Jag kom att tänka på en grej. Den i särklass märkligaste grejen jag någonsin varit med om på Arken.

 

Det var förra sommaren och jag valsade runt, stärkt av livets dryck. Då blev jag plötsligt blöt, som att Gud hade dreglat lite på mig eller något. Jag tittade upp, och där står en man, uppskattningsvis runt 40 år gammal, och vinglar med ett överfyllt vattenglas i handen. Jag var som tidigare nämnts lite i glaset och tyckte ju naturligtvis att det inte var helt okej att han gick omkring och spillde vätska på mig, även om det bara var vatten. Så jag tänkte att jag skulle upplysa honom om detta, så att det inte upprepades.

 

Jag: Hallå, ursäkta?

Han: Ja, vadå?

Jag: Ja, alltså... Du spillde vatten på mig.

Han: Oj, förlåt. Här har du.

 

Varpå snubben tar fram femhundra kronor och ger dem till mig. Jag trodde att han skulle säga att han skojade och be mig dra åt Käringsund men han bara gick därifrån. Alltså, det här hände verkligen! Förstår ni hur förvirrad jag var? Gick omkring hela kvällen och väntade på att han skulle komma och säga att han återfunnit sin mentala hälsa och ville ha pengarna tillbaka, men icke. Jag köpte ett par skor för dom pengarna om jag inte minns fel. 

 

Foto från kvällen då jag tjänade pengar på att gå på Arken, bäst att minnas den kvällen eftersom det troligtvis aldrig kommer att hända igen, så tillvida att jag inte bestämmer mig för att byta bana och bli glädjeflicka istället.

 

 

Ibland vet jag inte om mitt beteende är ovanligt gammalt eller ovanligt ungt för min ålder. Ibland är jag säker på att jag är en liten dysfunktionell snorunge som inte har blivit torr bakom öronen och ibland tror jag att jag är en liten tant, fångad i en 22-årings kropp.

 

Tecken på att jag är en liten tant:

- Jag sätter mina blommor i vattenbad en gång i veckan. På fredagar, det är viktigt.

- Ibland brukar jag dricka kaffe på bit.

- Jag gillar sudoko och korsord.

- Jag bakade en paj i fredags.

- Jag kollar på tvättråden innan jag köper kläder. 

 

 

Tecken på att jag är en ansvarslös slacker:

- Två av mina tre blommor har dött, trots vattenbadet. Fick dem för två veckor sedan.

- Jag tycker kaffe på bit är så jävla fruktansvärt skitäckligt och jag gör det bara för att min morfar gör det. 

- Jag kan bara lösa barnkorsordet i Hemmets Journal.

- Pajen hade typ tre ingredienser och var direkt tagen ur "hemkunskap för högstadiet".

-  Om det står handtvätt på tvättråden på ett klädesplagg tänker jag "äh men det går säkert att tvätta i 30 grader, om inte 40 till och med?!"

 

 

Ja nej men det var ju inte så mycket att säga om den saken nej...

 

Ytterligare slacker-poäng: den här bilden är tagen klockan nio på morgonen. 

 

 

Ack ack så tråkigt. Idag har jag:

 

- Gjort en översättning i skolan tillsammans med Linda

- Mailat en av tyskalärarna om att jag ska tenta av en kurs

- Cyklat till Friskis bara för att inse att det inte öppnade förän klockan fyra, orutinerat!

- Smygkollat från en balkong på mitt förflutna som slängde sopor, konstig känsla

- Gett bort min soffa till en väldigt trevlig tjej från Göteborg som visade sig vara väldigt bra vän med en tjej från Åland, hon gissade rätt på dialekten på en gång! Det händer typ aldrig.

 

 

Den här bloggen håller sinnessjukt låg nivå just nu. Arsel på det. 

 

I morse klockan 9 vaknade jag av att det stod ett hundratal fulla studenter i overaller utanför mitt fönster som sjöng "stad i ljus". Ja men det var ju också ett sätt att vakna på.

 

Nu väntar jag på att en snubbe ska komma hit med min soffa från Åland. Det är lite roligt för jag har ingen aning om vem han är, men det är trevligt att det finns snälla personer ändå. Sen funderar jag på om jag skulle ta och göra en Blondinbella och färga håret mörkt. Jag vet att jag ser för jävla hemsk ut i mörkt hår, ändå överväger jag det. Det är konstigt så inkonsekvent man kan vara ibland.

 

Jag försökte hitta ett fotopå mig från den korta tiden när jag bodde i Tyskland och hade mörkt hår, tydligen var jag så jävla ful så jag inte ens fastnade på bild eftersom jag inte hittade ett enda foto. Tur det kanske, jag måste nog tänka över det igen... Ja, så då fick det bli en bild på mig och min kompis Timbuktu istället. Är man med på samma foto, så är man kompisar. Gammalt ordspråk från Lumparland.

 

Häppåer krappar!

 

Igår blev det en liten spontan torsdagsutgång på Platå. Det var jätteroligt men idag har jag blåsor på fötterna. Jag blev kompis med en massa roliga människor, från Spanien, Frankrike, Slovenien, Egypten, Australien och Turkiet. Jag inbillade mig att jag var skitbra på franska, jag bara "Oui oui, je parle francais y un due trois je mapelle bisquit e oui, son de quatre-seine du buvoir e un chatel de pommes de terre." Dom blev väl inte jätteimponerade kanske. Sen pratade jag spanska i typ en halvtimme med några baskier och italienska med en typ egyptier. Hur det nu kunde komma sig. Jag fick använda alla mina språk utom finska, undrar varför.

