Och nu till något helt nytt

Som du vet är det omöjligt att stiga ned i samma flod två gånger. Allt fast förflyktigas. Våra liv är förändring eller längtan därefter. Ta den snoppmissnöjde seriemördaren Buffalo Bill i "När lammen tystnar" och hans dröm om att få klä sig lite kvinnligare. Eller Dr Jekyll och han trängtan efter sitt mer... naturnära jag Mr Hyde (fast skippa alla filmversioner utom "Dr. Jekyll and Mr. Hyde" (1941) med den alltid lika stabile Spencer Tracy som minsann klarade att gestalta tranformationen med vanligt skådespeleri, helt utan datoranimerade specialeffekter, eller den moderna nytolkningen i miniserien "Jekyll" ( 2007) med en lika imponerande James Nessbit i huvudrollen). Eller varför inte alla förändringssceners moder i "Flugan" (1986) med en alltmer energisk och mångfacetterad Jeff Goldblum som ofrivillig insektsforskare.

Förändringar och livet efter den stora katastrofen är ett hett ämne för filmmakarna just nu. Ta Roland Emmerich spektakulära katastrofkalkon "2012" (2009), Alex Proyas smartare (fram till slutet som rasar ihop som en dålig Stephen King-roman) "Knowing" (2009) eller John Hillcoats betydligt mer nedtonade och bra mycket starkare "Vägen" med Viggo Mortensen i huvudrollen som pappan som försöker hålla liv i sin son ett tröstlöst postapokalyptiskt USA, dominerat av kannibalistiska rövarband.

"Vägen" fick förresten kritik från högerkristna i USA för att så lite, eller tja ingenting, sades om Gud. Det är alltid lika underhållande när trångsynta because we say so-präster försöker ta misshagliga filmer och böcker i upptuktelse. Just nu rasar till exempel Vatikanens tidning L'Osservatore Romano mot naturvurmandet i James Camerons tekniskt sett fantastiska men ärligt talat ganska banala "Avatar"...

Det kan dessutom gå så illa att någon marknadsanpassad filmproducent tar galningarna på orden och skapar kalkoner som "Book of Eli" (2010). Där kämpar en osårbar och GRAVALLVARLIG Denzel Washington för att bevara den sista kopian av bibeln i en Mad Max värld. Snälla Mel kom tillbaka, allt är förlåtet! (Ironisk förresten med tanke på att det ju var Mel Gibson som gjorde många tokkristnas favoritgore-fest "The Passion of the Christ...)

Men även om nu James Cameron lagt lejonparten av budgeten på de banbrytande 3D-effekterna i "Avatar" och hafsat ihop manuset efter ett par jointar och en repeat-tittning på Pochahontas, kan man inte överskatta filmens betydelse rent biohistoriskt. Äntligen har vi ett skäl att lämna våra bekväma hemmabiosalonger och återvända till biograferna. 3D är här för att stanna. Tim Burtons (på förhand) tokhyllade "Alice i Underlandet" med Sverigepremiär 12 mars är tredimensionell och flera av de senaste animerade mästerverken som exempelvis "Upp" finns i 3D-versioner.

Förändring innebär med andra ord utveckling, ofta till bättre. Så var inte rädd nu när även XIT förändras, från pappersblaska till webbmagasin. Vem vet, snart kanske tidningen till och med kommer i 3D.

Alice (2009), miniserie i två avsnitt

HANDLING: En vuxen Alice dras in i Underlandet för att rädda sin date som tycks ha kidnappats. Det blir till en frihetskamp mot den tyranniska Hjärter dam (magnifikt spelad av Kathy Bates).
FÖR VEM: Inte för barn faktiskt, utan mer för en lekfull vuxenpublik som kan sin Alice.
OMDÖME: I väntan på mästaren Tim Burtons version är Nick Willings miniserie ett måste. En pigg och snygg nytolkning av Lewis Carrolls psykedeliska saga från 1865, med kul samtidssatir inbyggd.
BETYG:

An Education (2009)

HANDLING: Begåvade 16-åriga Jenny råpluggar för att komma in vid Oxford. Så blir hon uppvaktad av en charmig vuxen man som visar henne en helt ny värld av flärd och kulturellt raffinemang. Hon faller handlöst och väljer att bortse från varningstecknen som hopar sig.
FÖR VEM: Den mogna dramapubliken som inte glömt hur det är att vara ung.
OMDÖME: Carey Mulligan är fantastisk som Jenny. Tonträffen är fullkomlig i porträttet av den brådmogna och intelligenta flickan som inte kan stå emot vuxenvärldens locktoner. Det är spännande, rörande och gripande. Man ska vara gjord av sten för att inte engageras i detta snygga drama, med manus av Nick Hornby, efter en bok av Lynn Barber.
BETYG:

Red Road (2006)

HANDLING: Den sorgsna Jackie arbetar med att granska några av de tiotusentals kameror som ständigt övervakar London. En dag dyker ett ovälkommet ansikte upp i linsen. En person som tydligen återvänt, frisläppt från sitt fängelsestraff i förtid. Arg och förvirrad börjar hon planera en slags hämnd.
FÖR VEM: gillade du Andrea Arnolds "Fishtank" kommer du att älska hennes tidigare "Red Road".
OMDÖME: Med samma tonträff som Ken Loach eller en Mike Leigh utan humor utforskar Andrea Arnold Storbritanniens baksida, de fula betonghöghusen och de vinddriva existenserna i utkanten av samhället. Det är svårt att glömma Jackie och hennes sorg efter att ha sett "Red Road".
BETYG: