Jag har lite konstiga idéer för mig ibland. (Detta kommer kanske inte som en överraskning.)

 

Bland annat följande:

 

- När någon säger att den kommer från Örebro, måste jag genast fylla i med: "ingen hingst och inget sto, men väl en vecka i Örebro" ala Svensson, Svensson. Detta har lett till lite konstiga blickar av örebrofolk som jag inte känner så bra.

- När jag kommer in i ett tomt rum måste jag sjunga "Eeempty rooom!" ala Sanna Nielsen.

- När jag själv nyser måste jag skrika "Geeeesundheit!" åt mig själv. (Tyska versionen av prosit.) Detta har lett till att folk tror att jag är anhängare av Farbror Adolf H. 

- Jag kan inte äta en hel hamburgare för då händer det något dåligt, måste alltid lämna en yttepytteliten del kvar för då går allt bra. Oklart varför. 

 

Jag hävdar att de flesta har några liknande konstigheter för sig, har ni det? Ni kan väl svara lite i alla fall, det är så tråkigt att ha en konversation med sig själv och för övrigt kommer jag tro att jag är den enda onormala människan i hela världen annars.

En liten tanke... Är det på allvar någon som faktiskt kollar på "Hjälp, jag är med i en japansk TV-show"? Jag känner att jag vill skära mig i armarna med en trubbig morakniv och banka huvudet mot en tegelvägg när den där Mr Fu eller vad fan han heter skriker vem som ska tävla och hur många poäng dom fått. Jag har lite svårt för folk som skriker sådär.

 

För övrigt tar mitt jobb alla krafter nu, idag vid kassaredovisningen saknades 14,45 och jag är ganska säker på att det är min förtjänst. (Jag behövde även en räknemaskin för att räkna ut vad 124+124 var.)

 

 

Googles förslag som kom upp när jag skrev "hjälp jag": 

- Hjälp jag är en fisk

- Hjälp jag kan inte sluta fisa

Angående intervjun med mig i XIT för ett par månader sedan:

 

Äldre man till mamma: Hörddö! Jag såg att du hade barnbarnet med i den där nöjestidningen.

 

 

 

Hahahahahaha. 

 

 

Nu är jag hemma. Efter en nätt resa på 17 timmar. Det känns konstigt... Men mest bra. Har nog inte riktigt förstått att jag är hemma än, eller rättare sagt att jag inte ska tillbaka.

 

Men men vi får återkomma i morgon mina vänner, nu ska jag sova eftersom jag i morgon klockan åtta ska infinna mig på mitt lilla jobb. Ingen rast och ingen ro, men jag fick tre dagars sommarlov i alla fall, inte helt illa.

 

Sådär som på planschen ser det nästan ut på Åland ju. (Försöker jag intala mig.) Själva grejen med bilden var att Lina kom med den briljanta idén att "om vi står framför planschen ser det ju ut som att vi står på en strand ju och alla kommer tro att Österrike är värsta exotiskt!"

 

Sa jag att hon är norsk? 

 

 

Hej alla glada barn,

nu är mitt utbytesår över. Jag har sommarlov, fast jag har två deadlines till nästa vecka. I morgon 11.35 lyfter planet från Wien. Jag vet faktiskt inte alls hur jag tycker att det känns. Det känns bra, sorgligt, lättsamt, spännande, ledsamt, ensamt, roligt... 

 

Avslutningsfesten var bra. Vi drack öl och jäger, pratade med alla vi kände (och inte kände), men vad vi än gjorde kunde jag inte låta bli att tänka "det är för sista gången..."

 

Och för sista gången gick vi på efterfest till Wistheim, dansade på bord, åt ölkorv och fick veta att Michael Jackson dött. Klockan sex på morgonen sa vi hejdå åt alla och jag grät hela vägen hem. 

 

Idag består dagen av packning och avsked. Men först ska jag ner till stan för att köpa lite österrikemärken som jag ska limma fast på min fina overall i Linköping.