 

När vi skulle cykla hem märkte jag att någon stulit min framlykta på cykeln. Jääävla snikna, stjälande bovar är allt jag har att säga om det. Nu ska jag baka lite paj, får finbesök om en timme!

 

 

 

 

Okej, jag lovar, det här blir mitt sista inlägg om Werther. Men ni förstår, han är en ganska stor del av min vardag.

 

Hur som helst, jag försöker verkligen sätta mig in i hans lidanden. Jag gör faktiskt det. Jag kämpar för att känna hans sorg, hans förtvivlan, hans hopplösa längtan och kärlek. Men i och med att boken är på tyska så kommer jag bara att tänka på en kärlekskrank österrikare som kollar på en med hundögon. Och då är det kört. Respektlöst mot Werther, jag vet. Men det kan inte hjälpas. Man ska inte skratta åt någon som är hopplöst förälskad, det är inte alls snällt. Speciellt inte någon som till på köpet tvingas ha tyska som modersmål.

Igår: Mycket tankar, lite tårar, extremt lite plugg, en hylla i badrummet ramlade ner -> många svordomar

 

Idag: Samtal från äldreboendet dit jag skickade intresseanmälan i fredags med glädjande besked, peppsamtal med Julia, rolig lunch med finaste tjejerna

 

Tänk vad snabbt det kan gå ibland ändå.

 

Och ja, hyllan ligger fortfarande på golvet i badrummet.

 

Oklart vad den här bilden har att göra med texten. Jo, jag ser ju faktiskt ganska glad och tillfreds ut på fotot, så var det.

 

 

Alltså det här med Goethe... Och Werther och hans jävla lidanden. Ja, jag har inte så mycket att säga om det. Och detta av den enkla anledningen att jag inte har en aning om vad jag läser. Jag läser och läser, men jag förstår faktiskt ingenting. Jag har läst en del böcker på tyska i mina dagar, jag har bott i tyskspråkiga länder i två år, jag kan fan skämta på tyska om det vill sig väl, men detta, detta är över mitt förstånd.

 

För övrigt har jag lite tankar om "My super sweet 16" på MTV. Alltså, finns dom barnen på riktigt? Det kan dom väl inte göra... Eller? Finns det faktiskt 15-åringar som säger "Oh my god, if i don't get this brand new lexus for my super sweet sixteen, i'm going to be soooo upset!"

 

Sen har dom sin fest och så grinar dom lite för att pappa inte fått dit rätt artist eller för att dom sjunger en extremt dålig och falsk version av my heart will go on och alla kompisar bara "oooooh my gooood, she's so great, i love her! She was just soooo amazing!"

 

Funderar på att ha en egen my super sweet 23 i oktober och försöka få hit Norrköpingsstjärnan Pontiak Johanzon... Vad tror ni om det? Goethe skulle i vilket fall inte vara bjuden. Om det nu skulle vara så att han skulle återuppstå från de döda.

 

 

 

 

 

Jaa! Nu har jag äntligen fått tummen ur och beställt en prenumeration på tidningen SPRÅK. Vissa gillar modetidningar, jag gillar språktidningar, så är det bara. Kan tyckas vara en onödig utgift men jag ser det som en investering. Pengarna går ut från konto 1910 kassa/bank och kommer in på 1290, övriga materiella anläggningstillgångar. Alltså ligger denna prenumeration fortfarande på tillgångssidan bara det att den ligger i form av tidningar istället för i likvid form.

 

Ja, det var dagens bokföring. (Eventuellt är jag lite redovisningsskadad, ja.)

 

Nu blir det Goethe för hela slanten, jag har kommit till typ sidan 23 och det känns faktiskt inte helt okej. Men alltså... Jag fattar ingenting. Ögonen bara följer raderna men när ett kapitel är läst har jag ingen aning om vad som har hänt. Zzzzz....

 

Mm, Werher's original... Nej, den unge Werthers lidanden var det ju ja!

 

 

Tjo!

 

Norrköping var jättebra med tjejförfest följt av dans på Palace. Jag och en annan tjej roade oss med föjande:

 

Jag till random snubbe: Heej!

Random snubbe: Hej.

Jag: Alltså, har du hört den här låten förut? (Carola-Fångad av en stormvind spelas)

Random snubbe: Eh.. Jo, den är ju ganska känd.

Jag: Ja, hihi, det är lite roligt, eftersom det är min mamma som sjunger den här låten!

Random snubbe: Öh.. 

Random snubbe går därifrån. Kvar står jag och asgarvar.

 

Enkla barn har enkla nöjen, som man brukar säga.

 

 

 

Hej svej,

 

nu åker jag snart iväg till Norrköping, vi ska gå på "Norrköpingsmarken" alltså någon slags marknad där man tydligen kan köpa strumpor och godis. Ikväll blir det ferre! Jag hoppas på att få fuldansa lite på schlagergolvet på Palace. 

