Jag älskar de här blommorna. Första gången jag såg dem var i våras i en dikesren utanför Girona. Jag visste inte då vad de hette, tyckte bara de var så färgstarka och sköra på en och samma gång. Nu har jag fått reda på att det är vallmo.
Vet ni, under första världskriget när marken förvandlades till en brun sörja av jord och lera, träd, buskar och växter försvann, då var vallmon den enda blomma som växte. Den trivs nämligen i vilken jord som helst...
Den blommade varje vår och täckte det sönderskjutna ingenmanslandet mellan skyttegravarna med röda blommor.
Som blodiga tårar. Som om marken blödde över alla hemskheter och protesterade genom att vara magiskt vacker.