 

Hörs väl när jag är hemma på Nordens Ibiza igen då.

 

 

Och så kom dagen... Som varit väldigt avlägsen men nu är här. Min sista skoldag i Österrike. Började med en soft tyskalektion där vi fick kolla på en film om kaffehus i Wien, sen gick vi och drack kaffe med läraren på skolans café, det kallar jag att få testa sina kunskaper i praktiken.

 

Ikväll är det avslutningsfest och jag kommer att bli mordisk om det regnar. (Vilket det kommer att göra.) Men först ska jag hålla en liten presentation om Opel, Magna och Sberbank samt ge dem lite rekommendationer inför framtiden. Jag tycker alltid sånt känns så dumt, hur faan ska en liten student från Åland kunna säga åt Opel vad dom ska göra liksom, det fattar ju vem som helst att dom aldrig skulle göra som jag säger ändå.

 

Det vill säga, mina vänner, jag sitter nu för sista gången i det här jävla biblioteket. Halleluja sade folket och viftade med sina palmkvistar. (Det var någon präst i typ Sund eller Finström som sa det, med amerikansk accent dessutom. Oklart var den amerikanska acenten kom ifrån.)

 

Hejdå ruttna gamla bibliotek, vi ses aldrig mer igen, men tack för den här tiden.

(Nu skojar jag, jag menar inte det där egentligen.)

(Jag fick nästhögsta betyg i italienskan, hävdar att hon råkat sätta fel betyg för det är fan inte möjligt men jag är inte den som säger till, om man säger så.)

Idag blev jag glad då jag hittade ett vykort i min brevlåda.

 

"Vem har skickat mig ett vykort från Graz?" tänkte jag.

 

Konstigt, min kompis som skickade vykortet har visst glömt att jag inte är så bra på att läsa taiwanesiska. Sen har hon visst blandat ihop mig med någon Jennifer också, så tokigt.

 

 

Det är något som inte stämmer här...

 

 

Jamen alltså så här ska det ju inte vara. Jag lämnar alltså centraleuropa, åker X tusen kilometer norrut och det blir varmare?

 

(Jag vet. Lagom till måndag kommer det att slå om. Så, nu har vi det sagt.)

 

(Nej, jag är inte bitter. Aldrig någonsin.)

 

 

I december var vi i Alperna. Zell am See.

"Kan du åka slalom Sara" frågade dom mig.

"Jajjamän kompis, det kan du hoppa upp och sätta dig på!" svarade jag.

 

För jag trodde verkligen att jag kunde åka slalom, jag stod ju fan på skidor innan jag kunde gå (inbillar jag mig). Och jag har ju liksom varit i Sälen, Åre, Romme och framför allt i Germundö. (Där jag fick stå emellan min syslöjdslärares skidor för att komma ner, så hårt har jag nog aldrig hållit i en lärare förut tror jag)

 

Men visst fan, klart jag kan åka skidor!

 

Hade gott självförtroende ända tills första åket. Norrmännen som alltid ska vara så jävla hurtiga och hälsosamma tyckte att det passade sig att åka upp till toppen och sedan ta en liten blå backe ner, vissa partier var visst svarta men det skulle nog gå bra. "Det er kjempemorsomt!" sa dom och åkte iväg.

 

Bara det att vi tog fel väg och hamnade i en svart slinga hela vägen ner. 

Jävlar, vad rädd jag var. Jag plogade mig ner för tre eller fyra svarta backar i Alperna, jag fick använda muskler som jag inte es visste att jag hade. Efter två timmar kom jag ner, skakig och jävlig. Efter mig hade jag lämnat plogspår, i mitten av backen, från toppen hela vägen ner. "Tyngden på dalskidan Sara!" försökte jag tänka när det började gå för fort, men det hjälpte inte. 

