Häromdagen hade vi bokklubb hemma hos Lina och diskuterade Mia Skäringers bok ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Den innehåller krönikor och utdrag ur hennes blogg som hon skrev för tidningen Mama.
Bokklubben var lyrisk. Alla kände vi igen oss i någon av hennes texter, oavsett livssituation. Vi enades om att hennes språk och sätt att skriva är fantastiskt och flera av medlemmarna gav boken fem av fem i betyg.
Jag vill inte förklara mer för hennes egna ord berättar så mycket mer:
”Klart man kan joba på Ica Maxi och vara spännande ändå. Klart man kan. Jag menar att det kan vara en fördel att vara en late bloomer ibland. Att få kämpa lite för sitt liv, sin plats, sin luft.”
”Jag var den som ville lämna. Att lämna gör lika ont som att bli lämnad. Skulden man känner när man lämnar och förödmjukelsen man känner som lämnad är lika.”
”På väg hem till ön. I dag var allt bätte. Närmare. Vi kom ur de gamla och in i det nya. Litegrann i alla fall. Det är lätt att sitta i det gamla med sina blodbandsmänniskor och inte i det nya. Jag vill gärna sitta mycket i det nya. Och bara lite i det gamla. Vi borde ha haft mer tid.”
