Ibland tänker jag på alla olika liv jag levt. Olika sammanhang jag har befunnit mig i. Det är så många olika fina människor jag har träffat genom åren och jag skulle vilja hålla kontakt med alla. Men det är svårt. Tiden räcker inte alltid till och min längtan kan göra mig riktig olycklig.
Häromdagen fick jag kombinera två liv på en och samma gång när jag blev hembjuden på spansk middag till fina Johanna och Victor i Mariehamn. Åland och Spanien möttes och jag kände mig lite mer hel.
Ibland, ganska ofta
Önskar jag kunde krympa jorden så att jag fick gångavstånd till allt och alla som jag tycker om. Till alla platser jag regelbundet vill besöka.
Då skulle jag gå hem till min syster Åsas hus varje dag och analysera stor och smått över en kopp te som bara vi kan, vakna upp i min ”spanska familjs” lägenhet i Barcelona och äta rostat bröd med olivolja och spansk gudomlig skinka. Till Paris skulle jag åka ofta tillsammans med fina vän Lina. Ta en kycklingkebabrulle från greken på hörnet i Bondi Beach tillsammans med Lise, fara till lördagens matmarknad i Pontadeume i Galicia i Spanien för att köpa manchego ost och bläckfisk med ringlad olivolja över och lite lite cayneepeppar.
Eller äta familjemiddag i Lemström, sluka i mig mamma och pappas lammgryta och västkustsallad till förrätt. Sitta med Annica hela kvällen på min balkong och dricka glögg och berätta gamla historier. Springa ner till Lilla Holmen och bada tillsammans med Andrea och Erika och Victor, bjuda hem Manel och Isa och hela spanska gänget, alla fina kollegor och dansa swing med Lara och Dave tills jag inte orkar gå längre.
Plocka hallon längst vår väg till stugan på Enklinge, köpa några doftande mogna annanas skivor hos grönsakshandlaren i Cadiz som kallar mig sin älskling. Gå till Södra teatern i Stockholm och äta brunch en lördag morgon med Karolina efter att ha druckit vin en natt tillsammans med Samira. Eller sitta i mitt kök i min gamla lägenhet på Torggatan med min Johanna, smutta på en skummig latte hemma hos Wedde i Geta, fika på ett trevlig kafé hos min vän Ulrica i Göteborg eller hemma hos storasyster Renée i Mariehamn. Bada i en färgglad bastu tillsammans med Kenneth i st Petersburg och leka Lost in Translation bland Tokyos höghus, springa runt på regniga gator tillsammans med Frippe i Marrocko och krypa upp i soffan hemma hos Petter och ha filmmarathon en hel natt. Äta lunch hela tiden med Karin och Lisa och Viveka eller laga min egen av råvarorna jag köpt på en mysig marknad i Rom. Hoppa upp på skotern tillsammans med Edu och köra en lång tapas-runda och sköja munnen med kall Cava emellan restaurangerna. Sitta på ett torp med blomstrande trädgård och se hur solen går ner bakom trädtopparna medan vi delar en flaska vin, Carro, Heidi och jag.
Om jag skulle kunna göra allt det på en och samma gång kanske min längtan lugna sig.
Eller inte.
För det är inte en plats man älskar. Det är ett helt koncept. En viss plats, vid en viss tid. Och framför allt människorna.
Platser i sig kan inte älska en tillbaks och på det sättet är kanske en längtan till en plats alltid olycklig.
Lämnar vi en plats en tid lever den utan oss och när vi återvänder är det inte till samma plats som vi en gång lämnade.
Det är kanske viktigt att försöka förstå vad man längtar till. Att inte blanda ihop det med andra känslor och behov.
Det är också viktigt att komma ihåg att längtan i sig inte är farlig.
Åh, Emma! Jag blir så glad att du kommenterar så flitigt. Det gör mig så glad att höra från en läsare! Får en känsla av att nå fram!;) Och jag hoppas du hanterar längtan i bröstet. Jag tror att om du låter den vara där och vårdar den ömt så trivs du och den bättre ihop...;) Stor kram och ha en jättefin helg!