 

Förra gången vi var på Palace i Norrköping träffade vi en KÄNDIS!!! Tänk om vi skulle ha samma tur igen... (Ja, norrlandsguld-killen är en kändis)

 

 

Vet ni vad jag har gjort? Nej, det är klart ni inte gör. Jag har länge funderat på att göra något lite, ja ni vet, meningsfullt på min fritid. Känns som att min utbildning inte riktigt stöder det där meningsfulla, det känns mest som att allt går ut på att tjäna pengar och vara en jävel på aktier.

 

Jag gillar min utbildning men jag har aldrig strävat efter att ha högst position eller tjäna mest pengar. Jag vill, som så många andra, hjälpa folk, om än bara lite. Klarar jag av att göra någons tillvaro bara lite, lite bättre, så är jag nöjd. Nöjdare (mer nöjd?) än om jag skulle få casha in 5000 kr extra på lönespecifikationen. Övervägde att köpa en hamster men vems tillvaro gör jag egentligen bättre då? Hamsterns, som måste sitta i min kokheta lägenhet hela dagarna?

 

Så därför har jag anmält mitt intresse hos volontarbyran.se, där finns alla möjliga sorters volontärjobb, både på distans och i staden du bor i, ja om du bor i Sverige alltså. Har nu skickat en intresseanmälan till ett äldreboende, tror det skulle kunna passa ganska bra. Saknar min mormor och morfar jättemycket när jag inte kan hälsa på dem, och jag tycker om att prata med äldre människor, få lyssna på vad de har att säga, med all deras livserfarenhet. Jag blir helt fascinerad när jag tänker på hur mycket endel människor har varit med om, långt innan jag föddes. Det här är naturligtvis ideellt arbete, men jag ser det lite som "mutual benefits" som vi alltid pratade om i Österrike, ömsesidig vinning liksom. Heter det vinning? 

 

Nu kanske dom inte ens är intresserade, eller så klickar det inte alls, men då är det bara att söka något annat.

 

Jag klär ju själv ut mig till tant ibland.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är arg. Arrrrg. Inte ens att det är fredag idag och att vi förmodligen ska på road trip till metropolen Norrköping i morgon kan göra mig glad. Det här kan bli ett långt och negativt inlägg, men jag behöver råd och det brukar ni vara väldigt bra på.

 

Så här ligger det till. Minns ni att jag för X månader sedan skrev om att jag blivit lurad på pengar av ett hundmatsföretag? Alltså jag vet att det låter lite märkligt, men så var det. Jag gjorde en översättning för det här företaget i april och skulle för det få betalt. Inte häpnadsväckande mycket betalt, men dock betalt. Jobbet gjorde jag på ungefär två dagar, det var inte jättesvårt men klurigt eftersom kemiska sammansättningar i hundmat normalit inte finns med i ordböckerna. Men ja, jag gjorde det och skickade det till gubben på företaget. Han tackade och sa att vi skulle bestämma en tid som vi skulle ses då jag skulle få pengarna, jag föreslog en tid, och då gick gubbjäveln upp i rök. 

 

Efter två månader hade jag fortfarande inte fått tag i honom och jag åkte hem från Österrike. Hade glömt hela incidenten tills för några veckor sen, då jag insåg att han var en skitstövel och så skickade jag ett ganska argt mail till honom. Skrev bl.a. att jag skulle "let my coordinator at Johannes Kepler University handle this issue" om jag inte skulle få pengarna inbetalda på min bank inom en vecka. Oklart vad min koordinator skulle kunna göra, men det tog skruv;

 

Då fick jag det här: 

Dear Mrs. Svenbald,

I am deeply sorry about this situation. It was my mistake and I will settle this amount
within this week. And I will not settle this amount because your coordinator would
be any kind of threat to me, but indeed we had an agreement which has to be
honored.

regards

 

Det här var sjunde augusti. Har inte loggat in på internetbanken innan nu, för jag ville ge honom lite extra tid. På något vis kände jag väl lite på mig att pengarna inte skulle komma within that week om man säger så. Och nej, jag har fortfarande 0,00 euro på mitt österrikiska konto. Notera att han både kallar mig Mrs och att han stavat mitt efternamn fel, jag tror han gjort det med flit. SÅ dumma är inte österrikare...

 

Frågan är... Vad ska jag göra nu? Ska jag ge honom mer tid? Skicka en bomb till hans kontor eftersom min kordinator tydligen var hotfullt nog? Skita i det hela? Hata Österrike? Boka flyg till Linz och gå dit personligen? 

Nu ligger allt tyst och stilla, och ingen kan tro att det här på Vallavägen 8 alldeles nyss utspelade sig en kamp. En kamp mellan två envisa viljor, nerver av stål och sjukt mycket jävlar anamma.

 

På ena sidan ringen: Jag själv.

På den andra sidan: En burk med currysås från Ica.

 

Observera. Är ni känsliga för ovårdat språk rekommenderar jag er att inte titta på nedanstående filmklipp. Jag var väldigt, väldigt upprörd. (Förlåt mamma. Och Gud.) Jag var så upprörd så jag till och med glömde bort vad TV-licens-gubben heter.

 

 

(Maten smakade för övrigt skit. Jag älskar mitt liv.

