Det är en fridfull och lite komisk scen. I ett litet hus i västra Estland försöker en gumma överlista en spyfluga. Den är dum och elak, tänker hon med flugsmällan i högsta hugg. Den försöker trötta ut henne så att den obehindrat kan ta sig in i köket och lägga sina ägg i köttet.
Men när hon råkar kasta en blick ut genom det flugprickiga fönstret får hon syn på ett bylte som ligger under björkarna på den regnvåta gårdsplanen. Det är en människa.
Så enkelt men ändå storslaget och skickligt inleder Sofi Oksanen sin roman ”Utrensning”. Det där byltet i trädgården kommer att visa sig vara gummans förflutna, om inte rentav en hel nations mörka minnen och plågade nu.
Böcker som vinner olika slags priser brukar inte alltid vara de bästa. Men den här romanen tycker jag är värd alla priser den kan få.
Fastän jag var trött och svag i helgen, låg jag och läste den sida för sida. Kunde inte sluta. Fast i historien. Fångad i det fascinerade språket. Berättelsen är hemsk. Ändå blev jag glad av att läsa den. Glad över att någon kan skriva så bra!
