Det är som att vara långt, långt borta och samtidigt hemma lite grann. Små tjejer står och fnittrar i ett hörn, en liten kille cirklar runt dem på sin cykel. En äldre kvinna släpar tunga kassar i händerna, på väg hemåt. Ett par kramas i ett gathörn. Någon ropar efter mamma. Allt det känner jag igen, men det utspelar sig på en helt annan scen. Jag passerar hus med jord som golv. Plåt täcker inte bara taken på de små skjulen utan alla hål i träplankorna som håller på att rasa ihop till en bredhög. Små kycklingar går runt och pickar i dikena tillsammans med korna och grisarna. Luften doftar varmt. Hett! Ja, den kan faktiskt dofta det, kommer jag på. Färgerna slutar inte förvåna mig. De får mig att le stort varje dag. Jag går förbi en gravgård där till och med gravstenarna är målade i rosa, grönt och lila. Värmen finns inte bara i luften utan i småpratet som hörs från varje gatuhörn. Där sitter mammor som högst är 16 år gamla med bebisar i famnen. Barnen guppar upp och ner på deras knän.
Nu är jag i Granada, en stad söder om Managua. Lugnare här. På väg mot havet. Hoppas kunna höra av mig snart igen. Kram så länge!