En sak som är dålig med att bo i Sverige är att jag får mindervärdeskomplex så fort jag kliver ut genom dörren. Hur kan alla tjejer se så nonchalant trendiga ut? Alla är så piffiga och ser liksom så "äh vadå det här slängde jag bara på mig" ut, själv får man stå framför spegeln i tre kvart och ändå se ut som Babben Larsson (inget ont om henne, hon är cool).

 

Tjejerna i Sverige hakar liksom på trender långt innan trenderna uppfunnits och ser alla ut att nyss ha stigit ut ur H&M-katalogen. Snacka om att det var underlättande i Österrike där folk gick med Eastpak-ryggsäckar och flanellskjortor.

 

 

 

Jag har en ny pojkvän. Han heter Sony. Sony Ericsson. Jag kan inte låta bli att klappa på honom hela tiden och försäkra mig om att ingen har stulit honom sen jag sist kollade. Eller att han fått repor i ansiktet. Nu ligger han här bredvid mig, och han ställer inga löjliga krav om fotboll på TV eller öl med kompisarna. Han gör precis som jag säger, en riktig klippa med andra ord.

 

 

 

Här är han. Enkel men cool, precis som jag gillar karlar. Känner på mig att vi kommer få det bra tillsammans.

 

(fotnot: fick (tyvärr) inget betalt för att skriva detta. Om någon känner sig frestad att sponsra mig så är jag inte den som är svårövertalad.)

 

Morrrrgen, nu ska jag iväg till skolan på lite härlig tüska! Är det förresten någon av er som vet var man kan köpa duschdraperier som är längre än 200 cm? Det är inte så snyggt (eller praktiskt för den delen) när duschdraperiet hänger och dinglar 30 cm ovanför golvet... Ni som nu tänker föreslå att jag ska sy något själv kan ju kanske... Inte föreslå det, det är nämligen en omöjlighet för tummen-mitt-i-handen-människor som jag.

 

Tummen upp för den som vet var man kan köpa långa duschdraperier!

 

 

Istället för att plugga tyska råkade jag visst hamna på Spotify där jag av någon jävla anledning började lyssna på gamla Spice Girls-låtar. Och det är lite hemskt, men jag kan fortfarande alla låtar utantill. Fast lite coolt är det ju också, nio år senare. Fan vad Spice Girls var bra alltså.

 

Nu måste jag lära mig varför kvinnor tjänar (höll på skriva känar, haha) mindre än män i Tyskland, på återseende.

 

Finland vs Tyskland, ritad av Inga, 7 år.

 

 

 

 

Hej alla glada barn!

 

Nu ska jag ner på stan och gå gate upp å gate ner å bare glana... Eller nej, jag ska hämta min mobil på the phone house. 

 

Igår fick jag reda på att vi förväntas åka utomlands igen nästa termin... Alltså... Vi kom nyss hem från utlandet och nu ska man börja förbereda nästa vistelse? Jag. Orkar. Inte. Jag har ju fan bundit mig till Tele2 i 18 månader nu, det här går inte!

Jaha. Nu har vi haft vår första skoldag. Uni var sig likt, dock hade det poppat upp en Pressbyrån på campus, det gillar vi!

 

Vi har en literaturdel på tyskakursen där vi ska läsa fyra romaner, den ovan är den första. Jag vet vad jag ska göra ikväll, vet ni det? Jag kan inte för mitt liv begripa varför vi måste läsa Goethe på internationella ekonomprogrammet. Liksom att jag inte begriper varför jag skrev en tyskatenta om tyska kejsarriket för något år sedan. Ähmen det är väl bara att gilla läget liksom.

 

För övrigt köpte jag en ny mobil idag, en SonyEricsson C905. Fick även (okej, betalade för) en försäkring som gäller ett kvartal, till och med om jag tappar mobilen i toastolen! Det var bra tycker jag. Var ju tvungen att fråga. Det dåliga i historien är att jag måste byta nummer. Kommer nu att få mitt fjärde svenska mobilnummer. Jag säger då det, det är inte lätt att vara invandrare i Sverige (det första SIM-kortet glömde jag dock på ett hotellrum i London så det kanske var lite mitt eget fel).

 

Klart slut, varulvstjut. (Vet ni vem det var som alltid sa så?)

 

 

Jaha... Det är ju ganska bra insyn här i trakterna.

 

Kanske man eventuellt skulle ta och tänka sig för innan man gör helikoptern i vardagsrummet. 

 

(Nej, jag vet att jag inte kan göra helikoptern. Inte med snoppen i alla fall.)

 

 

 

 

Tjeena tjeena pojks and flicks.

 

Nu är allt iordningställt här i mitt lilla rövarnäste på Vallavägen. Känns fint att ha en TV igen. Och en brödrost. Och en kaffebryggare. Och den rosahåriga städerskan jag hade i Österrike kan jag nog förhoppningsvis klara mig utan också. 

 

Igår var jag på en liten tillställning hos Ingrid i Tannefors, det var muito trevligt att träffa alla igen. Klockan tolv promeixade dom andra in till stan för att svänga sina lurviga, jag funderade på att följa med men efter att ha sett mig själv i spegeln tog jag det ytterst mogna beslutet att åka hem istället. Idag ska jag fixa lite och bara försöka glömma att skolan börjar i morgon igen. Eventuellt skriva något lite roligare än det här.

