Som jag säkert har berättat om tidigare så har jag fem underbara syskonbarn.
Malva, Otto, Melker, Olle och Axel.
Alla barn är fina, men det är någoting speciellt med syskonbarn.
Deras leenden går liksom rakt in i hjärtat, man vill skydda dem mot allt ont och busa med dem så att de inte kan sluta skratta.
Man vill lukta, lyssna, hålla och vara med om.
Och så saknar man dem redan innan man säger hej då eller god natt.
