Ibland blir jag alldeles varm i kroppen när jag tänker tillbaka på mina fina veckor i Rom. Det var 35 grader och jag satt i ett litet rum med fönstret vidöppet och skrev om snö, men det är inte den obeskrivliga hettan som värmer mig så här i efterhand, utan tillfredsställelsen över att jag gjorde det jag bestämde mig för att göra.
Att vara sin egen chef ger en nämligen stor frihet, men även ett oerhört ansvar. Det finns ingen annan där att ha koll över din disciplin. Värmen jag känner är lyckan över att jag lydde mig själv. Kanske inte den bästa chefen, men i alla fall den viktigaste i mitt liv.
Åh, saknar dig finis! Puss!