 

Över och ut!

 

Här är min tyska B2-kurs i Österrike, något säger mig att tyskan som börjar i morgon inte kommer vara riktigt lika swift, tror inte Lutz Läsker kommer ta med oss till något café för att träna på kaffesorter direkt.... 

 

 

 

Jomen häj häj.

 

Så var min sista dag kommen. På Åland alltså. Och gången var den också. För i morgon åker jag igen, en sväng via Uppsala och så Liket (Linköping vill säga) på lördag. På måndag börjar skolan, är det kristligt eller? Ska börja med lite skön dagens Tüskland med Lutz Läsker. Han har lite dåligt minne så han har glömt att säga åt oss att vi förväntades ha en handledare när vi var utomlands som vi skulle diskutera ett ekonomiskt/samhällsekonomiskt uppsatstema med, på måndag ska vi tydligen lägga fram våra idéer för Lutz. Synd bara att ingen visste om det... Lutz är så glömsk så han kan gömma sina egna påskägg två dagar innan påsk och sen tvingas leta efter dom för att han glömt var han lagt dom, det har han själv berättat.

 

Ja Linköping, mina vänner... Nej, jag vet faktiskt inte alls hur det känns. Inte alls. Har inte varit där på ett år förutom två blixtvisiter i maj och april. Men jo, det ska bli skönt att ha undervisning på svenska igen. Och att träffa alla. Och att få bo i en egen lägenhet. Jomen det är inte alltför illa faktiskt. Undrar varför jag trots det är helt ångestfylld. (ångest = det nya svarta)

 

Eller jo det vet jag. Jag får alltid spasmer i hjärnan när jag ska lämna. Så måste jag grina lite och sen är allt bra igen. Så jo, det känns bra. Det blir bra. Det blir faktiskt skitbra.

 

Och på lördag blir det eventuellt utgång med det här gänget, jag älskar att vi ser så sofistikerade ut, det är väldigt sällan det händer. Taget i min lägenhet... Men se där ljög jag för mitt kök är typ två m2 stort... Fan då vad jag ska ljuga hela tiden.

 

 

Hehe, ikväll var vi på kräftkalas hos mormor och morfar (och Bulten!) i Godby. Mormor hade av någon anledning tagit fram en "tidning" som jag och mina dagisvänner gjort år 1993. Bland annat hade vi målat oss själva på framsidan (jag hade målat en prinsesskrona på mitt huvud, inga kommentarer om det tack) och sen hade vi gjort lite intervjuer samt ritat egna serier. Jag minns de där serierna, de fick inte vara för våldsamma. Jag ville ha ett spöke som skulle säga "nu äter jag upp dig!" till en flicka, men det fick inte spöket säga för det var för våldsamt. Så spöket fick säga "jag hälsar på dig!" till flickan i stället. Jag minns det där så jävla bra, var bitter för det hur länge som helst. Ett ensambarn i sitt esse.

 

Hur som helst, Zandra gick också på mitt dagis, även hon hade ritat sig själv (utan prinsesskrona, tur att det fanns ödmjuka barn också, som kontrast till min egoism) och gjort en serie. Ska försöka lägga upp lite bilder i morgon, hoppas Z inte blir arg för det. Å andra sidan... så var det ju inte hon som inbillade sig att hon var prinsessa över alla andra barn. (En gång skulle jag gifta mig med en kille på dagis, men när jag kom dit stod han på ett bord och gifte sig med en annan tjej, fy fan alltså, den svider än idag.)

 

Jag inbillar mig ibland att jag var en lite vidrig unge. Kolla bara präktigheten som döljer sig där bakom de korsade armarna... Bilden har jag snott från ansiktsboken, det var Nina som hade lagt upp den.

 

Första gången vi skulle vila under dagen på dagis så ropade jag högt och tydligt: MORFAR SIMMADE EN GÅNG I KALMARNÄS, MEN DET VAR FÖR ATT HAN VAR FULL!

 

 

... SÅ mycket skor har jag ju faktiskt inte så att jag kan betraktas som en sko-fetishist. På tal om tjejer och skor alltså.

 

Observera avsaknaden av promenadskor. Det är ett medvetet drag från min sida, har man inga promenadskor kan man inte promenera helt enkelt.

 

 

Hahaha. Jag har köpt nya handdukar. Och nu när jag skulle tvätta dem ser jag att de måste tvättas i 30 grader. Hahaha. Kul. Jag ignorerade det, återkommer med uppdatering. (Nu kommer alla halt klart att sitta bänkade vid datorn och klicka på "uppdatera" varje minut för att de är så spända på hur det ska gå. Not.)

 

 

Sara Svenblad - eder korrespondent i tvättstugan

 

 

Den mest korrespondent-liknande bilden jag kunde hitta, och nej jag använder normalt inte pärlhalsband....

 

 

FÖRRESTEN, VADFAN 30 GRADER??? SKA MAN HA HANDDUKAR TILL ATT TITTA PÅ ELLER ATT TORKA KROPPEN OCH SNOPPEN MED?

 

(obs jag har ingen snopp, så har vi klarat ut det på förhand, det rimmade bara så vackert obs)

 

UPPDATERING

Nu har jag hämtat handdukarna. Och jag fattar varför dom var nedsatta till 7 € styck, om man säger så. Nu glömmer vi det.