 

Och jag insåg; jag har ju fan aldrig kunnat åka skidor ju. Jag har bara åkt störtlopp utan att varken kunna stanna, styra eller svänga. Det är som en viss skillnad på att vara 12 år och åka i Romme och att vara 22 och åka i Alperna. Inte bara hade jag blivit 10 år äldre, jag hade blivit rädd för allting som går snabbare än en trehjuling också.

 

(Mina ben var blåa i några veckor efteråt på grund av att jag hyrt pjäxor som var för små och vägrat byta, jag gick som en gammal tant som inte hunnit till toaletten, att gå i trappor var en omöjlighet.)

 

Jamen då vet vi. Skidåkning är inte min grej. Pauserna där man får dricka jägerté däremot, dom gillar jag.

 

 

Igår när jag skulle sova fick jag ångest och låg och grinade en stund. Ja så kan det bli. Ibland undrar jag om jag är lite svag i nerverna faktiskt. Varje gång jag lämnar ett ställe måste jag grina och varje gång jag kommer till ett nytt ställe måste jag grina, är det normalt?

 

Äh, jag vet inte. Jag bara ogillar melankolin som likfan infinner sig varenda gång jag ska flytta mina saker till ett nytt ställe för en längre period. Tomt. Blir en baglady med lådor som aldrig packas upp, kläder och tillbehör som slussas från ett ställe till ett annat. 

 

Samtidigt gillar jag att flytta på mig och tröttnar snabbt på att bo på samma ställe, i samma stad, i samma land, i samma lägenhet för länge. Konstigt. Vet faktiskt inte vad det är jag letar efter egentligen. Trygghet? Eftersom den tydligen inte finns inom mig så får man leta på andra ställen, i andra länder och i andra lägenheter...

 

För övrigt sket jag i att gå på den sista italienskalektionen idag. In your face, Karin Aricó! Arrivederci, vi ses aldrig igen.

 

 

 

Nyss hemkommen från lite grupparbete till torsdagens sista presentation samt en tyskalektion som gjorde mig måttligt förbannad. Aaaah. Men orkar inte älta det, lyssnar på den här för att bli på bättre humör samt för att förbereda mig mentalt för Linköping.

 

 

 

Det kanske inte är så roligt för alla men det här är min favoritlåt just nu, alla kategorier. Lyssna åtminstone på refrängen 01.13. Min favoritstrof är "det blir inge waj waj när lampa e schlekt, om man har en feuwl dialeekt. Nu ska jag lära mig lite PP-slides utantill. På återseende. 

1

 

När jag var femton, sexton år jobbade jag i en glasskiosk under en sommar. Innan jag började såg jag framför mig hur jag skulle stå och skopa upp glass till glada turister under sommarens varmaste dagar. Min mamma varnade mig och sa att hennes handleder aldrig blivit sig själva igen efter en sommars glass-skopande, men det örat ville inte jag lyssna på. 

 

Jag var femton år och skulle tjäna mina första egna pengar, samtidigt som jag skulle få träffa glada finska fotbollspojkar och gulliga tanter, eventuellt med små gulliga hundar. I en femtonårig flickas värld kan det knappast bli bättre än så.

 

Efter ett par dagar i kiosken insåg jag emellertid att det inte var någon dans på rosor direkt. Kön ringlade utanför kiosken från lunchtid till middagstid och den tog aldrig slut. Jag hade glass överallt; längs armarna, i håret, i ansiktet, på kläderna. Jag VAR en glass, jag luktade glass och på nätterna drömde jag hur jag skopade glass och styrde mjukglassmaskinen för att få till den där perfekta, stora mjukglassen.

 

Värst var chokladen. En låda tog slut på någon timme och när man tagit upp en ny låda ur frysen, vilket var ett projekt i sig eftersom man då var tvungen att lyfta upp gallret som alla öppnade glasslådor stod på, var chokladen alltid stenhård innan den fått tina. Jag stod och försökte förgäves skrapa ihop en acceptabel boll av den cementhårda chokladen medans jag i ögonvrån såg hur kön växte, och hur irriterade folk började bli.

