Vår fjärde dag i Barcelona var Gaudí-dag. Vi började nämligen med att åka till Sagrada familia. Den stora kyrkan i Barcelona som började byggas 1882 enligt hans ritningar men som ännu inte är klar.
Jag har alltid varit intresserad av Gaudí. Inte kanske alla hans verk, men av hans liv. Han dog 74 år gammal när han blev överkörd av en spårvagn. Han var då så besatt av byggandet av kyrkan att han bodde på arbetsplatsen och var så illa klädd att ingen kände igen honom. Ingen hjälpte honom och hans vänner hittade senare honom död på ett sjukhus för fattiga. Vid begravningen deltog halva Barcelona och i dag är han kultförklarad.
Vissa av hans skulpturer är fyrkantiga i formen som täljda med en kniv. För mig påminner det om en liten pojkes fantasi!
Intui växer kyrkans pelare som träd ur marken med grenar som når upp mot taket. Från golvet kan man titta upp och se undersidan av träkronor som sträcker sig mot ljuset. Det är som att stå på marken och titta upp under en stor skog.
Och genom taket silar ljuset in som solen genom trädkronorna i skogen.
Utsidan är ännu mer fantasirik och varje liten detalj symboliserar religionen, livet, födelse och död. Jag tänker på hur mycket man måste tro på sig själv och sin sak för att skapa ett sådant verk. Det är häftigt, tycker jag.
Efter Sagrada familia åkte vi skoter upp till toppen av berget och parc Güell som även ritad och konstruerad av Gaudí.
Där finns hus som påminner om pepparkakshus.
Spiralformade torn och höga trappor. På ett väldigt lekfullt sätt.
Jag tycker bäst om skupturerna i naturliga former som dessa virvelvindar i sten.
Från parken ser man ut över staden och här och där syns ett mosaik-beklätt torn eller spira. Parken är fylld av mosaik. Gaudí anställde ett stort arbetslag som fick till uppgift att slå sönder kakelplattor, tallrikar och glas för att sedan sätta samman dem igen. Detta förlöjligades av den samtida pressen, och en av stadens mest kända krönikörer beskrev sitt besök vid arbetsplatsen: "Jag ser 30 personer i full fart med att slå sönder kakelpattor samtidigt som jag ser 30 andra i full färd med att sätt samman dem igen, ta mig djävulen om jag förstår." Jag förstår. Ibland måste man låta någonting gå sönder för att man ska kunna börja om på nytt och skapa någonting vackrare.
På väg ut ur parken för att äta lunch kände jag doften av Jasmin. Den påminde mig om heta dagar i Sevilla.
När vi fått vår dos av Gaudí begav vi oss in mot centrum och träffade Carros familjevän Maria på det mysiga och historiska kaféet Zürich, alldeles intill plaza Catalunya. Här brukade författarna förr i tiden träffas för att diskutera katalansk poesi och litteratur. På väggarna finns gamla fotografier.
När sedan solen sjunkit lite grann och våra magar började kurra strosade jag och Carro till området Raval och mumsade i oss åh så goda tapas.
Sommaren kändes i luften och jag kände mig så fri och lätt i hjärtat. Samtidigt lite nostalisk, men det är jag alltid när jag ska säga hej då till någonting.
På kvällen åt vi middag med våra fina vänner i staden och innan vi gick och lade oss för natten satte jag mig raklång i fönsterkarmen med vidöppet fönster mot gatan. Kände värmen, tog ett djupt andetag och drog in den fuktiga luften. Några röster från gatan ekade mellan husväggarna och en mygga bet mig på armen.