Min kära vän Eva-Maria jobbar som kundansvarig på ett bemanningsföretag. Det innebär att hon säljer konsulttjänster till företag. Hon är jävligt duktig, hon är en sån där som skulle kunna sälja sand i en öken, is på nordpolen, ja ni fattar.

 

"Fan vad kul hon verkar ha då" tänkte jag. "Det där kanske man skulle satsa på."

 

Så tänkte jag ungefär tills jag hörde henne ringa en potentiell kund på den tiden då hon fortfarande jobbade som innesäljare. Och jag insåg att näe, sälja tjänster är nog ingenting för mig. 

 

Så här skulle det troligtvis låta om jag försökte ta över Eva-Marias jobb för en dag:

 

- Hej! Jag ringer från XX och undrar om ni är intresserade... Nähä, inte det? Men jag har en annan lösn.. Nej, okej. Jag förstår. Förlåt för att jag störde. Det är helt okej att ni inte vill ha våra tjänster, jag tycker själv dom är ganska dåliga. Förlåt förlåt.

 

Vissa kan sälja, andra inte. Som tur är så är jag bra på andra saker. Som typ... att kunna töntiga låttexter utantill utan större ansträngning. Alltid värdefullt att ha. 

 

 

Ja, det funkar nu mina vänner. En veckas ledigt var precis vad jag behövde efter vårterminen i Östra riket och en massa pappersjobb direkt på det. Det märkte jag när jag hade glömt att stänga dörren (??) när jag åkte till stranden i lördags, så den hade stått på vid gavel, alldeles inbjudande till ett tomt hus. Som tur var fanns det inga mördare eller rånare i huset, men jag kan lova att min morbida fantasi fick fart ett tag.

 

Igår hängde jag på stranden med the little ladies hela dagen, följt av en film. Tjejsnack var precis vad jag behövde, tänk att det har tagit oss en hel sommar att samla (nästan) alla under dagtid! 

 

Nu: lunch i stan och lite ärenden.

 

 

 

Att som tjej referera till Carrie och Mr Big i Sex and the City när man talar om sig själv och sin stora, men misslyckade, kärlek är populärt har jag märkt.

Jag har hört många tjejer säga "alltså vi är precis som Carrie och Mr Big!", och då mena att man är ett par som velar hit och dit, sårar varandra, älskar varandra hejdlöst ("can't-live-without-each-other-kind-of-love"), gråter, hatar, ältar, och hittar tillbaka till varandra igen. Följt efter att splittras igen. Och så håller karusellen på. 

 

Inget fel i det kanske... Nästan alla tjejer har haft, eller kommer att ha en egen Mr Big någon gång i livet. Någon som förändrar en så att man känner sig annorlunda efteråt. Någon som rör om. Någon som kan både ta en till himlen och helvetet inom loppet av en vecka. När det är bra är det så ofattbart bra och man står på toppen tillsammans och menar att man kan övervinna allt. Men när det är dåligt gör det så förbaskat ont och man lovar sig själv att "aldrig igen, aldrig..." 

 

Men så trillar man dit igen. Som Carrie. Och man tänker: men det slutade ju faktiskt lyckligt för dem till slut, vi är ju som Carrie och Big, kan vi inte ordna det här nu så det slutar lyckligt för oss också?

 

Men grejen är som så. Det är inte ni som är Carrie och Big; det är Carrie och Big som är ni. Orsaken till att så många känner igen sig i situationen är för att de flesta under sin livsid kommer att träffa någon som Big och känna sig som Carrie. Det är ett vinnande koncept för en serieproducent. Kärleksdramat mellan C&B inspireras av ER, inte tvärtom. 

 

Och ska jag vara ärlig... Är det faktiskt värt berg- och dalbanan av eufori och dödslängtan bara för att man tror att det kanske kan sluta som Carrie och Big? Jag tycker att Carrie är en velig och mesig förvirrad tjej som till slut även accepterar att bli lämnad vid altaret. Det säger att det är okej att vara en skitstövel, att skitstövlarna blir gifta ändå. Klart som fan att filmen slutar lyckligt och alla förblir gifta med sina män (förutom Samantha, då man tydligen måste vara extravagant och promiskuös för att accepteras för sitt val att dumpa snubben) eftersom man i världen av Sex and the City inte kan bli lycklig om man inte blir gift till slut.

 

Men i verkligheten fungerar det kanske inte riktigt så. Jag tycker SATC är en sjukt bra serie i underhållningssyfte, men kanske inte som överlevnadsgudie alla gånger. Sen är det ju upp till var och en om man vill tro på att just den egna kärlekshistorien med den egne mr Big slutar på samma sätt som för fröken beslutsångest Carrie. 

 

Sen kan man ju fråga sig om man vill ha en kille som ser så där nonchalant och dryg ut när man klappar honom lite snällt i håret.

 

 

Häppåer,

 

har inte så mycket att säga, jag glider mest runt och steker nu när jag har en veckas sommarlov. Har badat för första (och högst troligtvis sista) gången i år, avnjutit en romantisk supé för två på Östra Stenliden, pussat Evas lilla valp Toulouse och annat trevligt. Valpen kissade visserligen på vår matta men det gjorde ingenting. VIIIIILL HAAAAA,som modebloggarna brukar säga. Med den lilla skillnaden att dom säger det om en klänning från Gona Tricot istället för om en hundvalp. 