 

"Jag kan tyvärr inte få ihop någon boll av chokladen eftersom den är djupfryst", sa jag. "Går det bra med någon annan smak?"

"Vad är det här för kiosk om du inte säljer choklad? kunde dom säga då. "Nehej du, har du ingen choklad går vi någon annanstans."

 

Samtidigt kom lastbilen med glassen jag beställt samma morgon. Hundratals liter glass som på något sätt skulle få plats i den lilla kiosken. Jag kände hur paniken spred sig, hur kan jag sälja glass samtidigt som jag lastar in den nya i frysarna innan den smälter? Omöjligt naturligtvis. Fick stänga igen luckan framför trettiotalet redan irriterade kunder. Plocka in glassen, aj helvete jag skar upp fingret, inte blöda på glassen, oj nu är det någon som knackar på rutan, oj nu tjuter mjukglassmaskinen också, plocka in resten av glassen med en halv toarulle lindad runt fingret, jag ser ingenting för jag fick lakritsglass i ögat!

Räkna pengar, räkna svenska pengar, nej det stämmer inte, det har blivit fel och det är mitt fel. Kolla kvittot, bläcket har tagit slut och halva dagens försäljning saknas. Rengör diskarna, hyllorna, mjukglassmaskinen, golvet, utemöblerna, jätteplastglassen som ser grotesk ut.

När arbetsdagen var slut klockan halv elva på kvällen cyklade jag hem, likaså gjorde glassdoften. Hur jag än skrubbade tyckte jag mig alltid känna en söt, kvalmig doft av grädde och socker och det är ingen angenäm doft efter ett tag. 

 

 

Vad jag vill säga med den här texten är egentligen inget mer än att fast jag nästan tio år senare har haft andra jobb som tydligen kräver både utbildning och erfarenhet, är glasskiosksjobbet det absolut jobbigaste jag någonsin gjort. Jag beundrar alla som jobbar i en glasskiosk just i sommar, och om jag köper glass av er så lovar jag att inte bli arg om ni tvingas sänga luckan framför ögonen på mig eller om chokladen är för hård för att rulla bollar av. 

 

 

PS. Jag har även mycket fina minnen från min lilla kiosk, till exempel en finsk man som ville ha "ett glass med två ballar", svensken som ville ha "en pojkglass, ja du vet med två kulor", och tysken som ställde sig utanför kiosken och sjöng "ice ice baby". 

Min midsommarafton förlöpte lugnt, jag och mitt sällskap kollade på Mamma Mia! (Jag sa att han fick bestämma men sen blev det visst enväldes-demokrati från min sida istället...)

 

Idag har jag gjort av med lite pengar, blev lycklig när jag hittade en topp på H&M som var nedsatt från 24,90 till 15. Blev mindre lycklig när jag gick in på nästa H&M där exakt samma palta var nedsatt till 9 euro. "Man får inte vara dum" tänkte jag och ställde mig i kön för att lämna tillbaka toppen jag köpt för att sedan köpa en identisk för 6 euro mindre. Men då påstår damen att man inte får byta reavaror... Men äh, det är en sunk cost som nördiga ekonomer brukar säga.

 

I övrigt såg min städerska mig naken igår. Vet inte vem av oss som blev räddast, jag trängde in mig själv bakom min resväska, iförd en rosa fleecefilt, hon tog ut soporna kvickt som attans och smällde sen igen dörren utan att säga hejdå.

 

 

Min favoritnorska, jenten Lina och jag på sommarfesten i torsdags. Vi drack lite bål och kollade på män i lederhosen.

 

Är ni alla ute och rojvar ikväll? Själv överväger jag att lära österrikarna dansa till små grodorna. 

