Under natten hade Carro ställt fram en present på mitt bord. Jag blev så glad! Kolla vilka uuuunderbara rosetter i guld och blått!!!
Vi åt självklart mitt nybakade surdegsbröd med gott pålägg, ägg och juice
Sedan var det dags för Verafestivalen i Alandica. Jag sprang runt och intervjuade massa människor och Carro såg film efter film.
Den film som jag hann se och som berörde mig mest var Blybarnen av William Johansson och Lars Edman. När jag flög till Spanien för att skriva på min bok träffade jag William på flygplanet. Han var på väg till Madrid för att klippa filmen och berättade hela historien om barnen i Chile som blivit förgiftade av avfall från Boliden i Sverige. Det kändes därför extra intressant att få se det färdiga resultatet. Yoselin på bilden är 12 år, dansar magdans och vill bli läkare när hon blir stor. Men hennes höfter har börjat värka. Har ni chansen att se den här filmen, gör det. Den är riktigt gripande och jag har gått och funderat på den hela helgen.
Mellan film och jobb hann vi med fika, gott och mer prat
När det vackra solskenet började försvinna gick vi hem
Och lagade en riktig toscansk middag med soppa, vin och mer surdegsbröd
Sedan knallade vi tillbaka igen till festivalen. Jag gjorde fler intervjuer och såg filmen The Poot om att väva mattor i den persiska världen. Filmen var mycket vacker gjort utan förklaringar eller kommentarer. Istället visuellt magik.
Till sist visades den estniska filmen ”Disco and Atomic War” om tallinnborna satt fastnaglade vid tv:n på 1970-talet för att se på finsk tv, som fritt visade västerländska tv-shower över Finska viken. Estnisk tv var på den tiden under strikt kontroll av KGB. Efteråt intervjuade jag regissören Jaak Kilmi som berättade om betydelsen av mjuk makt över hård. ”Man kan förtrycka ett folk en tid med hård makt som vapen och våld, men det som vinner i längden är den mjuka makten i form av kultur”, sade han.
