Scenario

Okej. Det här inlägget har jag formulerat 1000 gånger i huvudet när har försökt somna. Men varje gång jag ska skriva det, så låter det inte lika bra. Klyschigt, barnsligt och förvirrat på samma gång. Så nu skriver jag bara.

Det är nämligen så att jag tänker på mitt liv. Alltså, inte mitt liv som så utan vad det ska bli av mig. "Nog ska det väl bli människa av mig också" brukar jag tänka. Men om ett halvår, när skolan är slut, vad ska jag göra då? Jag har pluggat i 16, 5 år för att.... Ja, vad kommer sen? Det är svårt att föreställa sig. Jag har alltid haft ett mål i sikte, skolavslutning, examen. Men sen då?

Ibland blir jag faktiskt till och med lite låg av att tänka på "sedan". Tänker att mitt liv blir som följer: Väntar på att livet ska börja på riktigt efter examen. Lite trögstartat, tar ett jobb bara för att ha ett jobb. Trivs inte superbra, men det funkar. Mitt i allt har jag jobbat på samma ställe i tio år utan att ha fått löneförhöjning eller chans till avancering. Jag har två barn som är snoriga och har galonbyxor som aldrig torkar och hela hallen med vita klinkers luktar blöta barnkläder. Barnen turas om att vara sjuka hela tiden och min man handlar aldrig mat, mat som barnen i och för sig vägrar äta. Någonstans bland blåa gummistövlar och räkningar som måste betalas, tappar vi bort varandra och mitt i allt måste mannen jobba över varje kväll och så PANG berättar han att han förälskat sig i sin sekreterare och jag och mina snoriga barn måste flytta till en etta och barnen får bara träffa sin pappa varannan helg, och vi måste lämna barnen genom dagis för att inte börja bråka. Och så blir jag bitter och inåtvänd; en såndär tant som folk säger att har jobbat på samma ställe för länge.

AAAAH måste göta något vettigt av mitt liv. Men vad är vettigt?