 

 

Skeppåhoj, idag har jag gjort en massa roliga saker. (Det blir sant om man inbillar sig det tillräckligt mycket!) Och idag passade jag även på att dokumentera det mesta.

Råkade visserligen vakna 11 minuter innan min första lektion skulle börja, det var inte planerat.

Iallafall, med min tyskaklass åkte jag in till stan för att klättra på tak.

Man fick en schysst view av staden och alla kyrkor som är så många att de inte går att räkna. Lägg märke till gubben som hänger på en ballong.

När jag stod där uppe blev jag nästan lite sentimental och gråtfärdig. En gatumusikant nedanför spelade Chiquitita men då tänkte jag att jag var tvungen att skärpa mig, kan ju inte stå uppe på en takås och grina till ABBA heller.

 

 

Sedan hittade jag en rolig spegel som verkligen gav mig en smickrande figur, jag undrar var man kan köpa såna?

 

Sen åkte jag tillbaka till universitetet, där hade dom en tillställning som innebar att varje varv som sprangs/gicks runt skolans sjö gav 1 euro till Österrikes Rädda Barnen. Förra året sprangs det ihop 3229 euro, någon ambitiös jävel (men väldigt snäll!) hade sprungit 145 varv vilket motsvarar 65 kilometer.... Jag nöjde mig med ett ynkligt varv men det var kul att bidra.

Den fräscha sjön där det sägs att fiskarna har tre ögon på grund av kemikalier som kemistudenterna häller i...

 

Sen hade vi nästsista lektionen av strategikursen, vi hade en förhandling som gick helt käpprätt åt Bartsgårda, jag var i team Nestlé som skulle försöka få igenom en deal att göra en takeover av Rowntree. Det blev ingen deal, vilket tydligen är sämre än en dålig deal...

Det var oklart om Daisy var på Nestlés eller Rowntrees sida.

 

Ni får ursäkta kvaliten på mina bilder men jag tog dom med min mobil som inte riktigt är sig själv efter att ha blivit tappad i golv några gånger (ungefär som jag själv med andra ord).

Jag har förstått att det firas midsommar i helgen, hoppas ni hittar på nåt riktigt hoolis roligt. Jag firar i förskott genom att gå på Sommerfest på en dorm i närheten, på söndag ska vi på Doanu-kryssning om vädret är bra.

 

Trevlig midsommar på er nu!

 

 

 

 

Sitter på stategikurs, fattar ingenting men jag låtsas hänga med. Professorn frågade nyss vad 56% av 215 miljarder är, jag blev helt svettig och svarade 80...

 

Funderar på att gå ut en sväg med Daisy, som den tydligen heter, istället. Helt klart den mest intressanta varelsen i detta klassrum.

 

 

 

 

Det finns stunder då jag gillar österrikare lite mer än vanligt.

 

 

När dom ger en choklad mitt i pms-rusningen för att man lånat ut lite artiklar till dem, till exempel.

 

(Sen att det var "assorted dark chocolates" är inte så viktigt, även om jag kanske inte tycker riktigt lika mycket om mörk choklad som Blondinbella. (Hur nån ens kan göra det??))

 

 

I morse hade jag en liten tenta, hastade sen vidare till min stategikurs. Där var den här lille rackaren med, studenterna i Österrike är verkligen jättekonstiga. Han sa inte så mycket, får se hur han presterar i caselösningen vi ska lämna in ikväll.

 

Professor Glaser matade hunden med ena handen och skrev med den andra, det kallar jag simultanförmåga.

(Notera att dom fortfarande har griffeltavlor här. Den kanadensiske professorn har på en vecka brutit av cirka 40 kritor.)

 

 

 

 

1

 

 I morgon ska jag lämna in mitt 30-sidiga vetenskapliga arbete på tyska.

 

Jag har (fortfarande) inte skrivit mer än tre sidor. 

 

Men det ordnar sig.

