Kanske ringde vi varandra på kvällarna. Kanske inte, utan först följande dag.
Lite skrämmande är att jag inte minns. Jag minns inte känslan av den tystnaden. Bara att ingen i min omgivning fick panik över att inte veta vad jag gjorde på en dag. Och inte jag heller.
Nu är jag tillbaka i flödet. I hela den digitala-världen där ute som jag älskar! Läste DN på paddan imorse, skrev sms till de kära personer jag velat höra av mig till med inte kunnat, lyssnade på Ekot i min Iphone och satte sen på Spotify i hörlurarna. Och jag njuter av allt detta.
Men jag insåg i helgen att jag även njuter av tystnaden!