 

För övrigt känner jag lite att den här eländiga bloggen har tappat stinget lite sen jag kom hem från Österrike. Vet liksom inte riktigt vad jag ska skriva om. Det är inte så att min hjärna består av vakuum exakt hela tiden, men jag vet inte... Äh, det får jag lov att fundera på lite granna. Jag vet bara inte riktigt om jag själv skulle vilja läsa den här bloggen om jag inte var jag, när jag var i Österrike kunde ju själva "utomlands-dokumentationen" utgöra en stor del, men ja... Jag ser väl inte direkt någon jätte-efterfrågan på information om Åland. Eller Linköping för den delen. 

 

Det är väl kanske även jag som funderar lite för mycket, det brukar bli så ibland. Det här är absolut inget "samla-sympati-poäng-inlägg" eller något hot om att lägga av, för jag tycker fortfarande att det är jävligt kul, dock undrar jag om andra tycker samma sak...

 

Nåväl, den som lever får se. 

 

 

Hatten av för er som orkar läsa mina tafatta humorinlägg!

 

Nu har jag ätit sinnessjukt många kräftor så jag tror jag håller på bli en kräfta själv. En gång när jag och Eva sinnessjukt många kräftor fantiserade vi om hur det skulle vara att vara en kräfta. Eva såg sig själv som kräfta på Arken, där hon skulle lägga upp klorna på bardisken och be om en GT.

 

Nu lyssnar jag på min "tipical spanis músic", en CD jag fick av några spanjorvänner när jag var utbytesstudent i Spanien. Älskar stavningen på omslaget. Just nu vill jag inte vara en kräfta utan en spanjorska som viftar på stjärten och kan dansa flamenco. Eller vad man nu dansar i Spanien, tango kanske. 

 

Jag och Sara-Li på väg hem från skolan i Spanien, den där handväskan jag har på bilden råkade jag kräkas i en gång när jag var full. Slängde den i en papperskorg i typ Jakobsberg. Synd, för jag gillade faktiskt den väskan. 

 

Här är Eva och en tjej vi träffade på Kreta för något år sedan. Tjejen jobbade som reseledare och hade typ dom största brösten jag någonsin sett, jag kunde typ inte sluta titta. 

 

I samma Kreta-mapp hittade jag det här fina fotot. Det föreställer Fåret Fårsson, som var vår granne. Han var så ensam och skrek hela dagarna, så vi övervägde att ta med honom ut och dansa i ett koppel.

 

Jag är ju riktigt bra på att fotografera om jag får säga det. Ett FÅR-träffligt foto. Hahahahaha, kunde inte låta bli...

 

 

 

Sista dagen på jobbet avklarad, känns lite vemodigt. Jag fick en mugg som det stod såhär på:

 

Du är som kaffe - varm, underbar, smakrik, söt

 

Väldigt fint tycker jag. Även om jag inte ser mig själv som så värst smakrik. Men det hade ju sett lite fult ut om dom hade strukit över det med sprittusch, så låt gå.

 

Jag gillar inte när folk lägger upp youtube-klipp i sina bloggar, och jag spelar nästan aldrig upp dom. Men snälla, snälla ni. Om ni ska spela upp ett enda youtube-klipp som jag har lagt upp, så välj med omsorg. Välj detta.

 

 

 

 

Jag har ett intresse. Eller ja, jag har väl kanske flera, men det finns en sak som jag intresserar mig extremt mycket för. Något jag kan sitta och läsa om i timmar. Något som fascinerar mig, öppnar mina ögon. Folk kan brinna för fotboll, dataspel eller schack, jag gillar något helt annat.

 

Språk.

 

Jag kan sitta i timmar och läsa om olika språk, jämföra dem, försöka lära mig några ord, förvånas, imponeras. Det kan tyckas vara ett trivialt intresse men det här är verkligen något som intresserar mig. Jag kan sitta och försöka förstå logiken i den slovakiska grammatiken, läsa brasilianska låttexter för att försöka få ett sammanhang, fundera över hur man kan kommunicera genom att vissla.

 

Mitt favoritspråk är pirahã, som talas av ett fåtal jägare i amasonas i Brasilien. Där finns inga räkneord, utan bara ord för ett par, några och många. Det finns inga ord för släktingar längre bort än föräldrar, barn och syskon (därför finns det ganska mycket inavel också). 

 

Det språk som har minst talare i hela världen är ett språk i Australien, har tyvärr glömt namnet, men det finns hur som helst bara en person som talar det. 

 

På Gomera, en av Kanarieöarna, "talas" silbo gomero som är ett visselspråk.

 

Ni ser, en helt egen värld. Av olika språk. Känns kanske inte jätteviktigt att lära sig det där enmansspråket i Australien (eller i och för sig, då skulle ju jag och han andra som kan det kunna prata hemlisar som ingen I HELA VÄRLDEN skulle förstå, på riktigt!) men jag skulle vilja lära mig bättre brasiliansk portugisiska. Som det är nu kan jag bara räkna till tre och fråga hur någon mår, och det kommer man ju inte så långt på (jag kan även sjunga lite sånger, men jag fattar inte vad jag sjunger så det räknas nog inte). Ja, det är helt klart mitt nästa språkmission. 

