Före och efter, det är den enda indelning som finns; före och efteråt.
Innan/efteråt och avgrunden som öppnar sig däremellan.
All vår vardagliga väntan, någon dröjer, all vår ängslan. Tänk om någon blir sjuk, får cancer och dör.
Och så händer det.
Allting blir tyst.
Kunde vi upphäva avgrunden mellan innan och efteråt, skulle vi göra det men det kan vi inte.
Våra slaka armar och händer som inte vet vart de ska ta vägen. De vrider och vänder sig.
Precis som alla tankar på de som står närmast.
Det har hänt. Jag är här. Vi är här.
Det finns ingenting att göra. Ingenting.
Innan och efteråt. Det där stunderna innan.
Sen där evigheten efteråt.
