Stackars mig

Hej.
Vet ni hur barn är då de är riktigt frustrerade? De grinar, skriker så trumhinnorna går itu och stampar i golvet allt va de orkar.
Så känner jag just nu. Jag är så OTROLIGT frustrerad. Biter bort skinnet på underläppen och frustar, bara väntar på att jag ska få anabolamuskler och få en grön hudfärg och sedan slakta byn.
Men varför är jag så frustrerad då?
Ja men. Jag var ju sjuk. Och jag hade jättejättejätteliiiiiiite ont i halsen och jag drack finrexin och hävde i mig värktabletter och visste att det skulle gå bort. Nå så var det ju inte. I fredagskväll kändes det som om jag hade en stor köttkniv i halsen.
I lördags morse trodde jag att jag skulle dö. Min högra...jävla...halsmandel var stor som ett äpple kändes det som. Satt i soffan hela morgonen och grät varje gång jag måsta svälja mitt saliv. Vid tio kom hypokondrikern i mig fram och skrek desperat: FAR OCH TA HALSPROV. Och det gjorde jag. Fem minuter på hälsocentralen med topspetande i halsen så visade det sig att jag hade streptokocker..........Kul. Tio dagar med min älskade vän penicillin är det nu som gäller. Frstår ni nu??????? FRUSTRATIONEN?
Ja herregud, barn dör i Afrika och jag får lust att spränga kulturhus för jag är sur över att jag är sjuk.
Stackars, STACKARS, lilla mig.