 

(enligt Ethnologue: Languages of the World finns det 6912 språk i världen, därav rubriken) 

Ja alltså jag är så jävla inkonsekvent. Kommer bli en skitdålig förälder och mina barn kommer få äta på McDonalds alla dagar och så kommer dom bli retade för att deras mamma tror att isterband är en grönsak och att man pratar spanska i Marocko och att man sover på en sömnadsavdelning och alla smarta föräldrar kommer se ner på mig.

 

Oj nu kom jag av mig lite. Men ja, inkonsekvent ja. Kan vara jag som skapade det ordets uppkomst. Först gnäller jag över att sommaren snart är slut (fast jag säger att det är ute att göra det) fast den aldrig har börjat.

 

Sen börjar jag fundera. Under den här sommaren har jag:

 

- Badat: noll gånger (en gång på Mariebad dock, det borde räknas som en halv gång eftersom jag faktiskt simmade ut på utesidan...)

- Varit på stranden: noll gånger

- Spelat kubb: noll gånger

- Åkt ut med en båt: noll gånger

- Suttit på en uteservering: noll gånger

- Varit på Indigo: en gång!!!

- Druckit vin på en brygga: noll gånger

- Varit på Rockoff: noll gånger

 

Ja, ni ser. Jag är fan inte den som ska klaga. Usch så besviken jag är på mig själv just nu. Jag kommer helt klart bli en bitter tant som skriver klagobrev till vem man nu skriver klagobrev till och säger att Rockoff ska stoppas; en glädjedödare; en partypooper som man säger. Tjoho. (Jag har liksom alltid tänkt mig att jag ska bli en gullig liten tant som dinglar med benen när jag sitter på en stol, en finurlig liten tant med glimten i ögat. Jo, den glimten kan man ju se sig i arslet efter liksom.)

 

Jo, alltså jag vet att det är ute att klaga på att sommaren är över och att säga "tänk att sommaren är slut redan". 

 

Men faktiskt; den här sommaren hann ju inte ens börja innan den tog slut. Nu ska jag jobba i två dagar till, sen sommarlov en hel vecka. Sen åker jag till Linkeboda igen. Känns skumt, har ju inte varit där på över ett år förutom några blixtvisiter för att kolla läget. Jaha, men ja, det blir nog bra. Ska läsa fackspråk tyska halva terminen och juridik andra halvan, sen har jag gjort mina obligatoriska kurser och kan välja lite mer självständigt. Hoppas på att kunna få välja lite hundpsykologi eller knyppling, det vore nog användbart senare i karriären. 

 

Hur som helst, igår läste jag "den rutiga kokboken" som lite kvällslektyr. Och döm om min förvåning när jag ser en bild på isterband! Jag har alltid trott att isterband var en grönsak, OCH SÅ ÄR DET EN KORV?? 

 

Jättekonstigt faktiskt. 

 

 

 

 

Det finns dagar då jag tvivlar jävligt mycket på mig själv och min förmåga att genomföra saker. För det mesta kan jag i princip ingenting. Helt allvarligt alltså.

 

Men idag fick jag mitt slutbetyg från Österrike. Landade på 58 ECTS, 17 kurser och ett medeltal på 1,64. Skalan går från 5 till 1 där 5 är underkänt och 1 högst. Med andra ord lyckades jag snika till mig ett mycket bra betyg. Inte för att skryta men... Eller äh, jag var faktiskt jävligt bra den här gången. Ska fira genom att äta godis ikväll.

För övrigt hade jag en väldigt bra helg i Stockholm, volleyboll-turnering på korpnivå hela lördagen som följdes av en fest i en kvarn. Det var lite roligt, för jag har aldrig varit på en fest i en kvarn förut.

 

Här är liksom själva kvarnen.

 

Såhär kan man också se ut när man står utanför ett utedass och funderar på om man ska stiga in i dasset som var lite granna nerkissat (och då är jag inte speciellt känslig för sådant mina vänner) eller om man ska ta sig en lov uti buskarnas grönska.

 

...Och så här kan man se ut när man.. Ja, öh, vad man nu ville säga med den där extraordinärt sexiga minen. Speciellt eftersom jag hittade en illröd kepa som jag bar liksom Skurt (vad är han för ett djur egentligen, är han en groda?) bar sin när det begav sig.

 

Skurt myser med Siliva...

 

... Och Sara myser med en plastmugg med lådvin i. Nästan så att Skurtan drog nitlotten där, för vinet smakade riktigt fint.

 

 

Sen fick vi skjuts hem med Eva-Marias mamma som är revisor, vi pratade om momsredovisning och fodringskonton hela vägen hem. Kände mig smartare just då ä vad jag kände mig dagen efter, konstigt.

 

 

Idag kom det ett blombud till jobbet.

 

"Vem är det som är Sara?" frågade han.

 

Och så fick jag 15 röda rosor av en hemlig beundrare.

 

Precis så var det. Absolut inte.

 

Det VAR ett blombud på jobbet. Men blommorna var inte till mig utan till Linda. Okej att hon fyllde år, men alltså... Överväger nu att anonymt skicka blommor till mig själv eftersom det är så himla länge tills jag fyller år.