 

(Positivt tänkande kommer man långt på, men med förnekelse kommer man ännu längre. Ett gammalt ordspråk som jag lever efter alltför ofta.)

Förra året läste jag 150% studietakt i Linköping. Detta gjorde jag för att jag hade gett mig fan på att läsa 30 poäng spanska vid sidan av programmet. Fint det, jag fick VG i kursjäveln fast läraren hatade mig och jag henne.

 

Lovade dock mig själv att inte försöka mig på något liknande igen. Sen så är det kommande året i princip mitt sista riktiga där det är tänkt att jag ska skriva någon slags uppsats...

 

Nyss efteranmälde jag mig till två distanskurser i Hälso- och sjukvårdsadministration i Örebro Universitet och i Linköping.

 

Suck, varför ska jag alltid ha så stora svårigheter med att lyssna på mig själv?

Wah wah waaah. (Har alltid velat skriva så.)

 

Ikväll kommer mina raringar Martina och Åsa hit från Nürnberg och hälsar på, jag var i Traun och köpte hundra kilo mat och bubbelvin idag. 

 

En dag om året får rektorn på universitetet säga "nej hörrni, jag orkar fan inte ha skolan öppen idag, vi håller stängt.", det är idag. Soft. 

 

Två veckor kvar, herreminje... Följande ska avklaras innan jag får berusa mig till max... Eller jag menar mingla sofistikerat på avslutningsfesten:

- En tenta

- Ett short test

- 5 case: Kaupthing Bank, Intermountain Health Care, Neal and Massy, Mobil USM&R, Nestlé-Rowntree

- En förhandling mellan Nestlé Rowntree (oklart vilken sida jag ska stå på, kanske bäst att ta reda på)

- Ett vetenskapligt arbete á 30 sidor på tyska om virtuella team (ska vara inne på måndag, jag har skrivit två sidor)

- En s.k. Wiki (liknande wikipedia-sida) om webmötesprogrammet WebEx

- Ett rollspel på italienska (som jag troligtvis från framföra själv...)

- Ett projekt om Magnas takeover av Opel

 

Förresten, glöm "mingla sofistikerat på avslutningsfesten" ovan... Efter dessa punkter är man fan värd att berusa sig litegranna.

 

Ha en riktigt hoookins bra helg nu!

 

Man tror att man skaffat sig en bränna i Italien va... Jo tjena, den kan man ju se sig i arslet efter när man står bredvid Elina. Hon är 100 procent finsk och jag ser ut som ett pappersark bredvid henne. Är detta rättvist??? Jag är ju faktiskt bara 50% finsk... Inte okej. Ska förespråka den bleka, svala skönheten i sommar.

 

 

 

 

Det är så jobbigt att träffa nya människor här i Österrike. Ni förstår, dom har fått för sig att man måste pussas på kinden när man ses. Jag kan acceptera att spanjorer gör det, det vet man ju liksom. Men österrikare... Alltid när jag ser någons läppar närma sig måste jag tänka "vänster, vänster, vänster!!" för att inte råka pussa dom på munnen istället, det vore ju olyckligt.

 

Det kan hända att det lilla missödet har inträffat ett par gånger, men då har jag varit full, så det räknas inte. 

 

Det påminner mig om när det bodde en spanjorska hemma hos oss för ett par år sen, jag var med i ett utbyte från skolan. Vi åkte hem till mormor och morfar i Godby för att äta middag där. Spanjorskan ville givetvis pussa mormor och morfar på kinden. Lilla mormor kunde hantera detta och lät sig pussas, medan morfar sa: "näääddu siddu, mej pussar du inga hellär!" Och jag bara "alltså hon kan inte svenska". Sen såg jag liksom i slowmotion hur spanjorskan böjde sig fram mot morfar, och skräcken i hans ögon var omöjlig att missa. Det blev två halvdana pussar någonstans uppe vid flinten och vid örat eftersom han vred sig så mycket, allt för att komma undan spanjorskans konstiga beteende. 

 

Igår slapp jag kindpussandet som tur var.

 

Hittade en rolig mössa och fick en ny finsk vän som heter Wiktor. 

 

 

Idag hände det något speciellt. Något utöver den vardagliga tristessen.

 

En bloggläsare blev vän med mig på ansiktsboken.

 

Jag upprepar: En bloggläsare ville bli min vän på ansiktsboken. 

 

TLG, jag ska acceptera. Snart. Ska bara suga lite på den här karamellen först. 

 

Nu ska jag på sommarfest, det är röd dag i morgon. Har ingen koll på varför men något säger mig att det är av religiösa skäl. 

 

Vill även ge grattiskramar till Dahlman, Kahlroth och Gunnarsson som fyllt år tre dagar efter varandra, GRATTIS!!

 

Här har vi iallafall Dahlmanskan och Gunnarssonskan. Kahlroth har redan fått vara med så många gånger i bloggyn så hon får la vara nöjd så.

 

 

Var det ingen som la märke till min ytterst kompetenta omformulering "piskfinnar" igår? Själv garvade jag i 10 minuter. Ahahaha, piskfinnar...

 

Anywho.

 

Idag hade jag min intensivkurs med prof Bryant från Richard Ivey i Kanada (För icke-ekonomstudenter kan jag säga att Ivey är ett ganska tungt namn, vi jobbar till största del med case som skrivits där, cool kille med andra ord). I pausen gick han runt för att prata lite med alla, om varifrån man kommer och vilka företag som finns där och sånt. Bosniens ekonomi efter forna Jugoslavien, franska oljebolag, österrikiska ståltillverkare, ja ni fattar. Sen kom han till mig och jag tänkte att nu jävlar ska jag visa vad jag kan, hit me liksom. 

 

Han: Så var kommer du ifrån?

Jag: Jag kommer egentligen från Finland, en ö som heter Åland och är svenskspråkig, men jag bor i Sverige. (Förbereder mig här mentalt på att få berätta fina saker om Åland, kärleksön brukar av någon anledning imponera på de flesta, en gång hade jag en professor från New York som hade skrivit sin avhandling om den åländska hembygdsrätten, han visste fan så mycket mer om Åland än vad jag gör, men det är en annan historia.)

Han: I see. Sweden has good hockey players. I like Finnish coffee, Canadian coffee tastes like crap.

Slut på samtal. 

Jaha.

(Det är lite oklart vad vi skulle ha diskuterat om han hade velat prata om ekonomiska grejer med mig... "You see in Åland we have a lot of see-fart which is our main industry..." Man blir ju lite nervös när man ska prata engelska med en native speaker, då kan vad som helst hända. Jag kanske bara ska knipa igen och vara nöjd.)

 

Fina Åland, snart ses vi igen...

Julia och jag leker, Mia simmar bort för att undvika eldstriden...

 

 

 

 

Här ser ni dagens middag. Sönderstekta piskfinnar som ändå är helt kladdiga i mitten, SPAR sparhetti (89 cent kilot!), den sista ketchupen och något som kanske kan vara någon slags sås.

 

 

"Fan vad äckligt" säger ni kanske.

"Fan vad gött" säger jag. En gurka på toppenoch jag hade haft hela kostcirkeln!

 

 

Jag har en fascination för långa personer. Eftersom jag själv inte är mer än två äpplen hög blir jag liksom så exalterad varje gång jag ser någon riktigt lång person, jag undrar liksom ur världen ser ut där uppifrån? Inte sällan ska jag ha någon att smygfota mig och den långe personen, för att påskina längdskillnaden liksom... Notera peace-tecknet, jag är ju inte ute efter att mucka bråk direkt. 

 

Stekig bild från Kreta 2005, ser ni lyckan i mina ögon?

 

Han är verkligen jättejättelång. Tänk vad lustigt det skulle se ut om vi var ihop.

 

 

I Italien hände det en liten incident som jag självklart tycker är alltför rolig för att ignorera. Min norske vän Joakim hade glömt att ta med sig tandkräm och gick därför till närmaste supermarket för att införskaffa sig lite. Detta kom han hem med:

"Palmolive gör ju tandkräm" tänkte Joakim och reflekterade inte över rakborsten på förpackningen. Några öl och timmar senare skulle Joakim borsta tänderna med sin nya tandkräm. "Oj vad starkt den luktar", tänkte norrmannen (norskan får ni föreställa er själva) men bredde på ett redigt lager på tandborsten och satte in den i munnen. Därefter kände han hur munnen liksom exploderade, och han var tvungen att offra lite öl och mat till porslinsguden. 

 

 

Det här är lite pinsamt att berätta, men jag drömde härom natten att jag var ihop med bloggkollegan Magnus här bredvid mig på XITs förstasida. Det kändes jättekonstigt. Dels för att jag aldrig har träffat karln, dels för att jag blev lite rädd för mig själv, det kändes inte riktigt normalt. Jag bara "så så lilleponken, kom till tant Sara..." liksom. (Så sa jag inte i drömmen men det var så det kändes när jag reflekterade över det hela.) I drömmen komponerade vi blogginlägg tillsammans och fan vad roliga vi var! (Det hära bloggandet har tydligen orsakat större men än vad jag trodde.)

 

Ja, jag är medveten om att han kan bli lite rädd för mig i och med det här inlägget. Men jag tyckte själva drömmen var för sjuk för att ignorera. 

 

Å andra sidan drömde en vän till mig att hon födde Barack Obamas barn, han skulle tydligen heta Ne-Yo. Är det här ett förstadium till klimakteriet?

Hemma igen! Har nog aldrig blivit så glad över att se Raabheim igen, hemresan var något... Knögglig. Dels satt vi fast i trafiken i tre timmar, dels var i tvungna att springa från busstationen till tågstationen med alla väskor (efter en vecka av öl och pizza är det ingen angenäm upplevelse), dels har vi åkt tåg hela natten. Kom hem i morse halv sju, men det har varit en riktigt bra resa.

 

Notera ölen. Jag fick tyvärr inte tag i någon paraplydrink men öl funkar ju det också.

Jesolo var fint, dock hade inte säsongen börjat än så det var ganska dött, mest italienare som passade på innan turistinvasionen drar igång. Vårt hotell var mindre fint. Om ni någongång åker till Lido di Jesolo, bo för fan inte på hotell President. Följande incidenter fick vi vara med om:

- Endast varmvatten i badrummet --> mycket svårt att duscha när det känns som att man skållar sig själv. (Oklart om skålla är ett ord, men jag menar att man tvagar sig i så varmt vatten så huden lossnar)

- Bristen på kallt vatten ledde även till att toaletten inte fungerad. Alls.

- Myrinvasion i rummet. Efter första natten upptäckte vi att det kryllade av myror på golvet. Det förklarade varför vi hittat myror i kläderna. 

Detta var väl huvudpunkterna, känns lite för trivialt att klaga på att kaffet luktade rökt lax och smakade diskvatten. Hur som helst, på söndagen var det dåligt väder så då åkte vi till Venedig. 

 

Japp japp. Nu är det bara tre veckor kvar tills skolan slutar, ska bara skriva 500 tentor och arbeten först. 

 

Och sen vill jag bara säga grattis till alla nya studenter där hemma, ni är bra!

Såhär såg det ut 2005 när jag tog studenten. Gud måste ha varit ledsen över att vi faktiskt lyckades ta oss igenom lusse, för det regnade som säätän.

 

 

Dock var vi glada ändå. Jag rökte cigarr för första och troligtvis sista gången i mitt liv. 

 

Nu måste jag ta tag i mitt liv här, på återseende!